2018-02-27 06:00

2018-02-27 06:00

Restriktivt kring nomineringar

SVERIGE: Långsam process

I Sverige är det Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som arbetar med nomineringar och rapporter kring världsarv.

När det gäller nomineringar av nya världsarv finns riksdagsbeslut om en restriktiv hållning.

Det finns i dag 15 svenska världsarv, som tagits upp på listan mellan åren 1991-2012. Drottningholm var det första svenska världsarvet, Hälsingegårdarna det senaste.

– Formellt är det regeringen som nominerar potentiella världsarv. Innan så sker är det vi och/eller Naturvårdsverket som föreslås att en plats tas upp på den tentativa listan. Vi har ännu inte blivit kontaktade angående Finnskogen så det går inte att säga något om hur möjligheterna ser ut, säger Maria Wikman på Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning.

Flest i Europa

1999 beslutade Europas länder om att fortsättningsvis vara väldigt restriktiv när det gäller nomineringar av nya världsarv. Eventuella nya europeiska världsarv ska tillhöra kategorier som är underrepresenterade på listan. Exempelvis landsbygdens byggnader, industriminnen, 1900-talets arkitektur och vetenskapshistoriska minnen. De europeiska länderna beslutade också om att med olika medel stödja tillkomsten av världsarv i andra världsdelar.

Underlag och analys

Finnskogen skulle som världsarv kunna klassas under kategorin landsbygdens byggnader, vilket gör chanserna att lyckas något bättre än som rent kulturobjekt. Men det kommer ändå att bli en svår process.

– Det behövs ett grundligt underlag. Det universella värdet ska analyseras, Finnskogen ska då jämföras med andra motsvarigheter för att se om det här verkligen är det mest unika. Nomineringsprocessen kan ta flera år. När nomineringen sedan väl landat hos Unesco i Paris tar det ytterligare minst ett och ett halvt år innan beslut, säger Maria Wikman.

Lång process

I Uppsala har man under ledning av Länsstyrelsen jobbat länge för att en internationell serie av platser som var viktiga för utvecklingen av den vetenskap som vi idag kallar systematisk biologi ska bli ett världsarv. Stort fokus ligger på Carl von Linné och i Sverige är det platser i Uppsala och i Råshult, Småland som ingår i nomineringen. Anja Rautenberg har varit projektledare för världsarvsnomineringen sedan 2011 och har jobbat med frågan sedan 2010.

– Arbetet för att få världsarvsstatus kräver uthållighet. Det är lite som ett ultramaraton, men behöver inte vara snabb men man måste kämpa länge. För vår del har vi ett bekymmer i form av att världsarvskommittén, som beslutar om nya världsarv, inte riktigt vet hur de ska hantera en vetenskaplig insats inom botaniken, säger Anja Rautenberg.

Förseningar

Unescos rådgivare i organisationen Icomos ska utreda hur arvet från botanisk historia passar in i världsarvsprocessen. Men när den utredningen blir klar är det ingen som vet.

– Just nu rör sig ärendet inte en millimeter. 2016 sa de att de skulle höra av sig, förra året var beskedet att utredningen var försenad. Vi ska inom kort höra av oss till dem igen för att försöka få besked om huruvida det blir någon utredning eller inte, säger Anja Rautenberg.

– De har mycket att göra och ett exempel på att saker händer långsamt är när jag var på en Unesco-konferens om bland annat vetenskapliga världsarv. Ett och ett halvt år efteråt hörde de av sig och meddelade att de tänkt sig att göra en publikation och undrade om de kunde få ta del av mitt material, fortsätter Anja Rautenberg.

Viktigt förarbete

Skulle det visa sig att man i Uppsala inte når hela vägen fram till världsarvsstatus menar Anja Rautenberg att jobbet ändå inte varit förgäves.

– Vi har uppmärksammat Linnés gärningar och ökat kunskapen kring hans arbete. Självklart hoppas jag att det blir ett världsarv, så skulle kunskapen spridas än mer, men om det inte blir så skulle det inte kännas som att jobbet vi gjort kastas i sjön.

Det finns i dag 15 svenska världsarv, som tagits upp på listan mellan åren 1991-2012. Drottningholm var det första svenska världsarvet, Hälsingegårdarna det senaste.

