2015-07-30 10:04

2015-07-30 10:04

"Underhållning ska tas på allvar"

SOMMARSAMTALET: Anders Stävarby

Att man blir klokare med åren är ibland en sanning med modifikation. Men vissångaren Anders Stävarby känner definitivt att många års erfarenhet är en stor fördel när han är ute och förvaltar den svenska visskatten.
– Jag vet vad jag kan och anpassar mig lätt till olika situationer, det ger en stor trygghet, säger han.

Vi sitter i köket i Anders Stävarbys hus i Lysvik. En gammal invand miljö för Anders då han tillbringade mycket tid här som barn.

– Farmor och farfar bodde i huset och min pappa växte upp här.

Han har bott i huset sedan 1991, då farmodern gick bort.

– Lysvik är hemma för mig. Och för min släkt. Släktforskaren Arne Linnarud har hjälpt mig att konstatera att jag är elfte generationen efter den berömde Suhoinen i Lövstaholm.

Gitarrlärare

Anders föddes i Värmland men familjen flyttade tidigt till i Hälsingland. Under högstadie- och den första gymnasietiden var det Örebro som gällde och 1973–75 gick han musiklinjen vid Sundstagymnasiet i Karlstad varefter han jobbade sex år som ambulerande gitarrlärare.

– Men vid den här tiden närde jag också en dröm om att bli operasångare. Bland annat var jag med i Tiggaroperan som Musikteatern i Värmland satte upp 1980.

Sedan flyttade han till Stockholm och var anställd i sju år på SE-banken men jobbade bara där i två.

– Jag tog tjänstledigt och pluggade till musiklärare på Musikhögskolan. Sedan insåg jag att jag inte skulle bli musiklärare och började som trubadur.

Gjorde radio

Anders spelade bland annat tillsammans med Kerstin Harryson, folkkäre skådespelaren John Harrysons dotter och Peter Harrysons syster. De gjorde lunchmusik i P3 1987 som sändes från Örebro med välkända radioprofilen Maud Nylin.

– Det var ett program med Taube och Birger Sjöberg. Vi repeterade ihop med John Harryson, minns jag. Det var väldigt kul. Och det var roligt att göra radio. Det gjorde jag även senare med välkände radioprofilen Per-Eric Nordquist.

Flera skivor

Nu hade Anders också börjat komponera egen musik. Jobben började trilla in. Debuten på Västerviks visfestival begicks 1993.

– Det rullade på. Men jag kände mig ändå rätt ensam i världen. Utan skivbolag och utan något inspelat.

Det ändrades 1996 när första skivan, Ge mig rum för natten, kom.

– Den spelades mycket på radion. Sedan kom fullängdarna Ångaren Freja och andra visor från Fryksdalen och Nu blinkar lilla stjärnan igen. Det gick ganska bra där ett tag.

Lugnare i dag

Han har både fått beundrarbrev och blivit sågad. Ibland tycker han att han blivit missförstådd.

– Jag har alltid dragit en lans för visan. Men alla recensenter har inte alltid gillat allt jag gjort. När det hände tog man väl rätt illa vid sig, men i dag känner jag mig lugnare med det där.

Nytändning

Anders återkommer flera gånger till det där under intervjun. Att han nu, när han är i 60-årsåldern, fått en nytändning och har en sundare inställning till det han håller på med.

– Förr var jag så fokuserad på tekniken när det gällde gitarrspel, sång och allt annat. Det är viktigt för mig nu också, men i dag är jag mycket mer avslappnad på scenen. Jobbar mer med känsla. Det handlar ju faktiskt om att förmedla något till publiken.

Spelningar i Norge

Mycket av det där föll på plats våren och hösten 2008 då han varje torsdag på spelade på Hotell Selma Lagerlöf.

– Det var väldigt bra träning. Då började jag verkligen komma i gång.

Erfarenheterna har spätts på med spelningar i Norge.

– Arendal, Kragerö och flera olika ställen. Den norska publiken skiljer sig lite från den svenska genom att den är mer direkt. Sådant lär man sig också en hel del av.

Bland annat har Anders spelat för norska motsvarigheten till LO. Då presenterades han som ”en av Sveriges bästa vissångare”.

