2015-06-27 06:00

2015-06-27 06:00

"Jag har fått livet tillbaka"

LILLMOSSEN: Siw Berglund – kvinnan med nio liv

I Ica-kassan började hon plötsligt kallsvettas, tappade luften och trodde att hon skulle dö. En varningsklocka, kan man tro. Då hade Siw Berglund ännu inte lärt sig läxan att lyssna på sin kropp. En stor operation, otaliga sjukhusbesök och en vända i dödsriket senare har synen på livet förändrats och nu vill hon dela med sig av sin historia.

Varför tror man att man är odödlig? Det är en fråga Siw Berglund ställt sig själv de senaste månaderna.

Ni känner säkert igen henne. Hon föder upp falabellahästar och är ett välbekant ansikte för många Säfflebor. Hon visar upp sina hästar på olika evenemang och älskar livet på gården utanför Säffle.

– Du vet när någon säger ”du måste lyssna på kroppen”... Tänk om man kunde gjort det. ”Jaja”, tänker man och viftar bort det, funderar Siw när vi samtalar om livet en sommardag.

Hon har ett stort ärr på bröstet som läker fint. Men resan till vårt samtal har varit lång och kantad av dramatik, tårar och kämpande.

– Jag vill ändå berätta. Få folk att se människor i sin närhet, uppskatta varandra och vara rädda om sig. På en dag kan allt förändras, berättar Siw.

Blev rädd

Händelsen på Ica borde ha varit en ilsken varningslampa i knalligaste rött för Siw. Men även om hon blev rädd, kunde hon aldrig ana hur allvarligt det hela skulle visa sig vara.

– Jag har rökt i över 40 år och trodde att det var det. Jag hade haft svårt att blåsa i gång jobbets bilar utrustade med alkolås. Min luft ville inte räcka till. När jag stod i kassan på Ica i januari var det dessutom förkylningstider. Kassörskan Anna förstod att det var något fel och frågade om jag ville ha vatten och jag sa till henne när jag gick att jag ska komma ihåg henne i mitt testamente.

Vad tänkte du efteråt?

– Jag blev ju rädd, det blev jag. Jag satt i bilen länge och bara skakade. Jag bestämde mig för att sluta röka direkt. Jag hade känt tidigare att orken tryter, men jag var helt säker på att det var rökningen. Och man blir ju äldre, så jag skyllde på det.

Månaderna gick, men Siw ångade på i vanlig ordning tills kroppen på nytt sa ifrån. Hennes älskade falabellasto Ruby väntade föl, Siw var genomförkyld och hade sjukskrivit sig. Hon låg på soffan och kände hur luften började ta slut. Det gick inte att ligga ner och sova, hon satte sig upp men kände hur andningen blev allt jobbigare.

– Jag ringde min vän Susanne och erkände att jag inte visste hur det här skulle gå. Jag orkade ingenting.

Och värre skulle det bli. Siw fick sitta och vila med huvudet på köksbordet, då hon höll på att kvävas när hon låg ner. Hennes vänner Veronica, Margareta och Susanne bestämde sig för att hjälpa Siw och gjorde ett rullande schema för att finnas för henne om situationen blev ohållbar. De ställde upp helhjärtat, och det var Susanne som beordrade Siw att ringa en ambulans när livet höll på att rinna ur henne.

– Ambulanspersonalen sa senare att jag var askgrå när de hämtade mig, berättar Siw.

”Måste kämpa”

Tårarna rinner när hon berättar. Livet höll på att ta slut i ambulansen. Siw fick ingen luft, hon slog och sparkade omkring sig i panik.

– Sköterskan som tog hand om mig i ambulansen kämpade för mitt liv. Hon gjorde allt hon kunde, men berättade efteråt att hon trodde att jag skulle dö. Vid Grums sa jag att jag inte klarar mer. Jag fick ett anfall till innan Karlstad och då sa hon till mig ”det står ett helt team och väntar på dig på Centralsjukhuset Siw. Du måste kämpa”.

Det var som att någon släckte ljuset och lät livet vara tomt och mörkt i några dagar. Minnena från de första dagarna är svaga.

