2015-03-12 10:02

2015-03-14 09:22

Ä'ru go i hôvve, eller?

LEDARE

På tryggt avstånd från vildmarken och ödebygden klipper de och klistrar. Tunga citat byts ut mot ännu dystrare ord om mörker, hopplöshet och död. Dimmiga järnvägsspår är jackpot i redigeringsrummet.
Landsbygden ska beskrivas av riksmedia och uppdraget är givet – förnedra och fördumma.

Aftonbladet var först med att idiotförklara en stor del av landets befolkning genom att lämna den blänkande storstaden och dra på smutskastningsturné till småstäder och fördöma såväl Säffles framtid som totalsåga Karlskogas attraktionsvärde.

Nu var det Uppdrag Gransknings tur att med hjälp av Grumsbornas licenspengar visa hur det ser ut på riktigt i den lilla värmländska helveteshålan. För det var så Grums målades upp. Som ett samhälle där kommunen är den stora boven i dramat och knarklangaren i bygden. En ort där postnumret avgör om du lever eller dör.

Jobbar du inte på bruket är du körd. Blir du arbetslös finns inget annat alternativ än droger.

 

Det var ett viktigt program för de familjer och vänner som blivit drabbade av att förlora en nära. Oerhört tragiska fall togs upp genom gripande intervjuer med familjer och anhöriga till unga män som hamnat snett.

Men – och det här är inte på något sätt illa menat mot någon – hade dessa unga män mått bättre och varit i livet om de bott i Stockholm? Är det så enkelt att det är valet av bostadsort som gör om du hamnar i ett utanförskap eller inte? En trailer inför nästa veckas program visar att utanförskap och drogmissbruk finns i landets största stad också. Inte heller där har man lyckats få bukt med problematiken, trots att man bor ”på rätt ställe”.

SVT hade gjort ett ambitiöst jobb med att porträttera Grums. ”Rätt personer” sa att man har bättre förutsättningar att lyckas i livet om man bor i Rosengård än om man bor i Grums. Vad säger det om föräldrar som bor på den värmländska landsbygden och låter sina barn gå i skola här? Jo, här gamblar vi med våra barns liv!

 

Var fanns frågorna om hur socialen agerade när de unga männen sökte hjälp? Var fanns frågorna om vad familj och vänner gjorde när de upptäckte att det höll på att gå åt helvete för deras älskade? Var fanns frågorna om hur de som lyckades överleva faktiskt gjorde? Jag är inte dum och kränkt. Jag vet hur media fungerar. Uppdrag Granskning är ingen turistbroschyr eller landsbygdsfrälsare. Men är SVT:s uppdrag att leka lieman?

På andra sidan huvudstaden klipps nu andra program ihop om livet utanför tullarna. Dessa program är inga skräckserier om den döda landsbygden, utan framställer oss lantisar som charmiga, men något pantade losers som aldrig ”lyckats” komma bort från vischan. Vi värmlänningar beskrivs i underhållnings-tv som lite goa i hôvve, vi blir mormödrar vid 35 och säger ”åte” istället för ätit. Vi kliar oss i skrevet offentligt och har inte lärt oss hur stor en lagom portion snus är. Tv-programmens uppdrag är att roa storstadens tv-tittare och ge oss lantisar 30 minuters humor med igenkänningsfaktor.

Känner vi då igen oss i bilderna som visas upp? Bor vi här för att vi aldrig lyckades ta oss härifrån?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag växte upp i Karlskoga och flyttade till Grums som 19-åring. Min enda fasta inkomst var strax under 2500 kronor i studiebidrag.

 

Fick jag jobb på bruket? Nej. Började jag knarka? Nej. Fick jag knega mig runt på 5 olika extrajobb för att få ihop till hyran under fyra års studietid - som jag själv fick fixa till eftersom mina betyg inte räckte till min drömutbildning? Ja. Flyttade jag sen till det av kvällspressen dödsdömda Säffle? Ja.

Och jag är bara en av många som vill bo på landsbygden. Som tycker om livet här, som inte anslutit sig till lämmeltåget som piper iväg till storstäderna bara för att man ”ska” det. Vi är visserligen inte så kallad ”bra tv”, men vi finns och vi är många.