– Formellt är det regeringen som nominerar potentiella världsarv. Innan så sker är det vi och/eller Naturvårdsverket som föreslås att en plats tas upp på den tentativa listan. Vi har ännu inte blivit kontaktade angående Finnskogen så det går inte att säga något om hur möjligheterna ser ut, säger Maria Wikman på Riksantikvarieämbetets kulturmiljöavdelning.

Flest i Europa

1999 beslutade Europas länder om att fortsättningsvis vara väldigt restriktiv när det gäller nomineringar av nya världsarv. Eventuella nya europeiska världsarv ska tillhöra kategorier som är underrepresenterade på listan. Exempelvis landsbygdens byggnader, industriminnen, 1900-talets arkitektur och vetenskapshistoriska minnen. De europeiska länderna beslutade också om att med olika medel stödja tillkomsten av världsarv i andra världsdelar.

Underlag och analys

Finnskogen skulle som världsarv kunna klassas under kategorin landsbygdens byggnader, vilket gör chanserna att lyckas något bättre än som rent kulturobjekt. Men det kommer ändå att bli en svår process.

– Det behövs ett grundligt underlag. Det universella värdet ska analyseras, Finnskogen ska då jämföras med andra motsvarigheter för att se om det här verkligen är det mest unika. Nomineringsprocessen kan ta flera år. När nomineringen sedan väl landat hos Unesco i Paris tar det ytterligare minst ett och ett halvt år innan beslut, säger Maria Wikman.

Lång process

I Uppsala har man under ledning av Länsstyrelsen jobbat länge för att en internationell serie av platser som var viktiga för utvecklingen av den vetenskap som vi idag kallar systematisk biologi ska bli ett världsarv. Stort fokus ligger på Carl von Linné och i Sverige är det platser i Uppsala och i Råshult, Småland som ingår i nomineringen. Anja Rautenberg har varit projektledare för världsarvsnomineringen sedan 2011 och har jobbat med frågan sedan 2010.

– Arbetet för att få världsarvsstatus kräver uthållighet. Det är lite som ett ultramaraton, men behöver inte vara snabb men man måste kämpa länge. För vår del har vi ett bekymmer i form av att världsarvskommittén, som beslutar om nya världsarv, inte riktigt vet hur de ska hantera en vetenskaplig insats inom botaniken, säger Anja Rautenberg.

Förseningar

Unescos rådgivare i organisationen Icomos ska utreda hur arvet från botanisk historia passar in i världsarvsprocessen. Men när den utredningen blir klar är det ingen som vet.

– Just nu rör sig ärendet inte en millimeter. 2016 sa de att de skulle höra av sig, förra året var beskedet att utredningen var försenad. Vi ska inom kort höra av oss till dem igen för att försöka få besked om huruvida det blir någon utredning eller inte, säger Anja Rautenberg.

– De har mycket att göra och ett exempel på att saker händer långsamt är när jag var på en Unesco-konferens om bland annat vetenskapliga världsarv. Ett och ett halvt år efteråt hörde de av sig och meddelade att de tänkt sig att göra en publikation och undrade om de kunde få ta del av mitt material, fortsätter Anja Rautenberg.

Viktigt förarbete

Skulle det visa sig att man i Uppsala inte når hela vägen fram till världsarvsstatus menar Anja Rautenberg att jobbet ändå inte varit förgäves.

– Vi har uppmärksammat Linnés gärningar och ökat kunskapen kring hans arbete. Självklart hoppas jag att det blir ett världsarv, så skulle kunskapen spridas än mer, men om det inte blir så skulle det inte kännas som att jobbet vi gjort kastas i sjön.

Världsarv

Ett världsarv är en unik kultur- eller naturhistorisk miljö som vittnar om människans eller jordens historia.

Vad som blir ett världsarv bestäms av FN-organet Unescos världsarvskommitté. Kommittén består av 21 delegationer från 21 olika länder.

I världen finns det 1073 världsarv. Ungefär en tredjedel av världsarven finns i Europa och cirka tre fjärdedelar av alla världsarv är kulturobjekt.

Källa: