2014-02-18 06:00

2015-04-09 08:34

Jönsson och Bradbury

KRÖNIKA

– Jag var faktiskt först!
Det snackas mycket om Steven Bradbury och Emil Jönsson nu.

Båda vann ju medaljer i vinter-OS eftersom konkurrenterna föll som käglor.

Guld i short track åt Bradbury 2002. Och så brons till Jönsson i sprinten.

Jag kan nog säga att jag vet hur det känns!

Jag var nio år och skolmästerskapen i skidor skulle avgöras i Karlsefureskogen.

Vi körde i par och min bästis Lena och jag lottades ihop.

Jädrar!

Vi var – vi är! – visserligen de bästa vänner.

Men på tävling blev vi värre än Northug och Hellner.

Lena var stark.

Jädrar!

Jag tog rygg men kom inte förbi.

Eftersom hon var – är! – en väluppfostrad flicka tog jag till fulspel.

"Ur spôôr" (vi var ju i Västergötland) skrek jag slugt i förhoppningen att hon lydigt skulle flytta på sig.

Men Lena bara tryckte ner huvudet mellan axlarna och kavade på.

Jädrar!

Genom Karlsefure (eller egentligen: Karlsefôre) for vi, Lena och jag.

I en sammanbiten tystnad som bara bröts av mina allt ilsknare "Ur spôôr, då!"

Tre meter före mål föll Lena.

Jag stöp över henne, kom upp först – och vann.

Rättvist?

Tja, det ingår ju faktiskt i spelet att man står på benen hela vägen.

Men framför allt: glöm inte att jag gjorde en Bradbury/Jönsson innan den ens fanns!

Båda vann ju medaljer i vinter-OS eftersom konkurrenterna föll som käglor.

Guld i short track åt Bradbury 2002. Och så brons till Jönsson i sprinten.

Jag kan nog säga att jag vet hur det känns!

Jag var nio år och skolmästerskapen i skidor skulle avgöras i Karlsefureskogen.

Vi körde i par och min bästis Lena och jag lottades ihop.

Jädrar!

Vi var – vi är! – visserligen de bästa vänner.

Men på tävling blev vi värre än Northug och Hellner.

Lena var stark.

Jädrar!

Jag tog rygg men kom inte förbi.

Eftersom hon var – är! – en väluppfostrad flicka tog jag till fulspel.

"Ur spôôr" (vi var ju i Västergötland) skrek jag slugt i förhoppningen att hon lydigt skulle flytta på sig.

Men Lena bara tryckte ner huvudet mellan axlarna och kavade på.

Jädrar!

Genom Karlsefure (eller egentligen: Karlsefôre) for vi, Lena och jag.

I en sammanbiten tystnad som bara bröts av mina allt ilsknare "Ur spôôr, då!"

Tre meter före mål föll Lena.

Jag stöp över henne, kom upp först – och vann.

Rättvist?

Tja, det ingår ju faktiskt i spelet att man står på benen hela vägen.

Men framför allt: glöm inte att jag gjorde en Bradbury/Jönsson innan den ens fanns!