2015-03-06 15:30

2015-03-06 15:31

Det viktigaste är inte att delta...

KRÖNIKA

De heter Postman Pat och Dream Team, lagen som hemsöker mina drömmar tisdags- och vissa torsdagsnätter.

De är quizlag i Säffle, och består av overkligt skärpta kvinnor och män som varje onsdag gör upp om kampen om halva notan på Harry's. Och nej, musikquiz är ingen lek. Det är blodigt allvar.

Mitt lag heter Sångfåglarna, och vi är inga söta talgoxar. Nej, det här med att tävla i musikfrågesport gör mig till en riktig skata. Jag har de senaste månaderna börjat förstå varför jag aldrig idrottat. Jag är en skam för vilket lag som helst.

Låt mig ge er ett exempel.

Vi spolar tillbaka bandet till en onsdag för ett par veckor sedan. En Tom Jones-låt spelades och följdfrågan var ”vilket är hans smeknamn?”.

Mina sångfåglar sträckte sig fram över bordet i vårt näste och väste:

– Tjuren från Bronx, va?

– Nej nej nej, sa jag. Det är tjuren från Wales.

I Team Sångfåglarna råder ingen demokrati. Så fort bläckpennans spets trycks mot pappret på fråga 1A blir jag som en rovfågel som inte tvekar att äta upp mina ungar om så krävs. Efter diverse kackel stod sedan ”Tjuren från Wales” i svarsrutan.

Till saken hör att Sångfåglarna flaxat hem segern veckan innan. Det skapade en sådan hybris hos mig, att jag beställde förrätt, varmrätt och efterrätt plus dyr dricka. Segern var vår redan innan tävlingen börjat, tänkte jag.

Postman Pat, Dream Team och Sångfåglarna har turats om att stå överst på pallen de senaste veckorna.

Dream Team vann totalsegern förra säsongen, och består av fyra slipade kommunanställda. De är knäckande bra på årtal och kan reklamlåtar som ett rinnande vatten.

Postman Pat kom in som en outsider och har en bredd som kan göra vilken quizzare som helst grön av avund. De kan allt. Allt!

Lagen rättar varandras formulär när quizmaster eller quizmistress går igenom svaren.

– Och på frågan om Tom Jones smeknamn ska rätt svar vara Tjuren från Bronx, sa quizmaster vid rättningen.

Tre par ögon synade skatan besviket.

– Men Solveig... Du var ju säker!

Jag började väsa till mina lagmedlemmar om att quizmaster hade fel, men rättningen gick vidare och vi bockade av svaren i tur och ordning. Eller vi och vi... Jag googlade fram Tjuren från Bronx och hittade att det är en film med Robert De Niro. Googlade snabbt Tjuren från Wales, och vem kom upp på mobiltelefonens skärm om inte Tom Jones?

En god förlorare och en god vinnare hade gjort samma sak. Ryckt på axlarna och tänkt att det inte är så noga.

Gamen Voyce avbröt rättningen. Inte genom att räcka upp handen, harkla sig eller säga ”ursäkta?”. Nej, hon kraxade rätt ut ”Tjuren från Bronx är fel! Det är Tjuren från Wales!”.

Som om jag hade räddat världsfreden.

Som om det spelade någon som helst roll.

Mina fåglar i boet gömde sina ansikten i fjäderdräkten av skam.

Ingen annan hade reagerat på tjurens härkomst, bara jag som inte kunde acceptera att bli utan en poäng.

För ni vet vad det heter, det viktigaste är inte att delta... Det viktigaste är att vinna.

De är quizlag i Säffle, och består av overkligt skärpta kvinnor och män som varje onsdag gör upp om kampen om halva notan på Harry's. Och nej, musikquiz är ingen lek. Det är blodigt allvar.

Mitt lag heter Sångfåglarna, och vi är inga söta talgoxar. Nej, det här med att tävla i musikfrågesport gör mig till en riktig skata. Jag har de senaste månaderna börjat förstå varför jag aldrig idrottat. Jag är en skam för vilket lag som helst.

Låt mig ge er ett exempel.

Vi spolar tillbaka bandet till en onsdag för ett par veckor sedan. En Tom Jones-låt spelades och följdfrågan var ”vilket är hans smeknamn?”.

Mina sångfåglar sträckte sig fram över bordet i vårt näste och väste:

– Tjuren från Bronx, va?

– Nej nej nej, sa jag. Det är tjuren från Wales.

I Team Sångfåglarna råder ingen demokrati. Så fort bläckpennans spets trycks mot pappret på fråga 1A blir jag som en rovfågel som inte tvekar att äta upp mina ungar om så krävs. Efter diverse kackel stod sedan ”Tjuren från Wales” i svarsrutan.

Till saken hör att Sångfåglarna flaxat hem segern veckan innan. Det skapade en sådan hybris hos mig, att jag beställde förrätt, varmrätt och efterrätt plus dyr dricka. Segern var vår redan innan tävlingen börjat, tänkte jag.

Postman Pat, Dream Team och Sångfåglarna har turats om att stå överst på pallen de senaste veckorna.

Dream Team vann totalsegern förra säsongen, och består av fyra slipade kommunanställda. De är knäckande bra på årtal och kan reklamlåtar som ett rinnande vatten.

Postman Pat kom in som en outsider och har en bredd som kan göra vilken quizzare som helst grön av avund. De kan allt. Allt!

Lagen rättar varandras formulär när quizmaster eller quizmistress går igenom svaren.

– Och på frågan om Tom Jones smeknamn ska rätt svar vara Tjuren från Bronx, sa quizmaster vid rättningen.

Tre par ögon synade skatan besviket.

– Men Solveig... Du var ju säker!

Jag började väsa till mina lagmedlemmar om att quizmaster hade fel, men rättningen gick vidare och vi bockade av svaren i tur och ordning. Eller vi och vi... Jag googlade fram Tjuren från Bronx och hittade att det är en film med Robert De Niro. Googlade snabbt Tjuren från Wales, och vem kom upp på mobiltelefonens skärm om inte Tom Jones?

En god förlorare och en god vinnare hade gjort samma sak. Ryckt på axlarna och tänkt att det inte är så noga.

Gamen Voyce avbröt rättningen. Inte genom att räcka upp handen, harkla sig eller säga ”ursäkta?”. Nej, hon kraxade rätt ut ”Tjuren från Bronx är fel! Det är Tjuren från Wales!”.

Som om jag hade räddat världsfreden.

Som om det spelade någon som helst roll.

Mina fåglar i boet gömde sina ansikten i fjäderdräkten av skam.

Ingen annan hade reagerat på tjurens härkomst, bara jag som inte kunde acceptera att bli utan en poäng.

För ni vet vad det heter, det viktigaste är inte att delta... Det viktigaste är att vinna.