– En morgon hade jag en sköterska hos mig när jag höll på att dö. Luften tog slut trots att jag hade en mask på mig, och de fick ringa efter mina barn. Det var som att allt omkring mig försvann. Jag såg mina barn och mina hästar och sa ”nu dör jag”. Jag kände att jag måste släppa taget och sedan minns jag inget mer. Jag vet inte hur länge jag var borta, när jag vaknade visste jag inte om jag levde eller var död.

Hjärtfel

Man gjorde ultraljud på Siws hjärta, någonting hon då tyckte verkade onödigt då hon ju redan satt sin egen diagnos.

– Ja du Siw, du har fel på hjärtat, sa läkaren och Siw bara gapade.

– Jag har alltid trott att jag har ett bra hjärta. Men det hade jag absolut inte. Det var fel på ena hjärtklaffen och jag fick veta att jag skulle opereras i Örebro. Jag bara grät och var livrädd för att de skulle såga upp mig.

Rädsla, frustration, oro och ångest. Siw brottades med känslorna, men berättar med värme om alla hon hade omkring sig. Familj, vänner och arbetskamrater fanns där, visade omtanke och hjälpte till. Sjukvårdspersonalen spred glädje omkring sig och Siw berättar om en tacksamhet som hon aldrig kommer att kunna beskriva.

– I väntan på operationen ville jag vara hemma, särskilt eftersom Ruby skulle föla. Veronica, min väninna, körde mig tillbaka till sjukhuset när det var dags och berättade då att hon aldrig varit med om en fölning. Jag berättade allt om hur det går till för henne, och på kvällen ringde telefonen. ”Du har blivit farmor”, ler Siw. Veronica menade att det var det finaste hon varit med om.

Tungt besked

En överläkare hade sagt till Siw att hon förmodligen varit dålig i många år, och det var en mening hon fick höra av flera läkare och som etsade sig fast.

– Det är tungt att höra. Jag har ju sett tecknen, när jag tänker på det. Men man tänker ju alltid ”det går över”... Det är mitt jobb, mina barn och hästarna som hållit mig i gång och då känner man inte efter.

En stor hjärtoperation gjordes i slutet av april. Operationen gick bra, men snart upptäcktes det att Siw hade vätska i hjärtsäcken.

– Jag blev helt hysterisk av tanken på att de skulle sätta drän och skrek att jag skulle rymma, minns hon.

Till slut fick hon komma hem, men hon kände fortfarande ett tryck under bröstet. Till en början gick det ändå bra, men så i början av juni vände det igen.

– Jag kände direkt när det blev svårare att andas. Jag ringde 112 och fick åka ambulans in igen. Två kvinnliga ambulanssköterskor kom in här och den ena sa ”känner du igen mig?”. Jag gjorde inte det först, men hon berättade att hon gjort allt för att rädda mitt liv när jag höll på att dö i ambulansen. Det blev ett starkt möte, och jag kommer alltid vara tacksam för vad hon gjorde för mig.

Ny chans i livet

Hästarna stod vid staketet och såg Siw åka iväg igen och hon blev inlagd på nytt. Ännu en vända har det blivit till sjukhuset, då Siw fått vätska i lungorna. Hon är på väg tillbaka, men vet att det kan vända fort.

– Jag var tre år gammal när jag blev skadad av en häst och höll på att dö. 2001 fick jag en blödning i buken och även då var det riktigt illa. Nu händer det här. Jag har fått en ny chans i livet och tänker ta vara på den. Jag är så tacksam att jag får vara med och kommer att njuta av det jag har kvar. Jag har ju fått livet tillbaka.

När Siw hämtades av ambulansen första gången hade hon flyttat in sin baden-baden-stol i köket då hon inte kunde ligga i sängen och sova. Nu är solstolen utflyttad på altanen, där Siw njuter av sommaren.

