2018-08-07 15:20

2018-08-07 15:20

Konsert som träffar rätt

ROTTNEROS: Känsla och sväng med Magnus Stinnerbom, Västanå Orchestra och gäster

För fjärde året i rad ställer Västanå teaters kompositör Magnus Stinnerbom och Västanå Orchestra till med konsert tillsammans med inbjudna gäster. I år var det Nino Ramsby, Ismael Ataria och Staffan Hellstrand som fick äran att förgylla det som blev en i många stycken fantastisk konsertkväll.

Berättarladan i Rottneros var i det närmaste fullsatt när den första av två konserter, måndag och tisdag kväll, rullade i gång. Stinnerbom och Västanå Orchestra inledde och angav tonen genom att spela så bra som nästan bara de kan, bland annat i en suggestiv polska.

Och inte tystnade kapellet när kvällens förste gäst, Hagfors egen poesirockstjärna Ismael Ataria, äntrade scenen. I dikten Det här är min penna fick musiken en stödjande och viktig roll. Ataria visade också att han utvecklats mycket som scenartist, gissningsvis tack vare samarbetet med Västanå teater i föreställningen Livs levande.

Sedan anslöt ”Anna Svärd-musikerna” Thomas Eriksson, gitarr, Anna Karlsson, fiol och Niklas Bertilsson, trummor som förstärkning till Magnus Stinnerbom och Västanå Orchestra som är Roger Tallroth, gitarr, Jonas Brandin, fiol, Ola Hertzberg, nyckelharpa, Christian Svensson, trummor, Ulf Ivarsson, bas och Magnus ”Norpan” Eriksson på ”skrammel”. Hur mycket musikaliskt kunnande får det egentligen plats i en svensk lada?

Och då har jag ändå inte nämnt min favorit i sammanhanget. Ibland undrar jag om det finns någon – åtminstone i det här landet – som spelar fiol bättre än Sophia Stinnerbom. Inte i mina öron i alla fall. Hennes utryck är hennes eget och det är snudd på magiskt.

Nästa gästartist ut var Staffan Hellstrand, som under kvällen plockade godbitar från sin alldeles egna hylla i den svenska popskafferiet. Givna publikfavoriter som Hela vägen hem och Lilla Fågel blå och även den mycket fina Fanfar. Hellstrand är en av sin generations riktigt stora svenska vispoeter, men har – tycker jag – hamnat lite i skuggan av en del varianter med sämre låtar men vassare armbågar. I Berättarladan står han i alla fall i rampljuset – och visar med eftertryck att han hör hemma där.

Musikern, poeten och konstnären Nino Ramsby skapar ett alldeles eget rum i rummet. Där man inte behöver dra in magen för att verka snygg och där ängsligheten för att göra fel jagas på flykten. Egentligen har han vunnit publikens hjärtan redan innan han gjort så mycket, men i sina framträdanden vågar han och vinner ännu mer. Det är världens stillsammaste rock'n'roll och det är kanon.

Om man till allt det här lägger Magnus Stinnerboms finurliga och avväpnande mellansnack och att första setet avslutas med Ådne Kolbjørnshus, världsmästare i hallingdans, längst fram på scenen så förstår ni att det här var en konsert man inte bör ha missat.

Berättarladan i Rottneros var i det närmaste fullsatt när den första av två konserter, måndag och tisdag kväll, rullade i gång. Stinnerbom och Västanå Orchestra inledde och angav tonen genom att spela så bra som nästan bara de kan, bland annat i en suggestiv polska.

Och inte tystnade kapellet när kvällens förste gäst, Hagfors egen poesirockstjärna Ismael Ataria, äntrade scenen. I dikten Det här är min penna fick musiken en stödjande och viktig roll. Ataria visade också att han utvecklats mycket som scenartist, gissningsvis tack vare samarbetet med Västanå teater i föreställningen Livs levande.

Sedan anslöt ”Anna Svärd-musikerna” Thomas Eriksson, gitarr, Anna Karlsson, fiol och Niklas Bertilsson, trummor som förstärkning till Magnus Stinnerbom och Västanå Orchestra som är Roger Tallroth, gitarr, Jonas Brandin, fiol, Ola Hertzberg, nyckelharpa, Christian Svensson, trummor, Ulf Ivarsson, bas och Magnus ”Norpan” Eriksson på ”skrammel”. Hur mycket musikaliskt kunnande får det egentligen plats i en svensk lada?

Och då har jag ändå inte nämnt min favorit i sammanhanget. Ibland undrar jag om det finns någon – åtminstone i det här landet – som spelar fiol bättre än Sophia Stinnerbom. Inte i mina öron i alla fall. Hennes utryck är hennes eget och det är snudd på magiskt.

Nästa gästartist ut var Staffan Hellstrand, som under kvällen plockade godbitar från sin alldeles egna hylla i den svenska popskafferiet. Givna publikfavoriter som Hela vägen hem och Lilla Fågel blå och även den mycket fina Fanfar. Hellstrand är en av sin generations riktigt stora svenska vispoeter, men har – tycker jag – hamnat lite i skuggan av en del varianter med sämre låtar men vassare armbågar. I Berättarladan står han i alla fall i rampljuset – och visar med eftertryck att han hör hemma där.

Musikern, poeten och konstnären Nino Ramsby skapar ett alldeles eget rum i rummet. Där man inte behöver dra in magen för att verka snygg och där ängsligheten för att göra fel jagas på flykten. Egentligen har han vunnit publikens hjärtan redan innan han gjort så mycket, men i sina framträdanden vågar han och vinner ännu mer. Det är världens stillsammaste rock'n'roll och det är kanon.

Om man till allt det här lägger Magnus Stinnerboms finurliga och avväpnande mellansnack och att första setet avslutas med Ådne Kolbjørnshus, världsmästare i hallingdans, längst fram på scenen så förstår ni att det här var en konsert man inte bör ha missat.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.