2015-07-21 14:00

2015-07-21 14:00

När dumheten tar över

SÄFFLE: Ska inte kyrkan stötta?

I Säffle pastorat har man bestämt att regler är regler och regler är till för att följas. Jag har, i min totala enfald, trott att en av kyrkans stora uppgifter är att stötta människor i kris och/eller sorg.

I allt jag hört och läst om Jesus handlar det om att han står upp mot präktiga mänskor som kan allt om regler och i stället värnat om människor i utanförskap, sorg, i förtvivlan. Men så icke Svenska Kyrkan. Regler går före normal mänsklig empati!

När ens livskamrat, eller ens barn dör lär det vara en av de svåraste livskriser man ska försöka ta sig igenom. Den normala reaktionen borde väl då, som representant för Jesu lära, vara att vi finns här, vi gör allt vi kan för att hjälpa dig. Om det behövs stannar vaktmästarna kvar och slutför begravningen. De kan börja ett par timmar senare på måndag i stället. Det är klart vi ordnar det.

Jag har haft många yrken och arbetsplatser. På alla ställen, utan undantag, har man jobbat över om det behövts eller underlättat för någon.

På bilverkstan: kunden behöver bilen nästa morgon. Man ser till att den blir färdig även om det krävs övertid. Man börjar senare nästa dag. En självklarhet. Vanligt sunt förnuft.

På pappersbruket: en maskinfilt havererar precis innan skiftbytet. Det är klart man stannar kvar och hjälper till. Man får extra betalt eller tar ledigt en annan gång. Vanligt sunt förnuft.

På bondgården: skörden ska bärgas och regnet hänger i luften. Man räddar skörden och tar ledigt en annan gång. Vanligt sunt förnuft.

På bygget: man lämnar inte ett husbygge på fredag eftermiddag förrän taket är säkrat. Vanligt sunt förnuft.

Men Svenska Kyrkan: man lämnar mänskor i sorg och förtvivlan utan att slutföra begravningen. Trots att folk som vill följa den döde till graven finns på plats. Trots att det finns empatiska vaktmästare på plats som vill slutföra begravningen. Trots att det blir en extra miljöbelastning, extra kostnader... Trots att det finns sörjande mänskor som inte får komma till ett avslut. För man har regler!

Att leva i Jesu anda. Förmedla Guds omsorg.

Även om det skulle vara så att det sitter en stelbent byråkrat någonstans i toppen som är jobbig att gå emot, borde det väl ändå finnas någon, av alla dessa som låtit sig inväljas i kyrkoråden, någon präst, någon inom förvaltningen, som törs slå näven i bordet och ifrågasätta rena dumheter. Om reglerna inte passar verksamhetens syfte, att med empati ta hand om mänskor i kris, så ändra reglerna då.

Eller, hemska tanke, är det bara jag som med åldern blivit grinig. Att jag är ganska ensam om att tycka att detta är långt från Jesu lära och Guds mening. Nej, jag tror faktiskt inte det.

Men jag tror att dumhet har tagit över i Svenska Kyrkans beslutande organ.

Roland i Tôrp

I allt jag hört och läst om Jesus handlar det om att han står upp mot präktiga mänskor som kan allt om regler och i stället värnat om människor i utanförskap, sorg, i förtvivlan. Men så icke Svenska Kyrkan. Regler går före normal mänsklig empati!

När ens livskamrat, eller ens barn dör lär det vara en av de svåraste livskriser man ska försöka ta sig igenom. Den normala reaktionen borde väl då, som representant för Jesu lära, vara att vi finns här, vi gör allt vi kan för att hjälpa dig. Om det behövs stannar vaktmästarna kvar och slutför begravningen. De kan börja ett par timmar senare på måndag i stället. Det är klart vi ordnar det.

Jag har haft många yrken och arbetsplatser. På alla ställen, utan undantag, har man jobbat över om det behövts eller underlättat för någon.

På bilverkstan: kunden behöver bilen nästa morgon. Man ser till att den blir färdig även om det krävs övertid. Man börjar senare nästa dag. En självklarhet. Vanligt sunt förnuft.

På pappersbruket: en maskinfilt havererar precis innan skiftbytet. Det är klart man stannar kvar och hjälper till. Man får extra betalt eller tar ledigt en annan gång. Vanligt sunt förnuft.

På bondgården: skörden ska bärgas och regnet hänger i luften. Man räddar skörden och tar ledigt en annan gång. Vanligt sunt förnuft.

På bygget: man lämnar inte ett husbygge på fredag eftermiddag förrän taket är säkrat. Vanligt sunt förnuft.

Men Svenska Kyrkan: man lämnar mänskor i sorg och förtvivlan utan att slutföra begravningen. Trots att folk som vill följa den döde till graven finns på plats. Trots att det finns empatiska vaktmästare på plats som vill slutföra begravningen. Trots att det blir en extra miljöbelastning, extra kostnader... Trots att det finns sörjande mänskor som inte får komma till ett avslut. För man har regler!

Att leva i Jesu anda. Förmedla Guds omsorg.

Även om det skulle vara så att det sitter en stelbent byråkrat någonstans i toppen som är jobbig att gå emot, borde det väl ändå finnas någon, av alla dessa som låtit sig inväljas i kyrkoråden, någon präst, någon inom förvaltningen, som törs slå näven i bordet och ifrågasätta rena dumheter. Om reglerna inte passar verksamhetens syfte, att med empati ta hand om mänskor i kris, så ändra reglerna då.

Eller, hemska tanke, är det bara jag som med åldern blivit grinig. Att jag är ganska ensam om att tycka att detta är långt från Jesu lära och Guds mening. Nej, jag tror faktiskt inte det.

Men jag tror att dumhet har tagit över i Svenska Kyrkans beslutande organ.

Roland i Tôrp

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.