2015-06-13 06:00

2015-06-13 06:00

"Jag avskyr hen-ordet – jag är hon"

VÄRMLAND: Föddes som både flicka och pojke

När Martina föddes kunde inte läkarna säga om hon var en flicka eller en pojke.
Hon blev brutalt mobbad under hela skoltiden.
Efter könsoperationerna började livet, men hon ifrågasätts fortfarande.

När Martina föddes i början av 1960-talet opererades de flesta barn direkt till antingen flicka eller pojke om det inte gick att se vilket kön de hade.

– Men mina föräldrar vägrade. De ville att jag skulle få bestämma själv. Det var väl bra, men jag fick betala ett högt pris.

Föräldrarna gav henne ett pojknamn.

Mobbad

Ibland gick Martina till skolan som kille. Ibland hade hon smink och tjejkläder.

– Jag visste inte vem eller vad jag var, jag ville prova mig fram.

Hon blev fruktansvärt mobbad.

– Jag fick ett eget omklädningsrum i gymnastiken. Tjejerna kastade ut mig och killarna spottade på mig. Vad var jag för någonting? Den osäkerheten skrämde många.

– Jag minns att jag fick en docka av mamma, men ingen dockvagn. Hon tyckte att jag var så illa mobbad redan och ville inte spä på det ytterligare.

Martina skapade en fantasivärld med klänningar, dockor och låtsaskompisar. När hon blev äldre och den psykiska smärtan var outhärdlig skar hon sig själv.

Under tonåren kom hon fram till att hon trivdes bäst som tjej. Mamman försökte förstå – ibland.

– De gånger jag fick handla tjejkläder var en stor seger.

Operationen

Martina var över 20 år när hon opererades. Föräldrarna, som gett henne möjligheten att välja, tyckte att hon valde fel.

– Men det var min kropp, mitt val och mitt liv.

Hon minns känslan när hon duschade första gången efter operationen:

– Den är borta! Den är faktiskt borta! Jag var så lycklig. Äntligen hade jag bara ett kön och det kön som jag ville vara.

Efter operationen träffade hon sin första flickvän. Kärleksrelationer hade tidigare känts omöjliga.

– Jag var ju deformerad där nere så jag hade inget att erbjuda direkt. Jag hade en mikropenis, en testikel och fick bröst.

Inte transvestit

Även om Martina beskriver det som att ”färgerna började synas” i hennes liv efter operationen, så har hon fått fortsätta att kämpa. Hon har upplevt diskriminering och hot. Hon blir fortfarande ifrågasatt – är hon kvinna eller man? För bara ett par veckor sedan kom en man fram och frågade henne det rakt ut.

– Jag sa att jag var tjej, men det trodde han inte på. Jag blir jätteledsen varje gång det händer. Jag är inte hyperfeminin, men jag är tjej.

Martina vill vara anonym i den här artikeln.

– Jag har fått så mycket skit och nu vill jag inte ta mer.

Varför är det fortfarande så laddat med könsoperationer?

– Folk blir förvirrade. Då börjar de fundera: tänk om jag är likadan själv? Då vänds den här förvirringen till rädsla och aggressivitet och hat.

”Jävla transvestit” har hon kallats ofta.

– Men jag är inte transvestit!

På jobbet känner ingen till Martinas bakgrund.

– De ser mig som tjej och behandlar mig som tjej. Att bli accepterad som den jag är betyder otroligt mycket.

Hen-debatten

Kön och identitet har fått stort utrymme i media den senaste tiden. Uppmärksamheten kring kändisar som Conchita Wurst och Caitlyn Jenner har gjort frågan glödhet. Martina tycker att uppståndelsen är överdriven och spektakulär.

– Det är inte speciellt märkvärdigt En del föds högerhänta och en del vänsterhänta. Det finns de som föds med två kön som jag och de som föds med ett kön men väljer att ändra på det. Jag tycker inte att det behöver vara en så stor sak.

