2015-10-05 06:00

2015-10-05 06:00

I väntan på att det nya livet ska börja

TORSBY: Tre dagar på två tillfälliga asylboenden

Längtan och tristess. Drömmar, tårar, skratt och frustration. 1 oktober bodde 3 983 personer på migrationsverkets anläggningar i Värmland. Alla väntar de på att livet i det nya landet ska börja.

Morgondimman har ännu inte lättat när jag svänger in till den sedan flera år nedlagda låg- och mellanstadieskolan i Svenneby en knapp halvmil från Torsby centrum. Fastigheten har döpts om till Torsby vandrarhem, på senare tid kompletterats med boendemoduler och är nu tillfälligt hem för 177 flyktingar.

Det är några få plusgrader i luften. Utanför dörren till matsalsbyggnaden sitter Edwin från El Salvador och lyssnar på musik i sin telefon.

– Jag har bara bott här i en vecka, jag trivs. Livet i El Salvador var tufft, gängkriminalitet och gangsters. Flera av mina vänner är döda, berättar Edwin som längtar efter att få lära sig svenska, studera och skaffa ett jobb.

Få dagarna att gå

Frukosten har precis dukats av och några män sitter och samtalar i en soffa i hallen. Det är tyst och stilla. Men från någonstans hörs skrattande barn. Jag letar mig fram genom en korridor och kommer till ett litet lekrum. Hadesatt Mohseeni och Fbeh Sehay pekar på bilder i en svensk barnbok och fnissar.

Fbeh är från Eritrea, hon tar med mig upp till hennes tillfälliga hem, i ett litet rum med våningssäng bor hon och hennes mamma. I rummet bredvid bor Hadesatt från Mongoliet med sin mamma och pappa.

– Vi försöker mest få dagarna att gå. Vi sover, äter, sitter, äter och sover. Vi skulle självklart vilja ha ett riktigt boende här i Torsby, gå i skola och lära oss svenska, berättar Hadesatts pappa Reza.

Flydde från rasister

Runt ett bord på gården sitter Arash från Afghanistan och samtalar med Nazer och Pedran från Iran. De är har varit i Sverige i mindre än en vecka.

– Innan jag kom till Sverige och Torsby bodde jag ett par veckor i Tyskland. En dag gick jag in till staden och möttes av en stor rasistmanifestation. Jag tog fram min mobil, googlade och kom fram till att Sverige var ett land utan fascism och rasism och beslutade mig för att försöka ta mig hit, berättar Arash.

Familjeliv

En och en halv mil från Torsby ligger det nyöppnade boendet Millmark Center i Sörmark. Där bor cirka 80 asylsökande, knappt hälften är barn.

– Vi flyttade in för två veckor sedan. Det här är en väldigt bra plats. Jag, min fru och mina tre döttrar trivs. Det finns kanske inte så mycket för oss vuxna att göra, men det är lugnt och vi får vara tillsammans, säger Mohammed från Syrien.

Snygga svenska tjejer

De många barnen som skrattar och leker dominerar intrycket. I solskenet känns det nästan som ett sommarläger. På varsin plaststol Mark, Julian och Artur som lämnat Albanien på grund av det politiska läget i hemlandet. De är i 25-års åldern och tittar förstrött på barnen samtidigt som Mark fimpar en cigarett.

– Det här är inget liv, säger han.

– Det är skittråkigt. Finns inget att göra. Vi röker, spelar kort och försöker ta oss in till Torsby en sväng. Innan vi kom hit var vi i Stockholm ett par dagar, det var fantastiskt. Vackra kvinnor överallt. I Torsby finns inga snygga tjejer. Min dröm är att gifta mig med en svensk tjej, fortsätter Mark och får instämmande nickar från sina kompisar.

Chock för grannarna

På uteplatsen vid huset närmast Millmark Center går Jan och Lisbeth Einarsson igenom posten samtidigt som de dricker kaffe i solskenet.

– När vi först fick veta att vi skulle få ett asylboende som granne var det något av en chock. Men hittills har det inte inneburit några som helst problem. Att det främst är barnfamiljer som bor på Millmark känns bra, Lisbeth.

