2015-07-10 18:00

2015-07-10 18:00

3000 giftiga platser i Värmland

VÄRMLAND: Naturvårdsverket: Saneringstakten måste öka

Kvicksilver, bly och arsenik. Mängder av skadliga föroreningar ligger gömda i Värmlands marker och vatten. Restprodukter från både svunna och befintliga tiders industrier; en påminnelse om människans påverkan på miljön.

Värmlands marker är fullproppade med föroreningar. Länsstyrelsens uppskattar att omkring 3 000 platser runt om i länet kan innehålla gifter som är skadliga för både människa och natur. Siffran kan dock enligt myndigheten låta värre än vad den egentligen är.

– I många fall är det inte säkerställt att det finns farliga ämnen, det handlar snarare om att det finns en risk. Vi har i det här fallet valt att överskatta riskerna hellre än att underskatta dem, så att vi slipper obehagliga överraskningar, säger Susanne Andersson, miljöhandläggare.

Föroreningarna behöver dessutom inte vara skadliga för människor.

– Många föroreningar ligger gömda långt under jord och klassas därför inte som akuta problem. Farligt blir det först om de skulle sprida sig och vi riskerar komma i kontakt med dem.

Arseniksand

Men det finns trots allt platser där giftiga ämnen påverkar värmlänningarnas vardag. Föroreningarna vid gamla anrikningsverket i Torskbäcken, utanför Filipstad, har visserligen inte letat sig ut i den intilliggande sjön, tillika stadens vattentäkt, Yngen. Men inne på land är det värre. Marken kring det gamla verket innehåller bland annat arsenik. Halterna är så pass höga att det kan vara riskfyllt att vistas i området, både akut och långsiktigt.

En sanering skulle kosta 20-30 miljoner kronor. Än så länge är dock varken finansiering eller startdatum spikat.

– Vi arbetar för fullt med detta och ska söka bidrag så snart som möjligt. Vi vill inte spekulera i när det kan vara åtgärdat, i den bästa av världar hade det redan varit fixat, säger Susanne Andersson.

Vem sanerar?

Kostnaden för en sanering av länets alla föroreningar skulle uppgå till hundratals miljoner kronor. Men vem ska bekosta det? Svaret är inte helt enkelt på grund av det snåriga juridiska läge som uppstår när ansvar ska utkrävas.

– Grundprincipen är att den som förorenat marken ska sanera. Men i vissa fall är det svårt. Många av de ansvariga industrierna har gått i graven, dessutom kan man inte utkräva ansvar för föroreningar som orsakats innan miljöskyddslagen trädde i kraft 1969. Och även om ansvariga hittas kan de överklaga beslutet och få det prövat i högre instans – och det tar tid, säger Susanne Andersson.

Går för sakta

Enligt de miljömål som antogs av riskdagen 1999 ska huvuddelen av alla prioriterade riskområden vara åtgärdade senast år 2050. I slutet av 2013 hade dock endast 2 200 av landets sammanlagt 80 000 riskområden sanerats. Naturvårdsverkets bedömer att takten behöver öka för att målet ska lyckas. Ändå har de statliga anslagen till verket minskat de senaste åren. Inför 2015 var det tal om en höjning, men när budgeten väl sattes blev anslaget knappt 370 miljoner – ännu en minskning.

Positiva exempel

Men det finns positiva exempel. Området runt gamla Svenska Rayon-fabriken utanför Vålberg har genomgått en förändring under de senaste åren. 2008 köptes marken av Kristinehamnsföretaget VEQ. Sedan dess har det testats och bedrivits uppröjnings- och saneringsarbete i perioder.

På några år har den klassiska marken gått från riskområde till grogrund för ett blomstrande företag. Rölunda AB valde att flytta sin verksamhet till området förra hösten. Symboliskt nog producerar man bland annat förbättringsjord och plantjord.

– Här driver vi Sveriges – om inte Nordens – modernaste jordfabrik. Det känns fantastiskt kul att kunna ge nytt liv åt den här platsen, säger Magnus Nobel, delägare i Rölunda.

Värmlands marker är fullproppade med föroreningar. Länsstyrelsens uppskattar att omkring 3 000 platser runt om i länet kan innehålla gifter som är skadliga för både människa och natur. Siffran kan dock enligt myndigheten låta värre än vad den egentligen är.

– I många fall är det inte säkerställt att det finns farliga ämnen, det handlar snarare om att det finns en risk. Vi har i det här fallet valt att överskatta riskerna hellre än att underskatta dem, så att vi slipper obehagliga överraskningar, säger Susanne Andersson, miljöhandläggare.

Föroreningarna behöver dessutom inte vara skadliga för människor.

– Många föroreningar ligger gömda långt under jord och klassas därför inte som akuta problem. Farligt blir det först om de skulle sprida sig och vi riskerar komma i kontakt med dem.

Arseniksand

Men det finns trots allt platser där giftiga ämnen påverkar värmlänningarnas vardag. Föroreningarna vid gamla anrikningsverket i Torskbäcken, utanför Filipstad, har visserligen inte letat sig ut i den intilliggande sjön, tillika stadens vattentäkt, Yngen. Men inne på land är det värre. Marken kring det gamla verket innehåller bland annat arsenik. Halterna är så pass höga att det kan vara riskfyllt att vistas i området, både akut och långsiktigt.

En sanering skulle kosta 20-30 miljoner kronor. Än så länge är dock varken finansiering eller startdatum spikat.

– Vi arbetar för fullt med detta och ska söka bidrag så snart som möjligt. Vi vill inte spekulera i när det kan vara åtgärdat, i den bästa av världar hade det redan varit fixat, säger Susanne Andersson.

Vem sanerar?

Kostnaden för en sanering av länets alla föroreningar skulle uppgå till hundratals miljoner kronor. Men vem ska bekosta det? Svaret är inte helt enkelt på grund av det snåriga juridiska läge som uppstår när ansvar ska utkrävas.

– Grundprincipen är att den som förorenat marken ska sanera. Men i vissa fall är det svårt. Många av de ansvariga industrierna har gått i graven, dessutom kan man inte utkräva ansvar för föroreningar som orsakats innan miljöskyddslagen trädde i kraft 1969. Och även om ansvariga hittas kan de överklaga beslutet och få det prövat i högre instans – och det tar tid, säger Susanne Andersson.

Går för sakta

Enligt de miljömål som antogs av riskdagen 1999 ska huvuddelen av alla prioriterade riskområden vara åtgärdade senast år 2050. I slutet av 2013 hade dock endast 2 200 av landets sammanlagt 80 000 riskområden sanerats. Naturvårdsverkets bedömer att takten behöver öka för att målet ska lyckas. Ändå har de statliga anslagen till verket minskat de senaste åren. Inför 2015 var det tal om en höjning, men när budgeten väl sattes blev anslaget knappt 370 miljoner – ännu en minskning.

Positiva exempel

Men det finns positiva exempel. Området runt gamla Svenska Rayon-fabriken utanför Vålberg har genomgått en förändring under de senaste åren. 2008 köptes marken av Kristinehamnsföretaget VEQ. Sedan dess har det testats och bedrivits uppröjnings- och saneringsarbete i perioder.

På några år har den klassiska marken gått från riskområde till grogrund för ett blomstrande företag. Rölunda AB valde att flytta sin verksamhet till området förra hösten. Symboliskt nog producerar man bland annat förbättringsjord och plantjord.

– Här driver vi Sveriges – om inte Nordens – modernaste jordfabrik. Det känns fantastiskt kul att kunna ge nytt liv åt den här platsen, säger Magnus Nobel, delägare i Rölunda.

Lista: Potentiella giftbomber i Värmland

1. Uddeholms kemiska, Hammarö (kvicksilver och klorerande lösningsmedel)

2. Hillringsbergs såg- och järnbruk, Arvika (höga halter av dioxin)

3. Blombacka bruk, Karlstad (bly)

4. Kolsäters sågverk, Säffle (höga halter av dioxin)

5. Torskbäckens anrikningsverk, Filipstad (höga halter av bly och arsenik)

6. Stjärnsfors industriområde, Hagfors (kvicksilver och dioxin)

7. Lesjöfors Bruk, Filipstad (olja, delvis sanerat)

8. Landstingets tvätteri, Hagfors (klorerande lösningsmedel har sanerats men ytterligare har upptäckts)

9. Pressaren 5, Säffle (klorerande lösningsmedel)

10. Oljehamnen, Karlstad (olja, sanering pågår)

Not: Listan rangordnar inte Värmlands giftigaste platser. Den visar snarare de högst prioriterade objekten i länet.

Källa: Länsstyrelsen