2015-05-16 06:00

2015-05-16 06:00

Det är insidan som räknas

I FÅTÖLJEN. PATRIK OTTER

För ganska exakt 20 år sedan sprang jag omkring synnerligen lättklädd på San Franciscos kanske sunkigaste hotell.

Det var väldigt sent på natten minns jag, en av mina bästa kompisar filmade mig utan att ta hänsyn till min alltför höga promillehalt. Sannolikt var han precis lika uppspelt som jag var. Berusningen var enbart ett resultat av ambitiöst öldrickande, inget annat, det vill jag ändå tillägga.

Min andra reskompis hade vett nog att stanna i hotellrummet. Kanske med insikten att de där rörliga bilderna sannolikt inte skulle framstå som lika underhållande när filmen så småningom visades upp i nyktert tillstånd för familj och vänner hemma i Säffle.

Vi kan faktiskt slå fast att kompis nummer två tog rätt beslut.

Det hände även andra saker på den där resan som tack och lov inte filmades, händelser och situationer som få människor känner till och så ska det förbli.


Det där sunkiga hotellet i San Francisco finns faktiskt kvar, det har jag kollat upp. Man har försökt putsa på den tidigare så nedgångna ytan verkar det som. Enligt gästomdömen på nätet så har hotellägarna dock inte lyckats särskilt väl. Insidan ska tydligen vara precis lika bedrövlig som tidigare och bilderna på hemsidan föreställer mer än troligt inte alls Spaulding, som hotellet heter, utan något annat avsevärt trevligare boende.

Det finns det gott om exempel på människor, företag och makthavare som ägnar sig åt att försöka dölja en smutsig insida med ett polerat men falskt yttre. Normalt sett är ett sådant agerande det värsta jag vet men i Spauldings fall så finns det ju förmildrande omständigheter känns det som.

Har man en gång invaderats av halvnakna skandinaver så är det kämpigt att komma tillbaka. Vi kanske får ge dem 20 år till.


Lagom till 20-årsjubileet så är det faktiskt dags att återvända till västkusten, den amerikanska alltså, för ytterligare en road-trip runt om i sydvästra USA. Den här gången tillsammans med min fru och våra tre barn och kanske blir det en tur ner till O'Farrell Street när vi kommer till San Francisco.

Det är där Spaulding ligger och det känns på något sätt viktigt för mig att återvända till ”brottsplatsen”.

Härom kvällen fick jag familjens inresetillstånd till USA godkända. Vi kunde med gott samvete svara nej på en lång rad av mer eller mindre bisarra frågor.

Vi har bland annat garanterat att vi inte är spioner, att vi inte har syfilis och vi planerar inte att genomföra något folkmord i den närmaste framtiden.

En fråga om jag någon gång iklädd enbart ”kortkalsonger” har tränat nattliga ruscher i en amerikansk hotellkorridor hade varit förödande för mig.

Då hade det inte blivit någon USA-resa i sommar.

Det var väldigt sent på natten minns jag, en av mina bästa kompisar filmade mig utan att ta hänsyn till min alltför höga promillehalt. Sannolikt var han precis lika uppspelt som jag var. Berusningen var enbart ett resultat av ambitiöst öldrickande, inget annat, det vill jag ändå tillägga.

Min andra reskompis hade vett nog att stanna i hotellrummet. Kanske med insikten att de där rörliga bilderna sannolikt inte skulle framstå som lika underhållande när filmen så småningom visades upp i nyktert tillstånd för familj och vänner hemma i Säffle.

Vi kan faktiskt slå fast att kompis nummer två tog rätt beslut.

Det hände även andra saker på den där resan som tack och lov inte filmades, händelser och situationer som få människor känner till och så ska det förbli.


Det där sunkiga hotellet i San Francisco finns faktiskt kvar, det har jag kollat upp. Man har försökt putsa på den tidigare så nedgångna ytan verkar det som. Enligt gästomdömen på nätet så har hotellägarna dock inte lyckats särskilt väl. Insidan ska tydligen vara precis lika bedrövlig som tidigare och bilderna på hemsidan föreställer mer än troligt inte alls Spaulding, som hotellet heter, utan något annat avsevärt trevligare boende.

Det finns det gott om exempel på människor, företag och makthavare som ägnar sig åt att försöka dölja en smutsig insida med ett polerat men falskt yttre. Normalt sett är ett sådant agerande det värsta jag vet men i Spauldings fall så finns det ju förmildrande omständigheter känns det som.

Har man en gång invaderats av halvnakna skandinaver så är det kämpigt att komma tillbaka. Vi kanske får ge dem 20 år till.


Lagom till 20-årsjubileet så är det faktiskt dags att återvända till västkusten, den amerikanska alltså, för ytterligare en road-trip runt om i sydvästra USA. Den här gången tillsammans med min fru och våra tre barn och kanske blir det en tur ner till O'Farrell Street när vi kommer till San Francisco.

Det är där Spaulding ligger och det känns på något sätt viktigt för mig att återvända till ”brottsplatsen”.

Härom kvällen fick jag familjens inresetillstånd till USA godkända. Vi kunde med gott samvete svara nej på en lång rad av mer eller mindre bisarra frågor.

Vi har bland annat garanterat att vi inte är spioner, att vi inte har syfilis och vi planerar inte att genomföra något folkmord i den närmaste framtiden.

En fråga om jag någon gång iklädd enbart ”kortkalsonger” har tränat nattliga ruscher i en amerikansk hotellkorridor hade varit förödande för mig.

Då hade det inte blivit någon USA-resa i sommar.