– Barnen verkar ha skoj men för ungdomarna blir det säkert tråkigt. Ungdomarna som är uppväxta här tycker ju att det är trist och långt från allt, säger Jan.

Tårar av oro och saknad

De boende på Torsby Vandrarhem lagar ingen mat själva. Frukost, lunch och middag serveras på bestämda tider, de äter numera i skift. Leyla från Etiopien petar i riset och såsen på tallriken som serveras till lunch på torsdagen. Hon säger att hon inte gillar maten, att hon har problem med magen och ofta inte äter alls. Hon ligger också sömnlös på nätterna.

– I november är det två år sedan jag senast såg min man och mina tre söner. Jag vet inte var de är, om de lever eller är döda, säger Leyla och hennes ögon fylls av tårar.

– Jag går hos en psykolog, ibland känns det som att jag inte vill leva längre. Jag flyttade till Saudiarabien för ett bättre liv, sedan kom en ny regim till makten och allt förändrades. Jag flydde hit med hopp om trygghet för min familj. Nu har jag ingenting, fortsätter hon.

Ett års väntan

Feras Agha har sett mig samtala med Leyla och kommer fram till mig när jag lämnat matsalen. Feras var engelsklärare i Syrien, han bjuder in mig till sitt rum. Det är inte bara hans rum. Fyra män sover i två våningssängar, den fria golvytan är minimal. Feras har väntat på besked om uppehållstillstånd i ett år.

– Systemet fungerar inte. Jag har haft rumskompisar som fått uppehållstillstånd och flyttat härifrån efter ett halvår eller kanske bara tre-fyra månader. Det enda svar jag fått på varför jag tvingats vänta så länge är att de har så väldigt mycket att göra på Migrationsverket.

Pantar burkar

Feras fru och tre barn är kvar i Syrien. På nyheterna ser Feras bomber explodera. En gång om dagen ringer han för att snabbt fråga om familjen är ok. De 24 kronor om dagen han får i bidrag räcker inte till långa samtal. Feras gråter när han berättar om hur han går runt i Torsby och letar pantburkar i sopkorgar.

– På så sätt får jag ihop kanske 1 000 kronor som jag kan skicka till min familj.

– Ibland vill jag bara ge upp och åka tillbaka till Syrien, men inte ens det kan jag göra eftersom Migrationsverket har mitt pass. Om Sverige inte vill ha mig här så är det ok. Men då vill jag veta det. Nu är det bara vänta, vänta, vänta. Kanske borde Sverige ta emot färre flyktingar om det är det som krävs för att verkligen kunna hjälpa de som kommer hit på ett bra sätt, säger Feras.

Längtar till staden

13-åriga Dunya Afshar, hennes två äldre systrar samt mamma och pappa bor i en tvårumslägenhet vid Millmark Center. Dagarna fördriver hon som de flesta tonåringar. Hon ser på tv, umgås med kompisar och surfar eller spelar spel på mobilen.

– Jag och min familj är vana vid folkmyller och stadsliv, det blir ganska långtråkigt här, säger Dunya.

Självlärd engelska

Dunya pratar bara lite engelska. Hon hämtar sin ett år äldre kompis Atefeh Jafari som tillsammans med sin mamma följer med in i Afshars lägenhet.

– Jag lärde mig engelska genom att se på tv och anteckna orden jag hörde under tiden vi bodde i Turkiet. Nu har försöker jag lära mig svenska. Min dröm är att studera till och arbeta som dataingenjör, berättar Atefeh som från och med nu agerar tolk under samtalet.

Lite pengar

Familjen Afshar dukar fram te och ställer fram en skål med lite godis. Mamma Fakhrija förser min kopp med flera teskedar socker.

– Allt vi behöver finns att köpa i affärerna i Torsby, vi får skjuts dit. Men pengarna räcker inte långt, säger Fakhrija.

En ensamstående vuxen asylsökande som i lägenhetsboende får 71 kronor per dag. Pengarna ska räcka till mat, kläder, sjukvård, mediciner, fritidsaktiviteter och hygienartiklar. Ersättningen per person sjunker med tio kronor för vuxna par, bidraget för barn är än lägre.

