2018-09-15 06:00

2018-09-15 06:00

Ett lyckopiller utan biverkningar

KRÖNIKA: "Att ha blivit hundägare har onekligen inneburit nya rutiner i livet"

Nuförtiden kan jag glömma det där med sovmorgon. 06.30 – om inte förr, väcks jag av ett uppfordrande gnôl. Två pigga ögon kikar upp på mig från sovkorgen bredvid sängen. ”Kom igen nu matte, dags att gå upp!”

Att ha blivit hundägare har onekligen inneburit nya rutiner i livet - inte bara tidiga morgnar såväl vardag som helg - det blir också att jag kommer ut på promenader som aldrig förr. Valpen, en västgötaspets som lystrar till namnet Nessla, har massor av energi som behöver få sitt utlopp, och då är det bäst att gå ut, inte minst för att rädda inredningen och mina vader från de kliande valptänderna.

Helst ska det promeneras i skogen om Nessla får välja. Trots sina korta ben tar hon sig obehindrat fram över stock och sten och får ibland glädjefnatt och rusar fram som en tok – ibland så fort att benen faktiskt inte hinner med och det slutar i en kullerbytta. Med en så entusiastisk kamrat är det svårt att vara på dåligt humör och att gå runt där bland träden är avslappnande om något (bortsett från älgflugorna).

Att ha djur har förstås sina sidor, det är inte bara en ”walk in the park”, (eller skogen i detta fall). Två klänningar och ett par byxor har mitt lilla monster hoppat upp och satt sina gäddtänder i så att det sagt ”ritsch” och blivit ett stort hål. Stället med skorna är numera ovanpå en stol för att undkomma ovan nämnda gäddtänder och spegeln i hallen är alldeles raggig i träramen eftersom det är hejdlöst roligt att gnaga på i obevakade ögonblick. Vovven är alltid som piggast när man själv är som tröttast, och visst lyssnar hon på ”nej” när hon ger sig på inventarierna, men bara för kvickt att gå vidare till nästa grej och nästa grej...

Den minst angenäma vanan Nessla har är nog ändå de mustiga fisarna. Hon släpper gärna väder vid tv-soffan när man satt sig för en stunds avkoppling, och i princip varje gång vi åker bil. Det är otroligt hur en så liten kropp kan producera så mycket gaser. Det är så illa att hunden faktiskt fått smeknamnet ”Fisen”, så då förstår ni.

Men några fisar kan jag faktiskt stå ut med, jag ångrar inte en sekund att jag valde att bli hundägare. Min lilla vovve är rena lyckopillret – (nästan) utan biverkningar!

Att ha blivit hundägare har onekligen inneburit nya rutiner i livet - inte bara tidiga morgnar såväl vardag som helg - det blir också att jag kommer ut på promenader som aldrig förr. Valpen, en västgötaspets som lystrar till namnet Nessla, har massor av energi som behöver få sitt utlopp, och då är det bäst att gå ut, inte minst för att rädda inredningen och mina vader från de kliande valptänderna.

Helst ska det promeneras i skogen om Nessla får välja. Trots sina korta ben tar hon sig obehindrat fram över stock och sten och får ibland glädjefnatt och rusar fram som en tok – ibland så fort att benen faktiskt inte hinner med och det slutar i en kullerbytta. Med en så entusiastisk kamrat är det svårt att vara på dåligt humör och att gå runt där bland träden är avslappnande om något (bortsett från älgflugorna).

Att ha djur har förstås sina sidor, det är inte bara en ”walk in the park”, (eller skogen i detta fall). Två klänningar och ett par byxor har mitt lilla monster hoppat upp och satt sina gäddtänder i så att det sagt ”ritsch” och blivit ett stort hål. Stället med skorna är numera ovanpå en stol för att undkomma ovan nämnda gäddtänder och spegeln i hallen är alldeles raggig i träramen eftersom det är hejdlöst roligt att gnaga på i obevakade ögonblick. Vovven är alltid som piggast när man själv är som tröttast, och visst lyssnar hon på ”nej” när hon ger sig på inventarierna, men bara för kvickt att gå vidare till nästa grej och nästa grej...

Den minst angenäma vanan Nessla har är nog ändå de mustiga fisarna. Hon släpper gärna väder vid tv-soffan när man satt sig för en stunds avkoppling, och i princip varje gång vi åker bil. Det är otroligt hur en så liten kropp kan producera så mycket gaser. Det är så illa att hunden faktiskt fått smeknamnet ”Fisen”, så då förstår ni.

Men några fisar kan jag faktiskt stå ut med, jag ångrar inte en sekund att jag valde att bli hundägare. Min lilla vovve är rena lyckopillret – (nästan) utan biverkningar!

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.