2018-07-05 16:50

2018-07-05 16:50

En oförglömlig sommar

KRÖNIKA: FOTBOLLS-VM

Var befann du dig när Ravelli gjorde den avgörande straffräddningen mot Rumänien i VM 1994? Eller när Foppa satte sin legendariska straff i Lillehammer OS samma år, som sedermera blev frimärke? Eller när Stefan Holm klarade 2,36 meter i första försöket och vann OS guld i Aten 2004?

Det är bara några exempel på de mest minnesvärda ögonblicken i svensk idrottshistoria.

Jag var inte ens född 1994. Och visst, än i dag vevas det frekvent klipp från den magiska sommaren i USA 1994, detsamma gäller ”När vi gräver guld i USA” som spelas åt vilket håll man än vänder örat till. Det är ju så det ska vara. Men jag var ju inte där och såg bragden, varken i USA eller från TV-soffan.

Sommaren 2018 kommer jag att minnas som tiden då solen bestämde sig för att titta fram på allvar. Men framför allt kommer jag minnas Sveriges sanslösa VM-resa.

Det är något med sport som få saker kan mäta sig med. Det är alla känslorna på en och samma gång, som Per Gessle sjöng en gång i tiden. Från mörkret när Tyskland avgjorde i slutminuten och syndabocken Jimmy Durmaz fick bära hundhuvudet, till 3–0 segern mot Mexiko och den kärleksstorm som Durmaz fick efteråt.

Passion kan ibland gå överstyr när det inte blir som man har tänkt sig. Men jag väljer att fokusera på det positiva i stället – för det kan också bli helt magiskt när det inte blir som man har tänkt sig.

Tyskland kommer jogga hem gruppen, Mexiko tar andraplatsen och Sverige fajtas om tredjeplatsen med Sydkorea. Så gick mitt och nog många andras tankegångar inför mästerskapet. Nu står vi här, ett par veckor senare, i kvartsfinal, medan tyskarna är inne på sin andra semestervecka.

När Emil Forsberg via en skottäckande Manuel Akanji sköt in 1–0 till Sverige i åttondelsfinalen visste jublet inga gränser. Jag, tillsammans med sex–sju andra kompisar studsade upp från soffan, skrek ut våra glädjevrål, några kramades och andra nöjde sig med high-fives. De redan hesa rösterna blev inte mindre hesa när Sverige till slut lyckades stå emot ett svagt Schweiz och avancera till kvartsfinal.

På lördag spelar Sverige kvartsfinal mot England. De ständigt överskattade engelsmännen, som via en enkel grupp och Harry Kane från elva meter är i kvartsfinal. ”It's coming home” sjunger engelsmännen om VM-trofén och bevisar att hybrisen precis som vanligt är total.

Sverige och England har haft många duster genom åren och faktum är att England bara har vunnit två av 14 möten sedan 1986 – medan Sverige vunnit fem. Det är historiskt sett ett landslag som passar Sveriges sätt att spela fotboll på, där de stora och inte särskilt kreativa engelsmännen kört fast mot Sveriges starka försvar.

Årets upplaga av England är den svagaste truppen de har kommit med på många världsmästerskap. Men de har en tydligare taktik där de står för mer av en kontringsfotboll. Problemet för England är att Jannes Sverige inte tillåter några kontringar, utan vi kommer ligga lågt och låta England mata inlägg efter inlägg. Det passar Sverige alldeles utmärkt.

Hur det än går så kommer vi alla vara stolta över vårt svenska landslag. Och jag vågar lova att jag kommer minnas den här sommaren i hela mitt liv. Vem vet när vi är i kvartsfinal i VM nästa gång? Passa på att njut av att det här faktiskt händer just nu. Det gör åtminstone jag. Och jag är övertygad om att jag kommer minnas exakt var i soffan jag satt och såg åttondelsfinalen mot Schweiz, och med vilka kompisar, och promenaden till pizzerian efteråt, alla i klädda Sverige-tröjor.