– Framför allt är brödet väldigt dyrt här. Vi afghaner äter väldigt mycket bröd, det ingår i alla måltider, fortsätter Fakhrija.

Flykt i båt

Kvinnorna pratar i munnen på varandra. Dunyas pappa Mohammad sitter tyst och lyssnar. Atefehs pappa dog i en lavin i Afghanistan för tio år sedan.

– Att överleva i Afghanistan var svårt. Jag, min mamma och min lillasyster bodde i en mindre stad, allt var väldigt primitivt. Vi hade ett litet hus med pyttesmå fönster. För två år sedan flydde vi till Turkiet. Vi lämnade Turkiet med båt till Kos i Grekland. Vi var 14 personer i en tre meter lång båt. Lägret i Grekland var fruktansvärt, berättar Atefeh.

Bra för barnen

Bägge familjerna uttrycker sin tacksamhet gentemot Sverige och svenskarna samt berömmer ägarna till boendet i Sörmark. Samtidigt vill de liksom alla andra asylsökande så snabbt som möjligt lämna det tillfälliga boendet för att påbörja det riktiga livet i det nya landet.

– Barnen tycker självklart att det är jätteroligt här. Syriska, afghanska, irakiska och somaliska barn leker tillsammans hela dagarna. Men vi som är tonåringar och många av de vuxna tycker att de är jobbigt att bo så här långt ute på landet. Hade vi som svenskarna egen bil vore det självklart en annan sak, säger Atefeh och ler.

Delat boende

Fredagen bjuder på blåsigt väder. Men barnen leker som vanligt utanför boendet i Sörmark. Nioårige Mohammed knäcker hasselnötter som barnen plockat i ett träd på gården. Hisham Mohy Aldeen och hans fru Wala står med sin ettåriga dotter i famnen samtidigt som parets två äldre döttrar leker med sina nya kompisar. Hisham bjuder in mig till familjens boende. Till skillnad från familjen Afshar delar Hishams familj gemensamma utrymmen som kök och uppehållsrum med andra asylsökande.

– Vi flyttades hit från Torsby Vandrarhem i Svenneby. Vår yngsta dotter har astma, jag har hepatit B och min fru har diabetes och problem med blodtrycket. Rummet här är litet och för dåligt ventilerat för vår dotter. Vi måste ha fönstret öppet men då blir det för kallt, säger Hisham.

Missnöje

Hisham berättar att han innan flykten till Sverige jobbade i ett av FN:s flyktingläger i Syrien. Livet i Sverige har än så länge varit frustrerande.

– De som driver boendena vill bara tjäna pengar, det är rena maffiametoderna. Läkarna i Karlstad skulle skriva till Migrationsverket och vädja om ett boende nära sjukhuset med hänsyn till vår dotters sjukdom, så hamnar vi här. Vi har blivit lovade ett bättre boende här i Sörmark om ett par veckor, men jag törs inte tro på det, säger Hisham.

Svårt att få besked

Allt fler flyktingar kommer till Sverige, men det är inte den enda orsaken till att behovet av tillfälliga boenden ökar. De asylsökande måste dels vänta länge på besked om uppehållstillstånd, får de uppehållstillstånd kan de också tvingas vänta på en kommunplacering. Anwar från Syrien kom till Sverige i november 2014. Sedan en månad tillbaka har han uppehållstillstånd. Hans kusin Sayid kom samtidigt till Sverige men väntar fortfarande på besked.

– Jag har ringt och mailat. Jag har till och med fått Migrationsverkets personal att maila för att få svar på varför beskedet dröjer. Svaret är att domaren som ska avgöra om jag får stanna eller inte har väldigt mycket att göra, säger Sayid.

Vill jobba

Anwar är utbildad veterinär. Han bor kvar på Torsby Vandrarhem och pluggar nu SFI. Ungefär 1,5 års studier är ett måste för att hans veterinärlegitimation ska gälla i Sverige.

– Samarbetet mellan Migrationsverket, kommunerna och Arbetsförmedlingen måste bli bättre. Som det är nu sitter mängder av flyktingar sysslolösa och bara väntar. Det är inte bra för oss och det är inte bra för Sverige. Vi gör ingen nytta som det är nu. Det är svårt att få jobb i Sverige om man inte kan språket, men det borde finnas praktik eller liknande där vi kan tjäna lite pengar men framför allt får en chans att fylla dagarna med något vettigt, säger Anwar.