Uppmärksamheten stärker inte henne personligen, tvärtom.

– Folk är ju redan misstänksamma mot mig. När det här kommer fram är det fler som tänker ”Martina - är inte hon en sån där?” Det är inte roligt. Jag vill bara vara en vanlig tjej, även om jag är lesbisk.

Samtidigt rasar hen-debatten.

– Jag avskyr det ordet! Jag kallades ”den”, ”denna där” och ”det” i skolan. Det var fruktansvärt. Jag är bara hon och det vill jag kallas också.

Saknar barn

Martina lever ensam på en mindre ort i Värmland.

– Jag träffade en tjej och flyttade hit. Det tog slut, men jag fortsatte att plugga och nu har jag jobb. Men jag känner mig ensam och vill flytta.

Att försöka få barn har aldrig varit aktuellt.

– Jag kan inte få biologiska barn och har aldrig haft ekonomin att adoptera. Jag saknar barn ibland. Men mina katter har varit mina bebisar.

Martina tycker det är jättekul med smink och kläder. Hon skriver dikter, har sprungit maraton sju gånger och varit volontär under Stockholm Pride. Hennes största dröm är att hitta en livskamrat.

– Jag vill gärna lära känna en person först innan jag berättar min historia. Vissa tycker det är helt okej, vissa vill fundera ett tag. Jag förstår det. Jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit. Men det är tufft att bli ratad.

Ny dejt

Martina kan ibland ångra att hon inte gjorde operationen tidigare.

– Men jag visste inte så mycket om det, det här var ju före internet. Operationsresultaten var inte heller så bra på den tiden.

Modig? Nej, det tycker inte Martina att hon är.

– Det jag har gjort har jag gjort för att överleva.

Hon berättar att hon ska på dejt nästa vecka.

– Tänk om det kan bli något! Jag hoppas att det finns någon som kan acceptera mig och älska mig för den jag är.

När Martina föddes i början av 1960-talet opererades de flesta barn direkt till antingen flicka eller pojke om det inte gick att se vilket kön de hade.

– Men mina föräldrar vägrade. De ville att jag skulle få bestämma själv. Det var väl bra, men jag fick betala ett högt pris.

Föräldrarna gav henne ett pojknamn.

Mobbad

Ibland gick Martina till skolan som kille. Ibland hade hon smink och tjejkläder.

– Jag visste inte vem eller vad jag var, jag ville prova mig fram.

Hon blev fruktansvärt mobbad.

– Jag fick ett eget omklädningsrum i gymnastiken. Tjejerna kastade ut mig och killarna spottade på mig. Vad var jag för någonting? Den osäkerheten skrämde många.

– Jag minns att jag fick en docka av mamma, men ingen dockvagn. Hon tyckte att jag var så illa mobbad redan och ville inte spä på det ytterligare.

Martina skapade en fantasivärld med klänningar, dockor och låtsaskompisar. När hon blev äldre och den psykiska smärtan var outhärdlig skar hon sig själv.

Under tonåren kom hon fram till att hon trivdes bäst som tjej. Mamman försökte förstå – ibland.

– De gånger jag fick handla tjejkläder var en stor seger.

Operationen

Martina var över 20 år när hon opererades. Föräldrarna, som gett henne möjligheten att välja, tyckte att hon valde fel.

– Men det var min kropp, mitt val och mitt liv.

Hon minns känslan när hon duschade första gången efter operationen:

– Den är borta! Den är faktiskt borta! Jag var så lycklig. Äntligen hade jag bara ett kön och det kön som jag ville vara.

Efter operationen träffade hon sin första flickvän. Kärleksrelationer hade tidigare känts omöjliga.

– Jag var ju deformerad där nere så jag hade inget att erbjuda direkt. Jag hade en mikropenis, en testikel och fick bröst.

Inte transvestit

Även om Martina beskriver det som att ”färgerna började synas” i hennes liv efter operationen, så har hon fått fortsätta att kämpa. Hon har upplevt diskriminering och hot. Hon blir fortfarande ifrågasatt – är hon kvinna eller man? För bara ett par veckor sedan kom en man fram och frågade henne det rakt ut.

– Jag sa att jag var tjej, men det trodde han inte på. Jag blir jätteledsen varje gång det händer. Jag är inte hyperfeminin, men jag är tjej.

Martina vill vara anonym i den här artikeln.

– Jag har fått så mycket skit och nu vill jag inte ta mer.

Varför är det fortfarande så laddat med könsoperationer?

– Folk blir förvirrade. Då börjar de fundera: tänk om jag är likadan själv? Då vänds den här förvirringen till rädsla och aggressivitet och hat.

”Jävla transvestit” har hon kallats ofta.

– Men jag är inte transvestit!

På jobbet känner ingen till Martinas bakgrund.

– De ser mig som tjej och behandlar mig som tjej. Att bli accepterad som den jag är betyder otroligt mycket.

Hen-debatten

Kön och identitet har fått stort utrymme i media den senaste tiden. Uppmärksamheten kring kändisar som Conchita Wurst och Caitlyn Jenner har gjort frågan glödhet. Martina tycker att uppståndelsen är överdriven och spektakulär.

– Det är inte speciellt märkvärdigt En del föds högerhänta och en del vänsterhänta. Det finns de som föds med två kön som jag och de som föds med ett kön men väljer att ändra på det. Jag tycker inte att det behöver vara en så stor sak.

Uppmärksamheten stärker inte henne personligen, tvärtom.

– Folk är ju redan misstänksamma mot mig. När det här kommer fram är det fler som tänker ”Martina - är inte hon en sån där?” Det är inte roligt. Jag vill bara vara en vanlig tjej, även om jag är lesbisk.

Samtidigt rasar hen-debatten.

– Jag avskyr det ordet! Jag kallades ”den”, ”denna där” och ”det” i skolan. Det var fruktansvärt. Jag är bara hon och det vill jag kallas också.

Saknar barn

Martina lever ensam på en mindre ort i Värmland.

– Jag träffade en tjej och flyttade hit. Det tog slut, men jag fortsatte att plugga och nu har jag jobb. Men jag känner mig ensam och vill flytta.

Att försöka få barn har aldrig varit aktuellt.

– Jag kan inte få biologiska barn och har aldrig haft ekonomin att adoptera. Jag saknar barn ibland. Men mina katter har varit mina bebisar.

Martina tycker det är jättekul med smink och kläder. Hon skriver dikter, har sprungit maraton sju gånger och varit volontär under Stockholm Pride. Hennes största dröm är att hitta en livskamrat.

– Jag vill gärna lära känna en person först innan jag berättar min historia. Vissa tycker det är helt okej, vissa vill fundera ett tag. Jag förstår det. Jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit. Men det är tufft att bli ratad.

Ny dejt

Martina kan ibland ångra att hon inte gjorde operationen tidigare.

– Men jag visste inte så mycket om det, det här var ju före internet. Operationsresultaten var inte heller så bra på den tiden.

Modig? Nej, det tycker inte Martina att hon är.

– Det jag har gjort har jag gjort för att överleva.

Hon berättar att hon ska på dejt nästa vecka.

– Tänk om det kan bli något! Jag hoppas att det finns någon som kan acceptera mig och älska mig för den jag är.

Intersexuell

I Sverige föds varje år 10-15 barn med könsorgan som gör att man inte kan avgöra om det är en biologisk flicka eller pojke. De kallas intersexuella.

Könsorganen bär spår av både manliga och kvinnliga könsdelar, det kan vara både utvändigt och inne i kroppen.

Inom vården används begreppet Disorder of sex development.

Intersexuell är inte detsamma som att vara transperson.

Intersexualitet är I:et i HBTQI (homo, bi, trans, queer, intersexuella).