Varför finns vi då i denna laglösa del av landet, i bruksorter som Degerfors, Filipstad, Säffle och Grums?

Vi ser den andra bilden. Men så är vi väl lite goa i hôvve också...

Aftonbladet var först med att idiotförklara en stor del av landets befolkning genom att lämna den blänkande storstaden och dra på smutskastningsturné till småstäder och fördöma såväl Säffles framtid som totalsåga Karlskogas attraktionsvärde.

Nu var det Uppdrag Gransknings tur att med hjälp av Grumsbornas licenspengar visa hur det ser ut på riktigt i den lilla värmländska helveteshålan. För det var så Grums målades upp. Som ett samhälle där kommunen är den stora boven i dramat och knarklangaren i bygden. En ort där postnumret avgör om du lever eller dör.

Jobbar du inte på bruket är du körd. Blir du arbetslös finns inget annat alternativ än droger.

 

Det var ett viktigt program för de familjer och vänner som blivit drabbade av att förlora en nära. Oerhört tragiska fall togs upp genom gripande intervjuer med familjer och anhöriga till unga män som hamnat snett.

Men – och det här är inte på något sätt illa menat mot någon – hade dessa unga män mått bättre och varit i livet om de bott i Stockholm? Är det så enkelt att det är valet av bostadsort som gör om du hamnar i ett utanförskap eller inte? En trailer inför nästa veckas program visar att utanförskap och drogmissbruk finns i landets största stad också. Inte heller där har man lyckats få bukt med problematiken, trots att man bor ”på rätt ställe”.

SVT hade gjort ett ambitiöst jobb med att porträttera Grums. ”Rätt personer” sa att man har bättre förutsättningar att lyckas i livet om man bor i Rosengård än om man bor i Grums. Vad säger det om föräldrar som bor på den värmländska landsbygden och låter sina barn gå i skola här? Jo, här gamblar vi med våra barns liv!

 

Var fanns frågorna om hur socialen agerade när de unga männen sökte hjälp? Var fanns frågorna om vad familj och vänner gjorde när de upptäckte att det höll på att gå åt helvete för deras älskade? Var fanns frågorna om hur de som lyckades överleva faktiskt gjorde? Jag är inte dum och kränkt. Jag vet hur media fungerar. Uppdrag Granskning är ingen turistbroschyr eller landsbygdsfrälsare. Men är SVT:s uppdrag att leka lieman?

På andra sidan huvudstaden klipps nu andra program ihop om livet utanför tullarna. Dessa program är inga skräckserier om den döda landsbygden, utan framställer oss lantisar som charmiga, men något pantade losers som aldrig ”lyckats” komma bort från vischan. Vi värmlänningar beskrivs i underhållnings-tv som lite goa i hôvve, vi blir mormödrar vid 35 och säger ”åte” istället för ätit. Vi kliar oss i skrevet offentligt och har inte lärt oss hur stor en lagom portion snus är. Tv-programmens uppdrag är att roa storstadens tv-tittare och ge oss lantisar 30 minuters humor med igenkänningsfaktor.

Känner vi då igen oss i bilderna som visas upp? Bor vi här för att vi aldrig lyckades ta oss härifrån?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag växte upp i Karlskoga och flyttade till Grums som 19-åring. Min enda fasta inkomst var strax under 2500 kronor i studiebidrag.

 

Fick jag jobb på bruket? Nej. Började jag knarka? Nej. Fick jag knega mig runt på 5 olika extrajobb för att få ihop till hyran under fyra års studietid - som jag själv fick fixa till eftersom mina betyg inte räckte till min drömutbildning? Ja. Flyttade jag sen till det av kvällspressen dödsdömda Säffle? Ja.

Och jag är bara en av många som vill bo på landsbygden. Som tycker om livet här, som inte anslutit sig till lämmeltåget som piper iväg till storstäderna bara för att man ”ska” det. Vi är visserligen inte så kallad ”bra tv”, men vi finns och vi är många.

Varför finns vi då i denna laglösa del av landet, i bruksorter som Degerfors, Filipstad, Säffle och Grums?

Vi ser den andra bilden. Men så är vi väl lite goa i hôvve också...