2017-11-11 10:40

2017-11-11 10:40

Nej, jag är inte deppig, jag ser bara ut så här

KRÖNIKA: "Jag känner själv ingen människa som går runt med ett ständigt tio i två-leende påklistrat på läpparna"

Det började redan i andra eller tredje klass. Min klassföreståndare frågade rätt ut om jag hade problem hemma, om jag mådde dåligt eller blev retad i klassen. När jag svarade nej kontrade hon med ”Men du ser så ledsen ut!”. Klasskamraternas fnitter kändes som hån i hagelform över mitt huvud.

Sedan dess kan jag inte räkna alla gånger folk frågat om jag är ledsen, arg eller sur, baserat på mitt utseende. Några har till och med påstått att de VET att något är fel (”jag kände av allas energier i rummet, och din är jättelåg!”) med mig och spridit rykten till andra om att jag skulle vara deprimerad. Många – oftast äldre män som knappt känt mig – har oblygt domderat att ”men du kan väl LE lite!”, ”du kan inte se så sur ut när vi har så roligt” eller ”kom igen, får jag se det fina leendet!” och ställt sig med ett flin likt Cheshirekattens i Alice Underlandet fem centimeter från mitt ansikte, för att illustrera hur jag ”borde” se ut. Folk som sarkastiskt sagt ”har du roligt eller?” och ”du ser ut som att du håller på att somna”, bara för att jag inte skrattat högt eller varit den mest drivande i samtalet på en stund.

Mitt i detta står jag och fattar ingenting. Det är ju trevligt att folk bryr sig om min hälsa, men varför tror sig så många ”veta” att jag mår dåligt? Jag är inte alls ledsen, sur eller trött, i alla fall inte mer eller oftare än andra människor, och jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att ständigt få höra det. Vad gör jag för fel?

Jag känner själv ingen människa som går runt med ett ständigt tio i två-leende påklistrat på läpparna, och gjorde hen det skulle hen troligtvis betraktas som sinnessjuk. Jag är knappast den enda i någons liv som är mer utav en lyssnare än talare. Däremot skrattar jag rätt mycket, konverserar gärna och kan prata länge om saker som intresserar mig. Men innan jag kommer dit har många redan dömt ut mig som mer eller mindre depressiv för att jag inte ler stort hela tiden. En kan ju bli sur för mindre.

En gång för alla vill jag gärna understryka att nej, jag är varken ledsen, deprimerad, uttråkad, sjuk, trött eller en seriemördare. Mina gener har bara sett till att mina mungipor inte drar mot hårfästet i neutralt läge, och jag har inte för avsikt att ständigt le och skratta åt saker som inte är roliga för att behaga andra. Till dig som eventuellt stör dig på detta vill jag säga att du i alla fall kan trösta dig med det väsentliga – att jag inte är ledsen. Och du, du kan ju le lite. Du är mycket finare då.

Sedan dess kan jag inte räkna alla gånger folk frågat om jag är ledsen, arg eller sur, baserat på mitt utseende. Några har till och med påstått att de VET att något är fel (”jag kände av allas energier i rummet, och din är jättelåg!”) med mig och spridit rykten till andra om att jag skulle vara deprimerad. Många – oftast äldre män som knappt känt mig – har oblygt domderat att ”men du kan väl LE lite!”, ”du kan inte se så sur ut när vi har så roligt” eller ”kom igen, får jag se det fina leendet!” och ställt sig med ett flin likt Cheshirekattens i Alice Underlandet fem centimeter från mitt ansikte, för att illustrera hur jag ”borde” se ut. Folk som sarkastiskt sagt ”har du roligt eller?” och ”du ser ut som att du håller på att somna”, bara för att jag inte skrattat högt eller varit den mest drivande i samtalet på en stund.

Mitt i detta står jag och fattar ingenting. Det är ju trevligt att folk bryr sig om min hälsa, men varför tror sig så många ”veta” att jag mår dåligt? Jag är inte alls ledsen, sur eller trött, i alla fall inte mer eller oftare än andra människor, och jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna att ständigt få höra det. Vad gör jag för fel?

Jag känner själv ingen människa som går runt med ett ständigt tio i två-leende påklistrat på läpparna, och gjorde hen det skulle hen troligtvis betraktas som sinnessjuk. Jag är knappast den enda i någons liv som är mer utav en lyssnare än talare. Däremot skrattar jag rätt mycket, konverserar gärna och kan prata länge om saker som intresserar mig. Men innan jag kommer dit har många redan dömt ut mig som mer eller mindre depressiv för att jag inte ler stort hela tiden. En kan ju bli sur för mindre.

En gång för alla vill jag gärna understryka att nej, jag är varken ledsen, deprimerad, uttråkad, sjuk, trött eller en seriemördare. Mina gener har bara sett till att mina mungipor inte drar mot hårfästet i neutralt läge, och jag har inte för avsikt att ständigt le och skratta åt saker som inte är roliga för att behaga andra. Till dig som eventuellt stör dig på detta vill jag säga att du i alla fall kan trösta dig med det väsentliga – att jag inte är ledsen. Och du, du kan ju le lite. Du är mycket finare då.