2015-02-19 06:00

2015-02-19 09:07

Säffle är bra – vi är bra!

DEBATTARTIKEL: "Vi behöver mer tillit till vår stad"

Skola. Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Jag har haft en fin barndom. En familj som älskar mig, vänner som bryr sig om mig, en stad som låtit mig växa upp ostört och tryggt och en skola som har visat mig världen.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Jag älskar skolan. Jag har alltid älskat skolan. Det har inte alltid varit enkelt men jag har alltid känt mig trygg bakom väggar av kunskap och vetskap. Många barn som växer upp i en liten stad stannar kvar i samma skola tills det att de går ur nian. Inte jag. Jag har bytt skola många gånger. Fyra gånger för att vara exakt. Jag hoppas inte att ni tror jag har bytt på grund av att jag slog mina klasskamrater eller var för smart för min ålder. Det bara blev så. Sifhälla la ned, jag växte ur Tingvalla, Sundsborg la ned och Tegnér blev min sista anhalt.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Mina lärare har lyssnat på mig. Jag kommer ihåg dem allihop. Inte så konstigt när man tänker efter. Ett barn umgås säkerligen mer med sina lärare än sina föräldrar under sina tio grundskoleår. Från klockan 8 till klockan 18 när fritids stänger för dagen. Sen från klockan 9 till 16 när man har blivit för gammal för att leka med plastdjur och äta upp glasyren under bordet när man pyntar sin egen pepparkaka. (Det var inte mer än rätt att jag som bara har tre bokstäver i mitt namn skulle få äta lite mer glasyr än de andra barnen.) Fem dagar i veckan under 20 terminer. Det är många timmar som man umgås med sina lärare. Och jag kände mig alltid sedd och behövd under dessa timmar. Alltid.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Jag har fått lära mig i en positiv och ren miljö. När jag flyttade till Tingvalla från Sifhälla var skolan nyrenoverad. När jag efter tre år hade trivts på Sundsborg kom jag till ett nyrenoverat Tegnér. Inga snus i taken. Inga trasiga skåp. Vi trivdes. Speciellt i datorrummet framför datorernas inbyggda selfie-kameror.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Mina behov och drömmar har tagits på allvar. Jag hade svårt för svenska när jag var yngre. Vad är skillnaden på e och ä? Å och o? Och vad är särskrivning? I högstadiet såg min svenskalärare att jag hade potential men slarvade fortfarande med mitt språk. Jag har aldrig blivit så pushad och inspirerad som jag blev mitt sista år i högstadiet. Jag gav allt bara för att mina lärare sa att jag skulle lyckas om jag bara kommer över den där tröskeln som så många står och trampar på. De la inte av, de fortsatte att pusha. Att hjälpa. Att finnas till hands. Vare sig det var en skoltidning för elevens val eller en fruktansvärd tavla i bilden så stod mina lärare bakom och klappade mig i ryggen och sa: ”Vi fixar detta. Tillsammans”. Jag och mina lärare har alltid varit ett team som siktar på samma mål. Och jag tror faktiskt att det målet är nått nu.