Morgondimman har ännu inte lättat när jag svänger in till den sedan flera år nedlagda låg- och mellanstadieskolan i Svenneby en knapp halvmil från Torsby centrum. Fastigheten har döpts om till Torsby vandrarhem, på senare tid kompletterats med boendemoduler och är nu tillfälligt hem för 177 flyktingar.

Det är några få plusgrader i luften. Utanför dörren till matsalsbyggnaden sitter Edwin från El Salvador och lyssnar på musik i sin telefon.

– Jag har bara bott här i en vecka, jag trivs. Livet i El Salvador var tufft, gängkriminalitet och gangsters. Flera av mina vänner är döda, berättar Edwin som längtar efter att få lära sig svenska, studera och skaffa ett jobb.

Få dagarna att gå

Frukosten har precis dukats av och några män sitter och samtalar i en soffa i hallen. Det är tyst och stilla. Men från någonstans hörs skrattande barn. Jag letar mig fram genom en korridor och kommer till ett litet lekrum. Hadesatt Mohseeni och Fbeh Sehay pekar på bilder i en svensk barnbok och fnissar.

Fbeh är från Eritrea, hon tar med mig upp till hennes tillfälliga hem, i ett litet rum med våningssäng bor hon och hennes mamma. I rummet bredvid bor Hadesatt från Mongoliet med sin mamma och pappa.

– Vi försöker mest få dagarna att gå. Vi sover, äter, sitter, äter och sover. Vi skulle självklart vilja ha ett riktigt boende här i Torsby, gå i skola och lära oss svenska, berättar Hadesatts pappa Reza.

Flydde från rasister

Runt ett bord på gården sitter Arash från Afghanistan och samtalar med Nazer och Pedran från Iran. De är har varit i Sverige i mindre än en vecka.

– Innan jag kom till Sverige och Torsby bodde jag ett par veckor i Tyskland. En dag gick jag in till staden och möttes av en stor rasistmanifestation. Jag tog fram min mobil, googlade och kom fram till att Sverige var ett land utan fascism och rasism och beslutade mig för att försöka ta mig hit, berättar Arash.

Familjeliv

En och en halv mil från Torsby ligger det nyöppnade boendet Millmark Center i Sörmark. Där bor cirka 80 asylsökande, knappt hälften är barn.

– Vi flyttade in för två veckor sedan. Det här är en väldigt bra plats. Jag, min fru och mina tre döttrar trivs. Det finns kanske inte så mycket för oss vuxna att göra, men det är lugnt och vi får vara tillsammans, säger Mohammed från Syrien.

Snygga svenska tjejer

De många barnen som skrattar och leker dominerar intrycket. I solskenet känns det nästan som ett sommarläger. På varsin plaststol Mark, Julian och Artur som lämnat Albanien på grund av det politiska läget i hemlandet. De är i 25-års åldern och tittar förstrött på barnen samtidigt som Mark fimpar en cigarett.

– Det här är inget liv, säger han.

– Det är skittråkigt. Finns inget att göra. Vi röker, spelar kort och försöker ta oss in till Torsby en sväng. Innan vi kom hit var vi i Stockholm ett par dagar, det var fantastiskt. Vackra kvinnor överallt. I Torsby finns inga snygga tjejer. Min dröm är att gifta mig med en svensk tjej, fortsätter Mark och får instämmande nickar från sina kompisar.

Chock för grannarna

På uteplatsen vid huset närmast Millmark Center går Jan och Lisbeth Einarsson igenom posten samtidigt som de dricker kaffe i solskenet.

– När vi först fick veta att vi skulle få ett asylboende som granne var det något av en chock. Men hittills har det inte inneburit några som helst problem. Att det främst är barnfamiljer som bor på Millmark känns bra, Lisbeth.

– Barnen verkar ha skoj men för ungdomarna blir det säkert tråkigt. Ungdomarna som är uppväxta här tycker ju att det är trist och långt från allt, säger Jan.