Fotbollen för oss inte bara närmare, den skapar minnen för resten av livet. Kanske, kanske kan vi få uppleva ett till sådant ögonblick på lördag. Om resan tar slut där så kommer jag ändå minnas stoltheten som jag kände över mitt landslag sommaren 2018.

Det är bara några exempel på de mest minnesvärda ögonblicken i svensk idrottshistoria.

Jag var inte ens född 1994. Och visst, än i dag vevas det frekvent klipp från den magiska sommaren i USA 1994, detsamma gäller ”När vi gräver guld i USA” som spelas åt vilket håll man än vänder örat till. Det är ju så det ska vara. Men jag var ju inte där och såg bragden, varken i USA eller från TV-soffan.

Sommaren 2018 kommer jag att minnas som tiden då solen bestämde sig för att titta fram på allvar. Men framför allt kommer jag minnas Sveriges sanslösa VM-resa.

Det är något med sport som få saker kan mäta sig med. Det är alla känslorna på en och samma gång, som Per Gessle sjöng en gång i tiden. Från mörkret när Tyskland avgjorde i slutminuten och syndabocken Jimmy Durmaz fick bära hundhuvudet, till 3–0 segern mot Mexiko och den kärleksstorm som Durmaz fick efteråt.

Passion kan ibland gå överstyr när det inte blir som man har tänkt sig. Men jag väljer att fokusera på det positiva i stället – för det kan också bli helt magiskt när det inte blir som man har tänkt sig.

Tyskland kommer jogga hem gruppen, Mexiko tar andraplatsen och Sverige fajtas om tredjeplatsen med Sydkorea. Så gick mitt och nog många andras tankegångar inför mästerskapet. Nu står vi här, ett par veckor senare, i kvartsfinal, medan tyskarna är inne på sin andra semestervecka.

När Emil Forsberg via en skottäckande Manuel Akanji sköt in 1–0 till Sverige i åttondelsfinalen visste jublet inga gränser. Jag, tillsammans med sex–sju andra kompisar studsade upp från soffan, skrek ut våra glädjevrål, några kramades och andra nöjde sig med high-fives. De redan hesa rösterna blev inte mindre hesa när Sverige till slut lyckades stå emot ett svagt Schweiz och avancera till kvartsfinal.

På lördag spelar Sverige kvartsfinal mot England. De ständigt överskattade engelsmännen, som via en enkel grupp och Harry Kane från elva meter är i kvartsfinal. ”It's coming home” sjunger engelsmännen om VM-trofén och bevisar att hybrisen precis som vanligt är total.

Sverige och England har haft många duster genom åren och faktum är att England bara har vunnit två av 14 möten sedan 1986 – medan Sverige vunnit fem. Det är historiskt sett ett landslag som passar Sveriges sätt att spela fotboll på, där de stora och inte särskilt kreativa engelsmännen kört fast mot Sveriges starka försvar.

Årets upplaga av England är den svagaste truppen de har kommit med på många världsmästerskap. Men de har en tydligare taktik där de står för mer av en kontringsfotboll. Problemet för England är att Jannes Sverige inte tillåter några kontringar, utan vi kommer ligga lågt och låta England mata inlägg efter inlägg. Det passar Sverige alldeles utmärkt.

Hur det än går så kommer vi alla vara stolta över vårt svenska landslag. Och jag vågar lova att jag kommer minnas den här sommaren i hela mitt liv. Vem vet när vi är i kvartsfinal i VM nästa gång? Passa på att njut av att det här faktiskt händer just nu. Det gör åtminstone jag. Och jag är övertygad om att jag kommer minnas exakt var i soffan jag satt och såg åttondelsfinalen mot Schweiz, och med vilka kompisar, och promenaden till pizzerian efteråt, alla i klädda Sverige-tröjor.

Fotbollen för oss inte bara närmare, den skapar minnen för resten av livet. Kanske, kanske kan vi få uppleva ett till sådant ögonblick på lördag. Om resan tar slut där så kommer jag ändå minnas stoltheten som jag kände över mitt landslag sommaren 2018.

  • Fredrik Finnebråth

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.