2015-07-21 06:00

2015-07-21 06:00

"VM-final – något annat mål kan vi inte ha"

KANOT: Karlstad, Karlskoga och sedan Milano och kanske Rio

TUFFA DAGAR. Den här veckan Karlstad, nästa Karlskoga och därefter Waxholm.

Det är några av hållplatserna för tjejerna i det svenska kanotlandslaget inför det VM som väntar i Milano i nästa månad. Där och då måste de också prestera om det nästa sommar ska bli någon OS-resa.
– Jättetufft, men något annat mål just nu än VM-final kan vi inte ha, säger Moa Wikberg.

Moa Wikberg är Karlstads bidrag till den svenska K4:an som det handlar om. Hon sitter som tvåa och både för henne, och lagkamraterna handlar det mer eller mindre om en heltidssatsning. Just nu upptar satsningen och träningen mot VM alla tankar. Men drömmen om OS finns redan.

Riktigt vad som krävs för att få klartecken för OS vet inte Moa Wikberg.

– Det är lite luddigt med det, men går vi till final i VM och når topp-åtta borde det räcka. Det kan bli jättetufft, vi ligger där på gränsen någonstans, men vi har helt klart chansen. Men det är också enda chansen om vi ska få komma till OS.

De här dagarna i Karlstad handlar om samträning i kanoten plus en del fys. Och det sparades inte på krutet.

Tjejerna i stort sett åkte direkt till paddlarklubbens hemvist när de kom till Karlstad. Och det blev inte bara ett pass och inte två heller. Utan tre.

– Vi är här för att träna och vi vet varför vi gör det, säger Linnea Stenils.

Ser bara en rygg

Linnea sitter som etta i kanoten och Moa som tvåa. Karin Johansson från Lidköping är trea och längst bak har Klara Andersson, Varberg, sin plats.

Vem bestämmer i kanoten?

Tjejerna tittade på varandra. Sedan svarade Karin Johansson:

– Linnea som sitter längst fram kan man säga är farthållare. Sedan ska vi hänga på och även pusha så hon verkligen håller uppe frekvensen.

Din uppgift som tvåa, Moa?

– Jag ska haka på Linneas tempo och visa det för tjejerna bakom. Sedan ska jag vara med och ge kraft framåt åt kanoten. Under själva loppet ser jag ingenting annat än Linneas rygg och höftrörelser.

Hundra i taget

Förutom den här sommarens hemmaläger så hade tjejerna ett tio veckor långt vinterläger i Florida.

– Vi känner varandra väl numera.

Målet med träningen är förstås att bli ännu mer samspelta och ännu snabbare. Det nya är – tänket.

Moa Wikberg berättar:

– Numera tänker vi bara 100 meter åt gången, att hålla farten första hundringen, och ännu lite bättre den andra. Tidigare såg vi bara 500 meter och hela loppet.

Och sista hundringen – känslan då?

Moa suckar och säger:

– Jag säger sista 200, då är man så trött och full av mjölksyra att man inte vet vad man gör. Man bara ser paddeln och försöker se till att den hamnar i vattnet.

Plugg också

Att VM inte bara handlar om VM står ändå klart. En OS-kvalificering skulle också ge både ekonomiskt stöd från SOK plus en hel del andra förmåner.

Moa Wikberg säger:

– Självklart skulle en OS-plats ge ett lyft på flera sätt. Nu tillhör jag Topp och talanggruppen och det påverkas inte av VM-utgången.

Även om Moa sitter mer än ofta i kanoten så vill hon inte ha ordet kanotist som sitt yrke.

– Jag pluggar ekonomi på distans. Vill hinna med att tänka på lite annat också.

Moa Wikberg är Karlstads bidrag till den svenska K4:an som det handlar om. Hon sitter som tvåa och både för henne, och lagkamraterna handlar det mer eller mindre om en heltidssatsning. Just nu upptar satsningen och träningen mot VM alla tankar. Men drömmen om OS finns redan.

Riktigt vad som krävs för att få klartecken för OS vet inte Moa Wikberg.

– Det är lite luddigt med det, men går vi till final i VM och når topp-åtta borde det räcka. Det kan bli jättetufft, vi ligger där på gränsen någonstans, men vi har helt klart chansen. Men det är också enda chansen om vi ska få komma till OS.

De här dagarna i Karlstad handlar om samträning i kanoten plus en del fys. Och det sparades inte på krutet.

Tjejerna i stort sett åkte direkt till paddlarklubbens hemvist när de kom till Karlstad. Och det blev inte bara ett pass och inte två heller. Utan tre.

– Vi är här för att träna och vi vet varför vi gör det, säger Linnea Stenils.

Ser bara en rygg

Linnea sitter som etta i kanoten och Moa som tvåa. Karin Johansson från Lidköping är trea och längst bak har Klara Andersson, Varberg, sin plats.

Vem bestämmer i kanoten?

Tjejerna tittade på varandra. Sedan svarade Karin Johansson:

– Linnea som sitter längst fram kan man säga är farthållare. Sedan ska vi hänga på och även pusha så hon verkligen håller uppe frekvensen.

Din uppgift som tvåa, Moa?

– Jag ska haka på Linneas tempo och visa det för tjejerna bakom. Sedan ska jag vara med och ge kraft framåt åt kanoten. Under själva loppet ser jag ingenting annat än Linneas rygg och höftrörelser.

Hundra i taget

Förutom den här sommarens hemmaläger så hade tjejerna ett tio veckor långt vinterläger i Florida.

– Vi känner varandra väl numera.

Målet med träningen är förstås att bli ännu mer samspelta och ännu snabbare. Det nya är – tänket.

Moa Wikberg berättar:

– Numera tänker vi bara 100 meter åt gången, att hålla farten första hundringen, och ännu lite bättre den andra. Tidigare såg vi bara 500 meter och hela loppet.

Och sista hundringen – känslan då?

Moa suckar och säger:

– Jag säger sista 200, då är man så trött och full av mjölksyra att man inte vet vad man gör. Man bara ser paddeln och försöker se till att den hamnar i vattnet.

Plugg också

Att VM inte bara handlar om VM står ändå klart. En OS-kvalificering skulle också ge både ekonomiskt stöd från SOK plus en hel del andra förmåner.

Moa Wikberg säger:

– Självklart skulle en OS-plats ge ett lyft på flera sätt. Nu tillhör jag Topp och talanggruppen och det påverkas inte av VM-utgången.

Även om Moa sitter mer än ofta i kanoten så vill hon inte ha ordet kanotist som sitt yrke.

– Jag pluggar ekonomi på distans. Vill hinna med att tänka på lite annat också.