Tårar av oro och saknad

De boende på Torsby Vandrarhem lagar ingen mat själva. Frukost, lunch och middag serveras på bestämda tider, de äter numera i skift. Leyla från Etiopien petar i riset och såsen på tallriken som serveras till lunch på torsdagen. Hon säger att hon inte gillar maten, att hon har problem med magen och ofta inte äter alls. Hon ligger också sömnlös på nätterna.

– I november är det två år sedan jag senast såg min man och mina tre söner. Jag vet inte var de är, om de lever eller är döda, säger Leyla och hennes ögon fylls av tårar.

– Jag går hos en psykolog, ibland känns det som att jag inte vill leva längre. Jag flyttade till Saudiarabien för ett bättre liv, sedan kom en ny regim till makten och allt förändrades. Jag flydde hit med hopp om trygghet för min familj. Nu har jag ingenting, fortsätter hon.

Ett års väntan

Feras Agha har sett mig samtala med Leyla och kommer fram till mig när jag lämnat matsalen. Feras var engelsklärare i Syrien, han bjuder in mig till sitt rum. Det är inte bara hans rum. Fyra män sover i två våningssängar, den fria golvytan är minimal. Feras har väntat på besked om uppehållstillstånd i ett år.

– Systemet fungerar inte. Jag har haft rumskompisar som fått uppehållstillstånd och flyttat härifrån efter ett halvår eller kanske bara tre-fyra månader. Det enda svar jag fått på varför jag tvingats vänta så länge är att de har så väldigt mycket att göra på Migrationsverket.

Pantar burkar

Feras fru och tre barn är kvar i Syrien. På nyheterna ser Feras bomber explodera. En gång om dagen ringer han för att snabbt fråga om familjen är ok. De 24 kronor om dagen han får i bidrag räcker inte till långa samtal. Feras gråter när han berättar om hur han går runt i Torsby och letar pantburkar i sopkorgar.

– På så sätt får jag ihop kanske 1 000 kronor som jag kan skicka till min familj.

– Ibland vill jag bara ge upp och åka tillbaka till Syrien, men inte ens det kan jag göra eftersom Migrationsverket har mitt pass. Om Sverige inte vill ha mig här så är det ok. Men då vill jag veta det. Nu är det bara vänta, vänta, vänta. Kanske borde Sverige ta emot färre flyktingar om det är det som krävs för att verkligen kunna hjälpa de som kommer hit på ett bra sätt, säger Feras.

Längtar till staden

13-åriga Dunya Afshar, hennes två äldre systrar samt mamma och pappa bor i en tvårumslägenhet vid Millmark Center. Dagarna fördriver hon som de flesta tonåringar. Hon ser på tv, umgås med kompisar och surfar eller spelar spel på mobilen.

– Jag och min familj är vana vid folkmyller och stadsliv, det blir ganska långtråkigt här, säger Dunya.

Självlärd engelska

Dunya pratar bara lite engelska. Hon hämtar sin ett år äldre kompis Atefeh Jafari som tillsammans med sin mamma följer med in i Afshars lägenhet.

– Jag lärde mig engelska genom att se på tv och anteckna orden jag hörde under tiden vi bodde i Turkiet. Nu har försöker jag lära mig svenska. Min dröm är att studera till och arbeta som dataingenjör, berättar Atefeh som från och med nu agerar tolk under samtalet.

Lite pengar

Familjen Afshar dukar fram te och ställer fram en skål med lite godis. Mamma Fakhrija förser min kopp med flera teskedar socker.

– Allt vi behöver finns att köpa i affärerna i Torsby, vi får skjuts dit. Men pengarna räcker inte långt, säger Fakhrija.

En ensamstående vuxen asylsökande som i lägenhetsboende får 71 kronor per dag. Pengarna ska räcka till mat, kläder, sjukvård, mediciner, fritidsaktiviteter och hygienartiklar. Ersättningen per person sjunker med tio kronor för vuxna par, bidraget för barn är än lägre.

– Framför allt är brödet väldigt dyrt här. Vi afghaner äter väldigt mycket bröd, det ingår i alla måltider, fortsätter Fakhrija.