– Det kanske är de som undrar varför jag berättar det här. Men jag vet att det finns människor som är lika stöniga, som tror att de är odödliga och som inte söker hjälp när de vet innerst inne att någonting är riktigt fel. Jag var nonchalant, och har fått lära mig läxan den hårda vägen. En del ser mig kanske som en stark person som gått min egen väg och som kan verka tuff, men när man står där och stirrar döden i vitögat så förstår man hur skört allting är.

Varför tror man att man är odödlig? Det är en fråga Siw Berglund ställt sig själv de senaste månaderna.

Ni känner säkert igen henne. Hon föder upp falabellahästar och är ett välbekant ansikte för många Säfflebor. Hon visar upp sina hästar på olika evenemang och älskar livet på gården utanför Säffle.

– Du vet när någon säger ”du måste lyssna på kroppen”... Tänk om man kunde gjort det. ”Jaja”, tänker man och viftar bort det, funderar Siw när vi samtalar om livet en sommardag.

Hon har ett stort ärr på bröstet som läker fint. Men resan till vårt samtal har varit lång och kantad av dramatik, tårar och kämpande.

– Jag vill ändå berätta. Få folk att se människor i sin närhet, uppskatta varandra och vara rädda om sig. På en dag kan allt förändras, berättar Siw.

Blev rädd

Händelsen på Ica borde ha varit en ilsken varningslampa i knalligaste rött för Siw. Men även om hon blev rädd, kunde hon aldrig ana hur allvarligt det hela skulle visa sig vara.

– Jag har rökt i över 40 år och trodde att det var det. Jag hade haft svårt att blåsa i gång jobbets bilar utrustade med alkolås. Min luft ville inte räcka till. När jag stod i kassan på Ica i januari var det dessutom förkylningstider. Kassörskan Anna förstod att det var något fel och frågade om jag ville ha vatten och jag sa till henne när jag gick att jag ska komma ihåg henne i mitt testamente.

Vad tänkte du efteråt?

– Jag blev ju rädd, det blev jag. Jag satt i bilen länge och bara skakade. Jag bestämde mig för att sluta röka direkt. Jag hade känt tidigare att orken tryter, men jag var helt säker på att det var rökningen. Och man blir ju äldre, så jag skyllde på det.

Månaderna gick, men Siw ångade på i vanlig ordning tills kroppen på nytt sa ifrån. Hennes älskade falabellasto Ruby väntade föl, Siw var genomförkyld och hade sjukskrivit sig. Hon låg på soffan och kände hur luften började ta slut. Det gick inte att ligga ner och sova, hon satte sig upp men kände hur andningen blev allt jobbigare.

– Jag ringde min vän Susanne och erkände att jag inte visste hur det här skulle gå. Jag orkade ingenting.

Och värre skulle det bli. Siw fick sitta och vila med huvudet på köksbordet, då hon höll på att kvävas när hon låg ner. Hennes vänner Veronica, Margareta och Susanne bestämde sig för att hjälpa Siw och gjorde ett rullande schema för att finnas för henne om situationen blev ohållbar. De ställde upp helhjärtat, och det var Susanne som beordrade Siw att ringa en ambulans när livet höll på att rinna ur henne.

– Ambulanspersonalen sa senare att jag var askgrå när de hämtade mig, berättar Siw.

”Måste kämpa”

Tårarna rinner när hon berättar. Livet höll på att ta slut i ambulansen. Siw fick ingen luft, hon slog och sparkade omkring sig i panik.

– Sköterskan som tog hand om mig i ambulansen kämpade för mitt liv. Hon gjorde allt hon kunde, men berättade efteråt att hon trodde att jag skulle dö. Vid Grums sa jag att jag inte klarar mer. Jag fick ett anfall till innan Karlstad och då sa hon till mig ”det står ett helt team och väntar på dig på Centralsjukhuset Siw. Du måste kämpa”.

Det var som att någon släckte ljuset och lät livet vara tomt och mörkt i några dagar. Minnena från de första dagarna är svaga.