– De har väl extra gott omdöme på andra sidan gränsen, säger han och ler.

Inte inlindat

Ibland bekräftas publikkontakten genom att åhörarna är knäppysta, ibland genom att de skrattar åt Anders roliga historier.

– Man får naturligtvis anpassa sig. Det viktiga är att det är raka rör. Inte så inlindat. Mina framföranden har blivit tätare i alla avseenden, inte minst vad gäller gitarrspelet. Och jag spelar bara det jag gillar. En genomtänkt och homogen repertoar. Till varje spelning väljer jag bland cirka 100 låtar, säger han.

Anders jobbar inte alltid ensam. Längre fram i augusti ska han, tillsammans med en yngre kille i popsvängen, köra fyra timmar på restaurang Engelen i Stockholm. På söndag är han med och inviger Kulturveckan i Sunne med ett Frödingprogram som han gör tillsammans med skådespelaren Leif Persson.

– Det är alltid extra roligt att uppträda på hemmaplan. Jag har alltid känt ett starkt stöd här, inte minst från Sunnes kulturchef Tuula Dajén.

Ta genren på allvar

Anders beskriver dagens svenska visscen som en subkultur, i viss mån sedd över axeln, men där många stora artister också finns med.

– Känd eller mindre känd, det här är en konstart man måste ta på allvar för att det ska bli bra. Och även om man lyckas bra är visscenen liten. Det räcker inte med att vara vissångare, man måste vara försäljare också.

Välfylld kalender

I år har försäljaren Stävarby lyckats bra och just nu mitt uppe i en sommar fylld av jobb.

– Det blir väldigt få lediga dagar, men det är naturligtvis fantastiskt kul att spelningskalendern är så välfylld.

Senaste skivan kom 2005. En Visares väg, en avskalad inspelning med totalt 16 spår. Om någon ny skiva är i sikte är oklart, men vem vet, nu när inspirationen börjat flöda.

– Det är mycket jag skulle vilja göra. Som till exempel att ha elever – och att göra en riktigt bra visproduktion för tv, det skulle vara något, det.

Varför inte? Ingenting är väl omöjligt för någon som, mitt i sommaren, går mot en ny vår.

Vi sitter i köket i Anders Stävarbys hus i Lysvik. En gammal invand miljö för Anders då han tillbringade mycket tid här som barn.

– Farmor och farfar bodde i huset och min pappa växte upp här.

Han har bott i huset sedan 1991, då farmodern gick bort.

– Lysvik är hemma för mig. Och för min släkt. Släktforskaren Arne Linnarud har hjälpt mig att konstatera att jag är elfte generationen efter den berömde Suhoinen i Lövstaholm.

Gitarrlärare

Anders föddes i Värmland men familjen flyttade tidigt till i Hälsingland. Under högstadie- och den första gymnasietiden var det Örebro som gällde och 1973–75 gick han musiklinjen vid Sundstagymnasiet i Karlstad varefter han jobbade sex år som ambulerande gitarrlärare.

– Men vid den här tiden närde jag också en dröm om att bli operasångare. Bland annat var jag med i Tiggaroperan som Musikteatern i Värmland satte upp 1980.

Sedan flyttade han till Stockholm och var anställd i sju år på SE-banken men jobbade bara där i två.

– Jag tog tjänstledigt och pluggade till musiklärare på Musikhögskolan. Sedan insåg jag att jag inte skulle bli musiklärare och började som trubadur.

Gjorde radio

Anders spelade bland annat tillsammans med Kerstin Harryson, folkkäre skådespelaren John Harrysons dotter och Peter Harrysons syster. De gjorde lunchmusik i P3 1987 som sändes från Örebro med välkända radioprofilen Maud Nylin.

– Det var ett program med Taube och Birger Sjöberg. Vi repeterade ihop med John Harryson, minns jag. Det var väldigt kul. Och det var roligt att göra radio. Det gjorde jag även senare med välkände radioprofilen Per-Eric Nordquist.

Flera skivor

Nu hade Anders också börjat komponera egen musik. Jobben började trilla in. Debuten på Västerviks visfestival begicks 1993.

– Det rullade på. Men jag kände mig ändå rätt ensam i världen. Utan skivbolag och utan något inspelat.

