2015-07-11 12:00

2015-07-11 12:00

"Om ni bara visste vad avundsjuk jag är på er"

THERESE HÅKANSSON

Gud vilket spännande sommarjobb du måste ha? Visst har jag det, kan inte ändra på ett enda ord i den meningen.

Spännande är det perfekta ordet för att varje dag gå upp med nyfikenhet om vad dagens arbetsuppgifter innebär. En sak är säker och det är att mina somrar på tidningen har knuffat in mig i människors liv som jag annars ens inte skulle ha vinkat åt på stan.

Min mormor samlar mina reportage i pärmar och då och då brukar jag öppna dem, se bilder på personer och minnas våra möten. En del personer får en särskild plats i minnet, i veckan träffade jag en av de personerna.

Jag har en förmåga att hänga upp mig på småsaker, att störa ihjäl mig en hel dag på att min virvel i luggen ligger åt fel håll eller att gylfen på jeansen skaver, i tisdags var en sån dag. Jag började flagna, riktigt mycket i mina ögon, som en ömsande orm. Typ i alla fall. Den lilla brännan jag hade lyckats få utomlands var på väg att försvinna. KATASTROF, tänkte jag i versaler och ringde min bästa kompis för att informera henne om krissituationen och min plan om att gå i långbyxor resten av sommaren.

Samma dag träffade jag en kvinna för en intervju, en kvinna som log det första hon gjorde och det är få människor med ögon så fyllda av liv som hennes. Hon berättade sin livshistoria, hur hon sedan 2010 har kämpat med ständig huvudvärk på grund av sina tumörer. Hur hon på måndag cyklar från Pajala. Hur hon valde att cykla ifrån känslan av att ge upp och i stället lägga all fokus på saker som får henne att må bra. Hur hon valde att inte hänga upp sig på småsaker. Under tiden jag lyssnade på henne glömde jag mer och mer bort mina flagnande ben och inspirerades av Birgittas sätt att se på livet, förmågan att fokusera på rätt saker. ”Jag tycker inte om när folk klagar på småsaker”, sa hon (fortfarande med ett leende på läpparna). Jag tänkte på mitt ömsande skinn och blev lite smått förbannad på mig själv. Tänk vad mycket värdefull tid jag slösar på att störa mig på småsaker, missbruka ord som katastrof.

Efter mötet med super-Birgitta (ja, det var så jag döpte dokumentet med texten om henne på datorn) gav jag mig själv en riktig hemläxa. En läxa som jag ska prestera mitt yttersta för att fullfölja. Jag ska sluta lägga fokus på småtjafs, försöka ta oviktiga småproblem lite med en klackspark, bara låta virveln i luggen ligga eller byta jeans. Det kommer ta sin tid, men träna på det ska jag.

Ni som redan har den förmågan, om ni bara visste vad avundsjuk jag är på er, ni sparar så otroligt mycket värdefull energi till annat.

En dag ska jag också kunna titulera mig som energisparare.

Spännande är det perfekta ordet för att varje dag gå upp med nyfikenhet om vad dagens arbetsuppgifter innebär. En sak är säker och det är att mina somrar på tidningen har knuffat in mig i människors liv som jag annars ens inte skulle ha vinkat åt på stan.

Min mormor samlar mina reportage i pärmar och då och då brukar jag öppna dem, se bilder på personer och minnas våra möten. En del personer får en särskild plats i minnet, i veckan träffade jag en av de personerna.

Jag har en förmåga att hänga upp mig på småsaker, att störa ihjäl mig en hel dag på att min virvel i luggen ligger åt fel håll eller att gylfen på jeansen skaver, i tisdags var en sån dag. Jag började flagna, riktigt mycket i mina ögon, som en ömsande orm. Typ i alla fall. Den lilla brännan jag hade lyckats få utomlands var på väg att försvinna. KATASTROF, tänkte jag i versaler och ringde min bästa kompis för att informera henne om krissituationen och min plan om att gå i långbyxor resten av sommaren.

Samma dag träffade jag en kvinna för en intervju, en kvinna som log det första hon gjorde och det är få människor med ögon så fyllda av liv som hennes. Hon berättade sin livshistoria, hur hon sedan 2010 har kämpat med ständig huvudvärk på grund av sina tumörer. Hur hon på måndag cyklar från Pajala. Hur hon valde att cykla ifrån känslan av att ge upp och i stället lägga all fokus på saker som får henne att må bra. Hur hon valde att inte hänga upp sig på småsaker. Under tiden jag lyssnade på henne glömde jag mer och mer bort mina flagnande ben och inspirerades av Birgittas sätt att se på livet, förmågan att fokusera på rätt saker. ”Jag tycker inte om när folk klagar på småsaker”, sa hon (fortfarande med ett leende på läpparna). Jag tänkte på mitt ömsande skinn och blev lite smått förbannad på mig själv. Tänk vad mycket värdefull tid jag slösar på att störa mig på småsaker, missbruka ord som katastrof.

Efter mötet med super-Birgitta (ja, det var så jag döpte dokumentet med texten om henne på datorn) gav jag mig själv en riktig hemläxa. En läxa som jag ska prestera mitt yttersta för att fullfölja. Jag ska sluta lägga fokus på småtjafs, försöka ta oviktiga småproblem lite med en klackspark, bara låta virveln i luggen ligga eller byta jeans. Det kommer ta sin tid, men träna på det ska jag.

Ni som redan har den förmågan, om ni bara visste vad avundsjuk jag är på er, ni sparar så otroligt mycket värdefull energi till annat.

En dag ska jag också kunna titulera mig som energisparare.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.