– En morgon hade jag en sköterska hos mig när jag höll på att dö. Luften tog slut trots att jag hade en mask på mig, och de fick ringa efter mina barn. Det var som att allt omkring mig försvann. Jag såg mina barn och mina hästar och sa ”nu dör jag”. Jag kände att jag måste släppa taget och sedan minns jag inget mer. Jag vet inte hur länge jag var borta, när jag vaknade visste jag inte om jag levde eller var död.

Hjärtfel

Man gjorde ultraljud på Siws hjärta, någonting hon då tyckte verkade onödigt då hon ju redan satt sin egen diagnos.

– Ja du Siw, du har fel på hjärtat, sa läkaren och Siw bara gapade.

– Jag har alltid trott att jag har ett bra hjärta. Men det hade jag absolut inte. Det var fel på ena hjärtklaffen och jag fick veta att jag skulle opereras i Örebro. Jag bara grät och var livrädd för att de skulle såga upp mig.

Rädsla, frustration, oro och ångest. Siw brottades med känslorna, men berättar med värme om alla hon hade omkring sig. Familj, vänner och arbetskamrater fanns där, visade omtanke och hjälpte till. Sjukvårdspersonalen spred glädje omkring sig och Siw berättar om en tacksamhet som hon aldrig kommer att kunna beskriva.

– I väntan på operationen ville jag vara hemma, särskilt eftersom Ruby skulle föla. Veronica, min väninna, körde mig tillbaka till sjukhuset när det var dags och berättade då att hon aldrig varit med om en fölning. Jag berättade allt om hur det går till för henne, och på kvällen ringde telefonen. ”Du har blivit farmor”, ler Siw. Veronica menade att det var det finaste hon varit med om.

Tungt besked

En överläkare hade sagt till Siw att hon förmodligen varit dålig i många år, och det var en mening hon fick höra av flera läkare och som etsade sig fast.

– Det är tungt att höra. Jag har ju sett tecknen, när jag tänker på det. Men man tänker ju alltid ”det går över”... Det är mitt jobb, mina barn och hästarna som hållit mig i gång och då känner man inte efter.

En stor hjärtoperation gjordes i slutet av april. Operationen gick bra, men snart upptäcktes det att Siw hade vätska i hjärtsäcken.

– Jag blev helt hysterisk av tanken på att de skulle sätta drän och skrek att jag skulle rymma, minns hon.

Till slut fick hon komma hem, men hon kände fortfarande ett tryck under bröstet. Till en början gick det ändå bra, men så i början av juni vände det igen.

– Jag kände direkt när det blev svårare att andas. Jag ringde 112 och fick åka ambulans in igen. Två kvinnliga ambulanssköterskor kom in här och den ena sa ”känner du igen mig?”. Jag gjorde inte det först, men hon berättade att hon gjort allt för att rädda mitt liv när jag höll på att dö i ambulansen. Det blev ett starkt möte, och jag kommer alltid vara tacksam för vad hon gjorde för mig.

Ny chans i livet

Hästarna stod vid staketet och såg Siw åka iväg igen och hon blev inlagd på nytt. Ännu en vända har det blivit till sjukhuset, då Siw fått vätska i lungorna. Hon är på väg tillbaka, men vet att det kan vända fort.

– Jag var tre år gammal när jag blev skadad av en häst och höll på att dö. 2001 fick jag en blödning i buken och även då var det riktigt illa. Nu händer det här. Jag har fått en ny chans i livet och tänker ta vara på den. Jag är så tacksam att jag får vara med och kommer att njuta av det jag har kvar. Jag har ju fått livet tillbaka.

När Siw hämtades av ambulansen första gången hade hon flyttat in sin baden-baden-stol i köket då hon inte kunde ligga i sängen och sova. Nu är solstolen utflyttad på altanen, där Siw njuter av sommaren.

– Det kanske är de som undrar varför jag berättar det här. Men jag vet att det finns människor som är lika stöniga, som tror att de är odödliga och som inte söker hjälp när de vet innerst inne att någonting är riktigt fel. Jag var nonchalant, och har fått lära mig läxan den hårda vägen. En del ser mig kanske som en stark person som gått min egen väg och som kan verka tuff, men när man står där och stirrar döden i vitögat så förstår man hur skört allting är.