2018-07-14 06:00

2018-07-14 06:00

Vi måste prata om Deg-Herman

KRÖNIKA

Många märkliga trender har passerat mitt 30-åriga liv. Som axelvaddar, kåldockor och apelsindieten. Men också en som sällan nämns i ”hur tänkte vi egentligen?”-sammanhang. Det är dags att vi talar om Herman. Deg-Herman.

Herman är fundamentet till en kaka som marknadsfördes som ”en degig man”, vilket ju är precis vad man suktar efter när fikasuget kickar in. Det är en kedjesurdeg. Ja, kedjesurdeg. Man ska sätta en deg, pyssla om den ett tag, dela upp den, ge bort alla bitar utom en till intet ont anande vänner som man förmodligen vill bli av med och sedan baka sin kaka på den sista degbiten. Jag vet att det låter som en Monty Python-sketch om uttråkade 50-talshemmafruar som på detta sätt för in lite ”spänning” i tillvaron, men det är helt sant. Detta var en grej i min barndom. Jag minns Herman-instruktioner uppsatta på min mammas arbetsplats, skolbiblioteket och lite varstans. Som det barn jag var blev jag aldrig invigd i detta och hade lyckats förtränga fenomenet tills jag nyligen blev påmind om det igen. Som passionerad hobbybagare och ättling till en lång rad av konditorer, kunde jag inte låta bli att kolla upp ett Herman-recept och se vad som egentligen var grejen. Vad fick folk att växla degklumpar på kontoren? Vad kan man förvänta sig för stordåd av en kaka som kräver tio dagar av förberedelser och ytterligare fyra personer i processen?

Resultatet kan förvåna en.

Dag 1: ”Gör Herman av 2 deciliter mjölk, 2 deciliter vetemjöl och 2,5 deciliter socker. Täck med handduk. Om Herman slutar bubbla är han död”. Redan där har vi stött på ett hinder. Hur ska jag kunna kontrollera att Herman bubblar 24/7? Jag har väl ett vanligt jobb att sköta också? Nåväl, vi läser vidare.

Dag 2: ”Herman har tråkigt. Rör 2-3 gånger under dagen”. Hur mycket lajbans kan man förvänta sig av livet som surdeg, men visst, jag rör.

Dag 3: ”Herman behöver motioneras. Samma som dag 2”. Tveksamt hur mycket ett ting utan muskler får ut av motion. Men visst, jag rör.

Dag 4: ”Herman är hungrig. Ge honom 2 dl mjölk, 2 dl vetemjöl och 2,5 dl socker”. Du låter mer fikasugen än hungrig, min vän, men det ska du få.

Dag 5: ”Herman har tråkigt. Samma som dag 2”.

Dag 6: ”Herman känner sig stel. Samma som dag 2”.

Dag 7: ”Herman behöver se sig om. Samma som dag 2”. Jag tycker att Herman börjar ställa orimliga krav på mig, men så länge han med ”se sig om” inte behöver se mer än flera sidor av min sked får det väl gå.

Dag 8: ”Herman behöver träna. Samma som dag 2”.

Dag 9: ”Herman är hungrig igen. Ge honom samma som dag 4. Dela sedan Herman i 5 lika stora delar. Ge bort fyra delar till vänner, spara en del till det egna utbaket”.

Hur många förkylningsvirus och magsjukebakterier som fraktats runt vårt land via degskålar, förtäljer icke denna historia. Om jag inte har fyra vänner som vill ta emot veckogammal deg, vad händer då? Kommer Herman växa okontrollerat och ta över mitt liv och lem? Jag ser en riktigt usel skräckfilm framför mig med ett svällande degmonster som slukar människor med ett dovt ”glorp!”.

Dag 10: Äntligen är det dags att grädda Herman! Innan man skjutsar in honom i ugnen, ska man ”bara” tillsätta följande:

Matolja, ägg, bakpulver, socker, vetemjöl och salt samt rivet äpple, mörk choklad och kanel, eller banan, mörk choklad och hasselnötter, eller hallon, vit choklad och vaniljsocker.

Vilken twist! Herman visar sig alltså vara bakverkens Ryanair. När man lagt ner tid och förberedelser på vad man trodde skulle bli en schysst deal, tillkommer massor av extragrejer i slutskedet som inte stod med från början och som gör att man känner sig blåst på affären. Efter tio dagar av ständig bevakning och uppmärksamhet, och sannolikt en tappad kompis eller två som undrar vad jag är för en idiot som sprider deg omkring mig, ger slitet inget mer spektakulärt resultat än en helt vanlig kaka, om än med surdeg. Som man kunde ha gjort på en timme om man haft i allt från början, och som mina vänner garanterat uppskattat mer i form av färdig smakbit än byggsats. Företeelsen Herman är så märklig att jag undrar om det var en konspiration av svenska mjölproducenter för att få folk att länsa butikshyllorna på spannmål. Ett bagar-Sveriges Watergate.