Varför jag vill säga det här är för att även om det finns mycket negativitet som går omkring i vår lilla stad så finns det så otroligt mycket gott också. Jag vill inte att vi glömmer det. Enligt en artikel publicerad på skolstatistik.se har man undersökt tre kommuner med den största ökningen i meritvärde i årskurs 9 under perioden 1999-2014 och de tre kommunerna där meritvärdena har sjunkit mest under samma period. Vad de får fram är att det inte är lärarnas fel eller underbegåvade barn. Det handlar om miljön. Problemen i skolan är till stor del förknippade med andra problem i samhället. I kommuner med en positiv utveckling avseende ekonomisk tillväxt och befolkningsökning ser vi också en mer positiv utveckling i skolan medan kommuner som har det tuffare också har en mer negativ utveckling i skolan. För att ett barn ska prestera bra krävs det att de befinner sig i en positiv och engagerande miljö med framtidstro. Vi behöver lite mer tillit till vår stad. Till vår skola. Till våra ungdomar. Vi behöver nå våra drömmar och mål. Vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver bli ett ännu större team. Ett lag som tillsammans ännu en gång siktar på samma mål. Satsa på oss som redan är här istället för dem som aldrig kommer hit. Säffle är bra – vi är bra.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Jag älskar skolan. Jag har alltid älskat skolan. Det har inte alltid varit enkelt men jag har alltid känt mig trygg bakom väggar av kunskap och vetskap. Många barn som växer upp i en liten stad stannar kvar i samma skola tills det att de går ur nian. Inte jag. Jag har bytt skola många gånger. Fyra gånger för att vara exakt. Jag hoppas inte att ni tror jag har bytt på grund av att jag slog mina klasskamrater eller var för smart för min ålder. Det bara blev så. Sifhälla la ned, jag växte ur Tingvalla, Sundsborg la ned och Tegnér blev min sista anhalt.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Mina lärare har lyssnat på mig. Jag kommer ihåg dem allihop. Inte så konstigt när man tänker efter. Ett barn umgås säkerligen mer med sina lärare än sina föräldrar under sina tio grundskoleår. Från klockan 8 till klockan 18 när fritids stänger för dagen. Sen från klockan 9 till 16 när man har blivit för gammal för att leka med plastdjur och äta upp glasyren under bordet när man pyntar sin egen pepparkaka. (Det var inte mer än rätt att jag som bara har tre bokstäver i mitt namn skulle få äta lite mer glasyr än de andra barnen.) Fem dagar i veckan under 20 terminer. Det är många timmar som man umgås med sina lärare. Och jag kände mig alltid sedd och behövd under dessa timmar. Alltid.

Jag anser mig väldigt lyckligt lottad. Jag har fått lära mig i en positiv och ren miljö. När jag flyttade till Tingvalla från Sifhälla var skolan nyrenoverad. När jag efter tre år hade trivts på Sundsborg kom jag till ett nyrenoverat Tegnér. Inga snus i taken. Inga trasiga skåp. Vi trivdes. Speciellt i datorrummet framför datorernas inbyggda selfie-kameror.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Mina behov och drömmar har tagits på allvar. Jag hade svårt för svenska när jag var yngre. Vad är skillnaden på e och ä? Å och o? Och vad är särskrivning? I högstadiet såg min svenskalärare att jag hade potential men slarvade fortfarande med mitt språk. Jag har aldrig blivit så pushad och inspirerad som jag blev mitt sista år i högstadiet. Jag gav allt bara för att mina lärare sa att jag skulle lyckas om jag bara kommer över den där tröskeln som så många står och trampar på. De la inte av, de fortsatte att pusha. Att hjälpa. Att finnas till hands. Vare sig det var en skoltidning för elevens val eller en fruktansvärd tavla i bilden så stod mina lärare bakom och klappade mig i ryggen och sa: ”Vi fixar detta. Tillsammans”. Jag och mina lärare har alltid varit ett team som siktar på samma mål. Och jag tror faktiskt att det målet är nått nu.

Varför jag vill säga det här är för att även om det finns mycket negativitet som går omkring i vår lilla stad så finns det så otroligt mycket gott också. Jag vill inte att vi glömmer det. Enligt en artikel publicerad på skolstatistik.se har man undersökt tre kommuner med den största ökningen i meritvärde i årskurs 9 under perioden 1999-2014 och de tre kommunerna där meritvärdena har sjunkit mest under samma period. Vad de får fram är att det inte är lärarnas fel eller underbegåvade barn. Det handlar om miljön. Problemen i skolan är till stor del förknippade med andra problem i samhället. I kommuner med en positiv utveckling avseende ekonomisk tillväxt och befolkningsökning ser vi också en mer positiv utveckling i skolan medan kommuner som har det tuffare också har en mer negativ utveckling i skolan. För att ett barn ska prestera bra krävs det att de befinner sig i en positiv och engagerande miljö med framtidstro. Vi behöver lite mer tillit till vår stad. Till vår skola. Till våra ungdomar. Vi behöver nå våra drömmar och mål. Vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver bli ett ännu större team. Ett lag som tillsammans ännu en gång siktar på samma mål. Satsa på oss som redan är här istället för dem som aldrig kommer hit. Säffle är bra – vi är bra.

  • Moa Djärv

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.