Flykt i båt

Kvinnorna pratar i munnen på varandra. Dunyas pappa Mohammad sitter tyst och lyssnar. Atefehs pappa dog i en lavin i Afghanistan för tio år sedan.

– Att överleva i Afghanistan var svårt. Jag, min mamma och min lillasyster bodde i en mindre stad, allt var väldigt primitivt. Vi hade ett litet hus med pyttesmå fönster. För två år sedan flydde vi till Turkiet. Vi lämnade Turkiet med båt till Kos i Grekland. Vi var 14 personer i en tre meter lång båt. Lägret i Grekland var fruktansvärt, berättar Atefeh.

Bra för barnen

Bägge familjerna uttrycker sin tacksamhet gentemot Sverige och svenskarna samt berömmer ägarna till boendet i Sörmark. Samtidigt vill de liksom alla andra asylsökande så snabbt som möjligt lämna det tillfälliga boendet för att påbörja det riktiga livet i det nya landet.

– Barnen tycker självklart att det är jätteroligt här. Syriska, afghanska, irakiska och somaliska barn leker tillsammans hela dagarna. Men vi som är tonåringar och många av de vuxna tycker att de är jobbigt att bo så här långt ute på landet. Hade vi som svenskarna egen bil vore det självklart en annan sak, säger Atefeh och ler.

Delat boende

Fredagen bjuder på blåsigt väder. Men barnen leker som vanligt utanför boendet i Sörmark. Nioårige Mohammed knäcker hasselnötter som barnen plockat i ett träd på gården. Hisham Mohy Aldeen och hans fru Wala står med sin ettåriga dotter i famnen samtidigt som parets två äldre döttrar leker med sina nya kompisar. Hisham bjuder in mig till familjens boende. Till skillnad från familjen Afshar delar Hishams familj gemensamma utrymmen som kök och uppehållsrum med andra asylsökande.

– Vi flyttades hit från Torsby Vandrarhem i Svenneby. Vår yngsta dotter har astma, jag har hepatit B och min fru har diabetes och problem med blodtrycket. Rummet här är litet och för dåligt ventilerat för vår dotter. Vi måste ha fönstret öppet men då blir det för kallt, säger Hisham.

Missnöje

Hisham berättar att han innan flykten till Sverige jobbade i ett av FN:s flyktingläger i Syrien. Livet i Sverige har än så länge varit frustrerande.

– De som driver boendena vill bara tjäna pengar, det är rena maffiametoderna. Läkarna i Karlstad skulle skriva till Migrationsverket och vädja om ett boende nära sjukhuset med hänsyn till vår dotters sjukdom, så hamnar vi här. Vi har blivit lovade ett bättre boende här i Sörmark om ett par veckor, men jag törs inte tro på det, säger Hisham.

Svårt att få besked

Allt fler flyktingar kommer till Sverige, men det är inte den enda orsaken till att behovet av tillfälliga boenden ökar. De asylsökande måste dels vänta länge på besked om uppehållstillstånd, får de uppehållstillstånd kan de också tvingas vänta på en kommunplacering. Anwar från Syrien kom till Sverige i november 2014. Sedan en månad tillbaka har han uppehållstillstånd. Hans kusin Sayid kom samtidigt till Sverige men väntar fortfarande på besked.

– Jag har ringt och mailat. Jag har till och med fått Migrationsverkets personal att maila för att få svar på varför beskedet dröjer. Svaret är att domaren som ska avgöra om jag får stanna eller inte har väldigt mycket att göra, säger Sayid.

Vill jobba

Anwar är utbildad veterinär. Han bor kvar på Torsby Vandrarhem och pluggar nu SFI. Ungefär 1,5 års studier är ett måste för att hans veterinärlegitimation ska gälla i Sverige.

– Samarbetet mellan Migrationsverket, kommunerna och Arbetsförmedlingen måste bli bättre. Som det är nu sitter mängder av flyktingar sysslolösa och bara väntar. Det är inte bra för oss och det är inte bra för Sverige. Vi gör ingen nytta som det är nu. Det är svårt att få jobb i Sverige om man inte kan språket, men det borde finnas praktik eller liknande där vi kan tjäna lite pengar men framför allt får en chans att fylla dagarna med något vettigt, säger Anwar.