Det var en rackarns tur att jag läste igenom hela receptet innan jag gav Herman en chans. För ledsen grabben, det kommer inte att bli något mellan oss. Sötebrödsdagarna är över innan de hann börja. Herman får stanna i kokbokshistorien för mig. Jäst in peace.

Herman är fundamentet till en kaka som marknadsfördes som ”en degig man”, vilket ju är precis vad man suktar efter när fikasuget kickar in. Det är en kedjesurdeg. Ja, kedjesurdeg. Man ska sätta en deg, pyssla om den ett tag, dela upp den, ge bort alla bitar utom en till intet ont anande vänner som man förmodligen vill bli av med och sedan baka sin kaka på den sista degbiten. Jag vet att det låter som en Monty Python-sketch om uttråkade 50-talshemmafruar som på detta sätt för in lite ”spänning” i tillvaron, men det är helt sant. Detta var en grej i min barndom. Jag minns Herman-instruktioner uppsatta på min mammas arbetsplats, skolbiblioteket och lite varstans. Som det barn jag var blev jag aldrig invigd i detta och hade lyckats förtränga fenomenet tills jag nyligen blev påmind om det igen. Som passionerad hobbybagare och ättling till en lång rad av konditorer, kunde jag inte låta bli att kolla upp ett Herman-recept och se vad som egentligen var grejen. Vad fick folk att växla degklumpar på kontoren? Vad kan man förvänta sig för stordåd av en kaka som kräver tio dagar av förberedelser och ytterligare fyra personer i processen?

Resultatet kan förvåna en.

Dag 1: ”Gör Herman av 2 deciliter mjölk, 2 deciliter vetemjöl och 2,5 deciliter socker. Täck med handduk. Om Herman slutar bubbla är han död”. Redan där har vi stött på ett hinder. Hur ska jag kunna kontrollera att Herman bubblar 24/7? Jag har väl ett vanligt jobb att sköta också? Nåväl, vi läser vidare.

Dag 2: ”Herman har tråkigt. Rör 2-3 gånger under dagen”. Hur mycket lajbans kan man förvänta sig av livet som surdeg, men visst, jag rör.

Dag 3: ”Herman behöver motioneras. Samma som dag 2”. Tveksamt hur mycket ett ting utan muskler får ut av motion. Men visst, jag rör.

Dag 4: ”Herman är hungrig. Ge honom 2 dl mjölk, 2 dl vetemjöl och 2,5 dl socker”. Du låter mer fikasugen än hungrig, min vän, men det ska du få.

Dag 5: ”Herman har tråkigt. Samma som dag 2”.

Dag 6: ”Herman känner sig stel. Samma som dag 2”.

Dag 7: ”Herman behöver se sig om. Samma som dag 2”. Jag tycker att Herman börjar ställa orimliga krav på mig, men så länge han med ”se sig om” inte behöver se mer än flera sidor av min sked får det väl gå.

Dag 8: ”Herman behöver träna. Samma som dag 2”.

Dag 9: ”Herman är hungrig igen. Ge honom samma som dag 4. Dela sedan Herman i 5 lika stora delar. Ge bort fyra delar till vänner, spara en del till det egna utbaket”.

Hur många förkylningsvirus och magsjukebakterier som fraktats runt vårt land via degskålar, förtäljer icke denna historia. Om jag inte har fyra vänner som vill ta emot veckogammal deg, vad händer då? Kommer Herman växa okontrollerat och ta över mitt liv och lem? Jag ser en riktigt usel skräckfilm framför mig med ett svällande degmonster som slukar människor med ett dovt ”glorp!”.

Dag 10: Äntligen är det dags att grädda Herman! Innan man skjutsar in honom i ugnen, ska man ”bara” tillsätta följande:

Matolja, ägg, bakpulver, socker, vetemjöl och salt samt rivet äpple, mörk choklad och kanel, eller banan, mörk choklad och hasselnötter, eller hallon, vit choklad och vaniljsocker.

Vilken twist! Herman visar sig alltså vara bakverkens Ryanair. När man lagt ner tid och förberedelser på vad man trodde skulle bli en schysst deal, tillkommer massor av extragrejer i slutskedet som inte stod med från början och som gör att man känner sig blåst på affären. Efter tio dagar av ständig bevakning och uppmärksamhet, och sannolikt en tappad kompis eller två som undrar vad jag är för en idiot som sprider deg omkring mig, ger slitet inget mer spektakulärt resultat än en helt vanlig kaka, om än med surdeg. Som man kunde ha gjort på en timme om man haft i allt från början, och som mina vänner garanterat uppskattat mer i form av färdig smakbit än byggsats. Företeelsen Herman är så märklig att jag undrar om det var en konspiration av svenska mjölproducenter för att få folk att länsa butikshyllorna på spannmål. Ett bagar-Sveriges Watergate.

Det var en rackarns tur att jag läste igenom hela receptet innan jag gav Herman en chans. För ledsen grabben, det kommer inte att bli något mellan oss. Sötebrödsdagarna är över innan de hann börja. Herman får stanna i kokbokshistorien för mig. Jäst in peace.

  • Marina Johansson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.