2015-06-27 06:00

2015-06-28 11:23

"Jag skulle inte bli en av dem"

I FÅTÖLJEN

Åmåls bibliotek är bokens hemort. Återlämningskvittot blängde påminnande om att jag minsann snart var en av dem.

En av de personerna som INTE lämnar in böcker i tid. Låter dem ligga och samla damm medan någon annan sitter och trummar med fingrarna mot bordet i väntan på att de ska återlämnas. I kurslitteraturens värld är detta rubricerat som grovt brott, väntelistan på böcker är nästan lika lång som avståndet mellan Säffle och Åmål. Jag skulle inte bli en av dem, böckerna skulle utan omständigheter in!

Två mil kräver (i alla fall i min värld) en bilfärd, en bilfärd kräver tillgång till bil. Alla bilar jag kände tycktes vara på vift och skulle vara hemma igen sent på kvällen. Men skulle någon få trumma i bordet på grund av mig? Nej!

Den stod där och väntade, styret log mot mig, sadeln såg oförskämt skön ut och korgen hade perfekt form för min bok. Den sviker aldrig, min kära oväxlade Monark som tillsammans med mig plötsligt verkade se fram emot en harmonisk, härlig kvällstur till Åmål för att återlämna boken på sin hylla.

I höjd med Tveta klingande inte ”harmonisk” och ”härlig” med ”cykeltur” längre. Pyspunkan i bakdäcket gjorde sig påmind och mina powerwalk-bens styrka var definitivt överskattade. Varje liten backe mot Åmål måste ha vuxit natten innan. Sadeln var hålig och gammalt regnvatten sipprade ut. ”Positivt tänkande”, intalade jag mig själv och cyklade från känslan av att vattnet gav mig skavsår mellan skinkorna. Och lite motvind på det, jajemen!

Men lika snabbt var vi där, jag och Monarken. Framme i Åmål och halvägs i mål, vilket team!

Stoltare än en nybliven guldmedaljör sa jag farväl till boken och stoppade ner den i bokinkastet. Det kallar jag att hålla deadline. Hög på adrenalin och förväntan att skryta om min prestation för omvärlden cyklade jag tillbaka. Riktigt fort faktiskt (med tanke på Monarkens skick och mina folkskygga muskler).

4,4 mil är kanske inte mycket, men för mig och min oväxlade, halvpunkterade Monark med hål i sadeln, var det som att cykla i mål först på Cykelvasan.

I Kvarnbacken den kvällen cyklade en blondin så rak i ryggen att hon nästan fick molnludd i håret. Fram till det att jag kollade på klockan levde jag på känslan av att jag måste ha cyklat de snabbaste fyra milen någonsin på en damcykel.

Så om du av någon underlig anledning får för dig att låna den 1320 gram tunga och 612 sidor långa boken Optimal marknadskommunikation på Åmåls bibliotek i sommar, tänk då på mig. Det är nämligen inte vilken bok som helst, utan en bok som bär på fyra mil lång envishet, fyra dagars träningsvärk och skavsår på låren. Men framför allt, den är inlämnad i tid och bär på känslan av att ha vunnit Cykelvasan, det är det minsann inte alla böcker som gör.

Therese Håkansson

En av de personerna som INTE lämnar in böcker i tid. Låter dem ligga och samla damm medan någon annan sitter och trummar med fingrarna mot bordet i väntan på att de ska återlämnas. I kurslitteraturens värld är detta rubricerat som grovt brott, väntelistan på böcker är nästan lika lång som avståndet mellan Säffle och Åmål. Jag skulle inte bli en av dem, böckerna skulle utan omständigheter in!

Två mil kräver (i alla fall i min värld) en bilfärd, en bilfärd kräver tillgång till bil. Alla bilar jag kände tycktes vara på vift och skulle vara hemma igen sent på kvällen. Men skulle någon få trumma i bordet på grund av mig? Nej!

Den stod där och väntade, styret log mot mig, sadeln såg oförskämt skön ut och korgen hade perfekt form för min bok. Den sviker aldrig, min kära oväxlade Monark som tillsammans med mig plötsligt verkade se fram emot en harmonisk, härlig kvällstur till Åmål för att återlämna boken på sin hylla.

I höjd med Tveta klingande inte ”harmonisk” och ”härlig” med ”cykeltur” längre. Pyspunkan i bakdäcket gjorde sig påmind och mina powerwalk-bens styrka var definitivt överskattade. Varje liten backe mot Åmål måste ha vuxit natten innan. Sadeln var hålig och gammalt regnvatten sipprade ut. ”Positivt tänkande”, intalade jag mig själv och cyklade från känslan av att vattnet gav mig skavsår mellan skinkorna. Och lite motvind på det, jajemen!

Men lika snabbt var vi där, jag och Monarken. Framme i Åmål och halvägs i mål, vilket team!

Stoltare än en nybliven guldmedaljör sa jag farväl till boken och stoppade ner den i bokinkastet. Det kallar jag att hålla deadline. Hög på adrenalin och förväntan att skryta om min prestation för omvärlden cyklade jag tillbaka. Riktigt fort faktiskt (med tanke på Monarkens skick och mina folkskygga muskler).

4,4 mil är kanske inte mycket, men för mig och min oväxlade, halvpunkterade Monark med hål i sadeln, var det som att cykla i mål först på Cykelvasan.

I Kvarnbacken den kvällen cyklade en blondin så rak i ryggen att hon nästan fick molnludd i håret. Fram till det att jag kollade på klockan levde jag på känslan av att jag måste ha cyklat de snabbaste fyra milen någonsin på en damcykel.

Så om du av någon underlig anledning får för dig att låna den 1320 gram tunga och 612 sidor långa boken Optimal marknadskommunikation på Åmåls bibliotek i sommar, tänk då på mig. Det är nämligen inte vilken bok som helst, utan en bok som bär på fyra mil lång envishet, fyra dagars träningsvärk och skavsår på låren. Men framför allt, den är inlämnad i tid och bär på känslan av att ha vunnit Cykelvasan, det är det minsann inte alla böcker som gör.

Therese Håkansson