2015-07-28 08:16

2015-07-28 08:16

Skuldra vid skuldra, evig vänskap

SUNNE: Manifestation för de osedda hjältarna när världen blöder

Många är de svenskar som på frivillig basis har ryckt in och gjort en insats när världen varit i kris. Men det är sällan deras insatser lyfts fram, vilket Sveriges veteranförbund Fredsbaskrarna vill ändra på genom veteranmarschen. I lördags genomfördes den för första gången i Sunne.
– Det är lustigt med veteraner. Det spelar ingen roll vilka vi är, hur gamla vi är eller var vi kommer ifrån. Efter två minuter talar vi samma språk, säger Ingemar Robertsson, organisatör.

Veteranmarschen genomförs sedan 2013 och innebär att veteraner från hela landet vandrar från Örebro till Stockholm för att knyta kontakter och dela med sig av sina minnen. Även på fler ställen i landet genomförs kortare marscher med samma syfte. I lördags var det första gången det gjordes i Sunne och Värmland. Och det märktes att det var ett efterlängtat initiativ.

Förståelse

42 personer hade samlats vid Stamfrändemonumentet för att marschera till kyrkan, där det hölls en gudstjänst innan festmiddagen på Gästis.

– Veteraner bär på minnen som de som inte varit på ett sådant uppdrag inte kan förstå, och det är därför oerhört viktigt att de får komma i kontakt med andra veteraner. Det finns hundratusentals i Sverige och inte bara militärer, utan också bland annat sjukvårdare, fältpräster och volontärer från till exempel Röda Korset som är lika viktiga, säger Ingemar Robertsson.

Vårdbehov

Många veteraner lider av posttraumatisk stress. Ingemar Robertsson menar att det finns stora luckor inom psykiatrin i Sverige när det gäller vård av veteraner.

– Det är inte lätt för en nyutexaminerad psykolog att förstå vad det innebär om man inte har känt lukten, sett folk i ögonen och aldrig vetat när olyckan slår till. Det bästa vore om det fanns ett särskilt rehabiliteringscenter. Men alla steg i rätt riktning är bra.

Starka band

Men alla minnen är inte elände. Många tar med sig ljusglimtar från krig och misär i form av djup vänskap och samhörighet. Mats Kåreskog tjänstgjorde i Cypern 1995 men fick snabbt resa hem när hans mor gick bort. Efter begravningen hade han två valmöjligheter; att resa tillbaka till Cypern eller installera sig i en etta med kokvrå i Göteborg. Han valde det första alternativet.

– Jag glömmer aldrig det välkomnande jag fick av mina kamrater när jag kom tillbaka. Det gav en känsla av att ingenting var omöjligt. Då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle stänga dörren åt en kamrat i kris.

Veteranmarschen genomförs sedan 2013 och innebär att veteraner från hela landet vandrar från Örebro till Stockholm för att knyta kontakter och dela med sig av sina minnen. Även på fler ställen i landet genomförs kortare marscher med samma syfte. I lördags var det första gången det gjordes i Sunne och Värmland. Och det märktes att det var ett efterlängtat initiativ.

Förståelse

42 personer hade samlats vid Stamfrändemonumentet för att marschera till kyrkan, där det hölls en gudstjänst innan festmiddagen på Gästis.

– Veteraner bär på minnen som de som inte varit på ett sådant uppdrag inte kan förstå, och det är därför oerhört viktigt att de får komma i kontakt med andra veteraner. Det finns hundratusentals i Sverige och inte bara militärer, utan också bland annat sjukvårdare, fältpräster och volontärer från till exempel Röda Korset som är lika viktiga, säger Ingemar Robertsson.

Vårdbehov

Många veteraner lider av posttraumatisk stress. Ingemar Robertsson menar att det finns stora luckor inom psykiatrin i Sverige när det gäller vård av veteraner.

– Det är inte lätt för en nyutexaminerad psykolog att förstå vad det innebär om man inte har känt lukten, sett folk i ögonen och aldrig vetat när olyckan slår till. Det bästa vore om det fanns ett särskilt rehabiliteringscenter. Men alla steg i rätt riktning är bra.

Starka band

Men alla minnen är inte elände. Många tar med sig ljusglimtar från krig och misär i form av djup vänskap och samhörighet. Mats Kåreskog tjänstgjorde i Cypern 1995 men fick snabbt resa hem när hans mor gick bort. Efter begravningen hade han två valmöjligheter; att resa tillbaka till Cypern eller installera sig i en etta med kokvrå i Göteborg. Han valde det första alternativet.

– Jag glömmer aldrig det välkomnande jag fick av mina kamrater när jag kom tillbaka. Det gav en känsla av att ingenting var omöjligt. Då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle stänga dörren åt en kamrat i kris.