2015-08-04 06:00

2015-08-04 06:44

Sommaren – inte alltid lycka

Många drabbas av höstdepression, när mörkret kommer krypande inpå, känns allt tungt, medan sommar och semester kan kännas som lycka för många. Spontana resor och äventyr, inga scheman att följa. Visst låter det underbart?

Men för mig som lever med diagnosen Aspergers syndrom, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, är inte sommaren alltid en fröjd. Jag behöver tydlighet, struktur och rutiner för att min vardag ska fungera. Sommarlov och semester från jobbet betyder inte bara vila och lugn, det betyder även brutna rutiner något som kan bli extremt jobbigt och ställer till med kaos i min hjärna. Jag kan inte längre följa ramen jag annars följer för att få vardagen att fungera. Jag har inga bestämda tider att kliva i och ur sängen, jag kan ta dagen som den kommer. Jag gillar inte att ha massa val och frihet, jag vill att allt ska rulla på som vanligt.

 

Sommardepressionen kommer krypande och jag har spenderat många somrar i psykakutens väntrum, men samtidigt som min kropp tar semester så minskar psykiatrin sin bemanning inför semestern – när jag behöver dem som mest. Kampen att få rätt hjälp blir nästan större än själva depressionen.

På sociala medier kan jag följa mina vänners sommaräventyr: allt från segelturer i Vänern till utlandsresor. Bilder på skrattande och glada människor som ser ut att ha hur roligt som helst. Tankarna på att jag också måste hitta på massa roliga saker för att känna att jag passar in i samhället ökar medan mitt största äventyr är att orka med mig själv.

 

Jag håller mig själv över ytan genom att så ofta jag kan fly och gömma mig under täcket, där tryggheten finns. Många klagar på den svenska sommaren och regnet som är mer regel än undantag men jag kan känna en lättnad när regnet kommer. Nu försvinner alla måsten ett tag och jag får en anledning att krypa ner i soffan och ta en bild på regnet som rinner ner för fönsterrutan, utan att behöva flytta mig, nu hänger jag också med på sociala medier.

Men egentligen ska jag inte behöva känna de här kraven att vara som alla andra, för jag är inte ensam med att ha det så här.

Tre av fyra har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig till någon med psykisk ohälsa eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, alla möter vi på psykisk ohälsa på något sätt. Ändå pratar vi inte om det, det är skuld och skam. Jag är inte ensam, men alla vågar inte prata om det, man skäms.

Jag önskar att det en dag ska vara lika okej att ringa och säga ”nej jag orkar inte ta den där fikan i dag för jag har ångest”, som det är att ringa och säga att man inte orkar för man är förkyld, för det är nästan lika vanligt.

Många drabbas av höstdepression, när mörkret kommer krypande inpå, känns allt tungt, medan sommar och semester kan kännas som lycka för många. Spontana resor och äventyr, inga scheman att följa. Visst låter det underbart?

Men för mig som lever med diagnosen Aspergers syndrom, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, är inte sommaren alltid en fröjd. Jag behöver tydlighet, struktur och rutiner för att min vardag ska fungera. Sommarlov och semester från jobbet betyder inte bara vila och lugn, det betyder även brutna rutiner något som kan bli extremt jobbigt och ställer till med kaos i min hjärna. Jag kan inte längre följa ramen jag annars följer för att få vardagen att fungera. Jag har inga bestämda tider att kliva i och ur sängen, jag kan ta dagen som den kommer. Jag gillar inte att ha massa val och frihet, jag vill att allt ska rulla på som vanligt.

 

Sommardepressionen kommer krypande och jag har spenderat många somrar i psykakutens väntrum, men samtidigt som min kropp tar semester så minskar psykiatrin sin bemanning inför semestern – när jag behöver dem som mest. Kampen att få rätt hjälp blir nästan större än själva depressionen.

På sociala medier kan jag följa mina vänners sommaräventyr: allt från segelturer i Vänern till utlandsresor. Bilder på skrattande och glada människor som ser ut att ha hur roligt som helst. Tankarna på att jag också måste hitta på massa roliga saker för att känna att jag passar in i samhället ökar medan mitt största äventyr är att orka med mig själv.

 

Jag håller mig själv över ytan genom att så ofta jag kan fly och gömma mig under täcket, där tryggheten finns. Många klagar på den svenska sommaren och regnet som är mer regel än undantag men jag kan känna en lättnad när regnet kommer. Nu försvinner alla måsten ett tag och jag får en anledning att krypa ner i soffan och ta en bild på regnet som rinner ner för fönsterrutan, utan att behöva flytta mig, nu hänger jag också med på sociala medier.

Men egentligen ska jag inte behöva känna de här kraven att vara som alla andra, för jag är inte ensam med att ha det så här.

Tre av fyra har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig till någon med psykisk ohälsa eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, alla möter vi på psykisk ohälsa på något sätt. Ändå pratar vi inte om det, det är skuld och skam. Jag är inte ensam, men alla vågar inte prata om det, man skäms.

Jag önskar att det en dag ska vara lika okej att ringa och säga ”nej jag orkar inte ta den där fikan i dag för jag har ångest”, som det är att ringa och säga att man inte orkar för man är förkyld, för det är nästan lika vanligt.

  • Johanna Halvardsson