2018-07-07 06:00

2018-07-07 06:00

På en bergstopp får du finnas kvar

KRÖNIKA

Jag har alltid fascinerats över hur vi människor upplever tid. Detta begrepp som vi själva skapat men aldrig förstår. Hur ett par timmar kan kännas som hundra år, och ett helt liv som ett ögonblick. Vi säger gärna att tiden förändras, att den går snabbt eller långsamt, men så är det ju inte. Det är vi som förändras.

När juni övergår i juli tänker jag alltid på en person som jag lärde känna när jag pluggade. Vi hade inte känt varandra i många månader när vi åkte på en utlandsresa och besteg ett berg ihop. Det var vansinnigt varmt, svetten lackade, vi ramlade och blev helt leriga. Men vi gjorde det, och att stå och blicka ut över vidderna under oss var en känsla av triumf. ”Det här är livet!” sa han, sprudlande glad, och på hans initiativ gjorde vi en tummis på att försöka åka dit igen och göra om det någon gång. Samma kväll skrev jag en text om upplevelsen, som fick fin respons av hans föräldrar. Det var en härlig, härlig dag.

En kort tid senare träffade jag hans föräldrar. Det var på hans begravning.

Två månader efter resan valde han att avsluta sitt liv.

Jag kan grubbla resten av mitt eget på om han visste det då, när han verkade stråla i kapp med solen, att återresan han bad mig tumma på aldrig skulle bli av. Jag kan försöka förstå vad det finns för mörker inom en människa som vid 21 års ålder tycker att allt redan är för sent. Tänka på allt han kunnat ge världen. Och jag kan försöka leta tecken i minnet tills jag blir galen. Jag tillhörde aldrig hans närmaste krets, men vi hade så gott som daglig kontakt i nästan ett år. Borde jag ha förstått? Hade jag kunnat göra något? Det spelar ingen roll nu. Det är det som är så jävligt med tiden.

Jag hälsade på hans mamma utanför kyrkan. Hon var liten och skör som en fågelunge. Med svidande puls och växande klump i halsen undrade jag vad jag skulle säga till henne. Vad man säger till en människa som har förlorat allt. Jag vet inte. Hur ska man någonsin kunna göra det? Jag sa vad jag hette och hur jag kände hennes son, och allt annat som jag kände och tänkte fick rymmas i ett ”jag är så fruktansvärt ledsen”. Hon tackade mig för att jag var där. Vi kramades och grät, i några hundraåriga sekunder.

Det är sex år sedan nu. Sex år som kan kännas som en minut eller en evighet. Jag önskar lika mycket att han var här, oavsett.

Förr tänkte jag om jag skulle återvända till berget, så där som vi sa. Ensam men för oss båda. Jag tror att jag har ändrat mig. Det är det här med tiden igen. Det tar mig emot för åkte jag dit utan honom, skulle det kännas som att jag avslöjade för platsen att han inte längre finns. Ta med tidens grymhet till en plats som ännu är förskonad från den. Där våra fotspår ännu är trampade i leran. Där ödlor fortfarande solar på klipphällen och vinden sakta gungar trädtopparna, som den alltid har gjort. Ett berg vet inte vad som händer med människor. Det bara är. Som ett veck i tiden, där allt kan få vara som förut.

När juni övergår i juli tänker jag alltid på en person som jag lärde känna när jag pluggade. Vi hade inte känt varandra i många månader när vi åkte på en utlandsresa och besteg ett berg ihop. Det var vansinnigt varmt, svetten lackade, vi ramlade och blev helt leriga. Men vi gjorde det, och att stå och blicka ut över vidderna under oss var en känsla av triumf. ”Det här är livet!” sa han, sprudlande glad, och på hans initiativ gjorde vi en tummis på att försöka åka dit igen och göra om det någon gång. Samma kväll skrev jag en text om upplevelsen, som fick fin respons av hans föräldrar. Det var en härlig, härlig dag.

En kort tid senare träffade jag hans föräldrar. Det var på hans begravning.

Två månader efter resan valde han att avsluta sitt liv.

Jag kan grubbla resten av mitt eget på om han visste det då, när han verkade stråla i kapp med solen, att återresan han bad mig tumma på aldrig skulle bli av. Jag kan försöka förstå vad det finns för mörker inom en människa som vid 21 års ålder tycker att allt redan är för sent. Tänka på allt han kunnat ge världen. Och jag kan försöka leta tecken i minnet tills jag blir galen. Jag tillhörde aldrig hans närmaste krets, men vi hade så gott som daglig kontakt i nästan ett år. Borde jag ha förstått? Hade jag kunnat göra något? Det spelar ingen roll nu. Det är det som är så jävligt med tiden.

Jag hälsade på hans mamma utanför kyrkan. Hon var liten och skör som en fågelunge. Med svidande puls och växande klump i halsen undrade jag vad jag skulle säga till henne. Vad man säger till en människa som har förlorat allt. Jag vet inte. Hur ska man någonsin kunna göra det? Jag sa vad jag hette och hur jag kände hennes son, och allt annat som jag kände och tänkte fick rymmas i ett ”jag är så fruktansvärt ledsen”. Hon tackade mig för att jag var där. Vi kramades och grät, i några hundraåriga sekunder.

Det är sex år sedan nu. Sex år som kan kännas som en minut eller en evighet. Jag önskar lika mycket att han var här, oavsett.

Förr tänkte jag om jag skulle återvända till berget, så där som vi sa. Ensam men för oss båda. Jag tror att jag har ändrat mig. Det är det här med tiden igen. Det tar mig emot för åkte jag dit utan honom, skulle det kännas som att jag avslöjade för platsen att han inte längre finns. Ta med tidens grymhet till en plats som ännu är förskonad från den. Där våra fotspår ännu är trampade i leran. Där ödlor fortfarande solar på klipphällen och vinden sakta gungar trädtopparna, som den alltid har gjort. Ett berg vet inte vad som händer med människor. Det bara är. Som ett veck i tiden, där allt kan få vara som förut.

  • Marina Johansson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.