Det ändrades 1996 när första skivan, Ge mig rum för natten, kom.

– Den spelades mycket på radion. Sedan kom fullängdarna Ångaren Freja och andra visor från Fryksdalen och Nu blinkar lilla stjärnan igen. Det gick ganska bra där ett tag.

Lugnare i dag

Han har både fått beundrarbrev och blivit sågad. Ibland tycker han att han blivit missförstådd.

– Jag har alltid dragit en lans för visan. Men alla recensenter har inte alltid gillat allt jag gjort. När det hände tog man väl rätt illa vid sig, men i dag känner jag mig lugnare med det där.

Nytändning

Anders återkommer flera gånger till det där under intervjun. Att han nu, när han är i 60-årsåldern, fått en nytändning och har en sundare inställning till det han håller på med.

– Förr var jag så fokuserad på tekniken när det gällde gitarrspel, sång och allt annat. Det är viktigt för mig nu också, men i dag är jag mycket mer avslappnad på scenen. Jobbar mer med känsla. Det handlar ju faktiskt om att förmedla något till publiken.

Spelningar i Norge

Mycket av det där föll på plats våren och hösten 2008 då han varje torsdag på spelade på Hotell Selma Lagerlöf.

– Det var väldigt bra träning. Då började jag verkligen komma i gång.

Erfarenheterna har spätts på med spelningar i Norge.

– Arendal, Kragerö och flera olika ställen. Den norska publiken skiljer sig lite från den svenska genom att den är mer direkt. Sådant lär man sig också en hel del av.

Bland annat har Anders spelat för norska motsvarigheten till LO. Då presenterades han som ”en av Sveriges bästa vissångare”.

– De har väl extra gott omdöme på andra sidan gränsen, säger han och ler.

Inte inlindat

Ibland bekräftas publikkontakten genom att åhörarna är knäppysta, ibland genom att de skrattar åt Anders roliga historier.

– Man får naturligtvis anpassa sig. Det viktiga är att det är raka rör. Inte så inlindat. Mina framföranden har blivit tätare i alla avseenden, inte minst vad gäller gitarrspelet. Och jag spelar bara det jag gillar. En genomtänkt och homogen repertoar. Till varje spelning väljer jag bland cirka 100 låtar, säger han.

Anders jobbar inte alltid ensam. Längre fram i augusti ska han, tillsammans med en yngre kille i popsvängen, köra fyra timmar på restaurang Engelen i Stockholm. På söndag är han med och inviger Kulturveckan i Sunne med ett Frödingprogram som han gör tillsammans med skådespelaren Leif Persson.

– Det är alltid extra roligt att uppträda på hemmaplan. Jag har alltid känt ett starkt stöd här, inte minst från Sunnes kulturchef Tuula Dajén.

Ta genren på allvar

Anders beskriver dagens svenska visscen som en subkultur, i viss mån sedd över axeln, men där många stora artister också finns med.

– Känd eller mindre känd, det här är en konstart man måste ta på allvar för att det ska bli bra. Och även om man lyckas bra är visscenen liten. Det räcker inte med att vara vissångare, man måste vara försäljare också.

Välfylld kalender

I år har försäljaren Stävarby lyckats bra och just nu mitt uppe i en sommar fylld av jobb.

– Det blir väldigt få lediga dagar, men det är naturligtvis fantastiskt kul att spelningskalendern är så välfylld.

Senaste skivan kom 2005. En Visares väg, en avskalad inspelning med totalt 16 spår. Om någon ny skiva är i sikte är oklart, men vem vet, nu när inspirationen börjat flöda.

– Det är mycket jag skulle vilja göra. Som till exempel att ha elever – och att göra en riktigt bra visproduktion för tv, det skulle vara något, det.

Varför inte? Ingenting är väl omöjligt för någon som, mitt i sommaren, går mot en ny vår.

Sommarfavoriter

Bästa sommarlåten: Brevet från kolonien

Bästa glassen: Mjukglass

Bästa sommarsysselsättning: En härlig badutflykt

Mitt smultronställe: Lysvik

Anders Stävarby

Ålder: 61

Familj: Hustru och två söner

Bor: I Lysvik

Yrke: Vissångare

Intressen: Bridge. ”Har faktiskt blivit SM-tvåa”.