2018-03-10 06:00

2018-03-10 06:00

Hur ska vi rädda fantasin?

KRÖNIKAN: Marina Johansson

Det fanns en tid då fantasy och science fiction ansågs vara något skumt som skolans töntar eller 40-åriga oskulder höll på med. Så är inte längre fallet.

Av förra årets 25 mest sedda biofilmer i Sverige, var det enbart åtta som inte föll inom kategorierna fantasy, science fiction, superhjältar eller tecknad sagofilm. Storbritanniens största turistattraktion är inte längre Towern utan Harry Potter-studion. Sommaren 2016 letade 45 miljoner människor efter monster på gatorna i mobilspelet Pokemon Go. Det är fullt socialt accepterat att en 37-årig trebarnspappa har World of Warcraft som främsta fritidsintresse, och ingen höjer på ögonbrynen åt att en nybliven mormor har Sagan om Ringen som favoritbok (-eller film). Det som tidigare ansågs vara en kufig liten subgenre, är nu mainstream.

När det overkliga dominerar hela kulturvärlden skulle man kunna tro att fönstren till gemene mans fantasi står på vid gavel. Tyvärr verkar det ofta vara precis tvärtom.

När jag läste litteraturvetenskap hade vi bokcirkel kring en roman i vilken en flicka hade en hemlig vän. Det var helt uppenbart och odiskutabelt för nästan alla läsare att vännen var en låtsaskompis. När en student (nej, det var inte jag) berättade att hon i stället föreställde sig vännen som ett spöke och en självständig karaktär utanför flickans huvud, blev hon nästan hånad av kurskamraterna. ”Spöken finns ju inte, det är ologiskt!”, löd argumenten. Men nu var det ju ingen vetenskaplig studie vi läste, utan skönlitteratur. I en påhittad berättelse är ett spöke ett lika logiskt element som en låtsaskompis.

Jag är själv något av en entusiast av tecknad film och läser ofta diskussionsforum i ämnet på nätet. Till och med i såna kretsar verkar fansen ofta vara smittade av något torrt förnuftighetsvirus, vilket blir väldigt ironiskt. Som när ett gäng diskuterade att Ariel inte såg realistisk ut. Ariel är alltså den lilla sjöjungfrun i Disneys film med samma namn. Jag visste inte att det fanns ett ”realistiskt” utseende för sagoväsen.

Doctor Who är en serie som gått sedan 60-talet och som kortfattat handlar om en utomjordisk tidsresenär förklädd till människa. Hur tidsresenären, som kallas Doktorn, egentligen ser ut vet ingen. Den kan byta förklädnad, och karaktären har också spelats av 14 skådespelare så här långt. Förra året var det första gången som en kvinna – Jodie Whittaker – fick ikläda sig rollen. Och det blev ramaskri bland fansen. Många köpte helt och fullt det här med tidsresor, förklädda aliens och alla andra övernaturliga saker i serien, men att Doktorn skulle maskera sig till en jordbo av honkön – nej, där gick gränsen för vad som är rimligt.

Även om man kan skratta åt denna selektiva, bakvända logik, finns det nånting oroväckande över den märkliga inställningen till fantasi. Har vi blivit så bortskämda med genren på senare år att konsumenten – till och med det inbitna fanet – har slutat använda sin egen? Att man i stället för att låta sig svepa med i fantasins gränslösa möjligheter tar på sig ingenjörsglasögonen och letar fel som inte finns. I så fall är det ett stort samhällsproblem. Det är ju tack vare förfäders obehindrade fantasi som det mesta av det vi i dag finner naturligt och vardagligt existerar – och tröttnar man på dem en stund finns alltid verklighetsflykt i närmsta bok eller film. Jag vill inte leva på en planet där endast de stora produktionsbolagen ger fantasin fullt spelrum. Då kliver jag på Millenium Falcon och drar till Endor.

Av förra årets 25 mest sedda biofilmer i Sverige, var det enbart åtta som inte föll inom kategorierna fantasy, science fiction, superhjältar eller tecknad sagofilm. Storbritanniens största turistattraktion är inte längre Towern utan Harry Potter-studion. Sommaren 2016 letade 45 miljoner människor efter monster på gatorna i mobilspelet Pokemon Go. Det är fullt socialt accepterat att en 37-årig trebarnspappa har World of Warcraft som främsta fritidsintresse, och ingen höjer på ögonbrynen åt att en nybliven mormor har Sagan om Ringen som favoritbok (-eller film). Det som tidigare ansågs vara en kufig liten subgenre, är nu mainstream.

När det overkliga dominerar hela kulturvärlden skulle man kunna tro att fönstren till gemene mans fantasi står på vid gavel. Tyvärr verkar det ofta vara precis tvärtom.

När jag läste litteraturvetenskap hade vi bokcirkel kring en roman i vilken en flicka hade en hemlig vän. Det var helt uppenbart och odiskutabelt för nästan alla läsare att vännen var en låtsaskompis. När en student (nej, det var inte jag) berättade att hon i stället föreställde sig vännen som ett spöke och en självständig karaktär utanför flickans huvud, blev hon nästan hånad av kurskamraterna. ”Spöken finns ju inte, det är ologiskt!”, löd argumenten. Men nu var det ju ingen vetenskaplig studie vi läste, utan skönlitteratur. I en påhittad berättelse är ett spöke ett lika logiskt element som en låtsaskompis.

Jag är själv något av en entusiast av tecknad film och läser ofta diskussionsforum i ämnet på nätet. Till och med i såna kretsar verkar fansen ofta vara smittade av något torrt förnuftighetsvirus, vilket blir väldigt ironiskt. Som när ett gäng diskuterade att Ariel inte såg realistisk ut. Ariel är alltså den lilla sjöjungfrun i Disneys film med samma namn. Jag visste inte att det fanns ett ”realistiskt” utseende för sagoväsen.

Doctor Who är en serie som gått sedan 60-talet och som kortfattat handlar om en utomjordisk tidsresenär förklädd till människa. Hur tidsresenären, som kallas Doktorn, egentligen ser ut vet ingen. Den kan byta förklädnad, och karaktären har också spelats av 14 skådespelare så här långt. Förra året var det första gången som en kvinna – Jodie Whittaker – fick ikläda sig rollen. Och det blev ramaskri bland fansen. Många köpte helt och fullt det här med tidsresor, förklädda aliens och alla andra övernaturliga saker i serien, men att Doktorn skulle maskera sig till en jordbo av honkön – nej, där gick gränsen för vad som är rimligt.

Även om man kan skratta åt denna selektiva, bakvända logik, finns det nånting oroväckande över den märkliga inställningen till fantasi. Har vi blivit så bortskämda med genren på senare år att konsumenten – till och med det inbitna fanet – har slutat använda sin egen? Att man i stället för att låta sig svepa med i fantasins gränslösa möjligheter tar på sig ingenjörsglasögonen och letar fel som inte finns. I så fall är det ett stort samhällsproblem. Det är ju tack vare förfäders obehindrade fantasi som det mesta av det vi i dag finner naturligt och vardagligt existerar – och tröttnar man på dem en stund finns alltid verklighetsflykt i närmsta bok eller film. Jag vill inte leva på en planet där endast de stora produktionsbolagen ger fantasin fullt spelrum. Då kliver jag på Millenium Falcon och drar till Endor.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.