2015-05-09 09:26

2015-05-09 09:26

Med passion för löpning

SÄFFLE: Från lunkare till löpare

Blod, svett och tårar. Vägen till att njuta av löpning har sannerligen inte varit enkel för denna trio. Vi möter Anna-Karin Wiklander, Anna Blom och Maria Nilsson, som just nu laddar för fullt inför kommande Säffle Stadslopp.

Hade vi kallat Anna-Karin, Anna och Maria till en intervju för två år sedan och sagt att de skulle vara med i en artikel om löpning hade de förmodligen skrattat till sig magont. Att springa eller inte springa, var aldrig en fråga som ploppade upp på den tiden.

Nu är måndagskvällar heliga. Löparskorna står alltid framme och en lördagsmorgon kan inte börja på bättre sätt än med en långrunda.

Vad tusan hände?

– Ja, det kan man undra, skrattar tjejerna.

Ensam i skogen

Marie och Anna-Karin kände varandra sedan tidigare. Anna var deras spinninginstruktör. Visst hade de känt på löpning förut, men de kallar det ”ett skämt” jämfört med nutidens hurtande.

De fick nys om Stadsloppets Löpargrupp, som tränar varje måndagskväll.

– Men det trodde vi var för elitlöpare, berättar de.

Deras löparerfarenhet var begränsad, för att uttrycka det milt.

– Det fanns inte på världskartan att delta i lopp eller löpargrupper, minns Anna-Karin. Jag minns när jag tog mig runt elljusspåret första gången, jag var överlycklig.

Anna var inte heller någon löpare.

– Jag sprang 30 sekunder på löpbandet. Det var allt jag orkade. Jag sprang en halv minut och gick två. Så höll jag på.

När de väl vågade sig till Medis en måndagskväll förra året, upptäckte de snabbt att gruppen bestod av ”vanliga dödliga”. Men det tog emot att pallra sig dit...

– Springa i stan i grupp bland folk? Hellre ensam i skogen i mörker, skrattar Anna-Karin när hon minns hur det kändes.

Intervaller

När steget väl var taget fastnade de snabbt. Alla behöver inte hålla ett brutalt tempo, utan man gör så gott man kan. Sakta, sakta började flåset förbättras och i dag fixar tjejerna långa distanser utan problem. Dessutom har de blivit goda vänner som slänger käft och pikar varandra.

– Gruppen har gjort att jag utvecklats väldigt mycket, säger Maria. Ta intervallträning, till exempel. Det är ingenting jag gör när jag springer själv, men där blir det gjort.

Att träna tillsammans har gjort att tjejerna svetsats samman och blivit varandras mentala stöd. De ser tecken på när någon tappar energi, och pushar och peppar när det behövs.

Lördagsmorgnar anordnas ännu ett pass, och det är ett uppskattat sådant.

– Det är myspassen. Då ska man springa så att man orkar prata med varandra. Vi hinner avhandla mycket, man märker inte ens att man springer.

Det låter som att ni är löparfrälsta.

– Ja, faktiskt, medger tjejerna.

– Jag trodde aldrig att jag skulle ställa klockan en lördag morgon för att springa halv åtta en ledig helgdag. Att ställa klockan för att springa var ju bara idioter som gjorde, skrattar Maria.

Stadsloppet är ett måste, även om första gången var mindre trevlig.

– Åh det var hemskt! Jag lovade ändå mig själv att överlever jag så ska jag anmäla mig till ett nytt lopp. Och det gjorde jag, berättar Anna-Karin.

De har sprungit flera lopp och pratar om Göteborgsvarvet.

Hur gör man då om man vill smittas av löparbacillen?

– Ge det tid, hälsar trion. Och kom ihåg att det är okej att varva mellan att springa och gå. Det är inte skamligt att gå.

Att ha rätt mental inställning är viktigt, menar de.

– Man måste bestämma sig. Lägg fram träningskläderna och gå ut – oavsett väder och vind. Inga ursäkter, säger Anna.

Belöningar är bra, men den största belöningen är den inre tillfredställelsen efter ett pass. Känslan är go, när man väl kommer dit.

– Man har en bra känsla, när man är klar med löpargruppen. Även om man står och gråter av utmattning, vilket har hänt, så är det skönt efteråt.

Hade vi kallat Anna-Karin, Anna och Maria till en intervju för två år sedan och sagt att de skulle vara med i en artikel om löpning hade de förmodligen skrattat till sig magont. Att springa eller inte springa, var aldrig en fråga som ploppade upp på den tiden.

Nu är måndagskvällar heliga. Löparskorna står alltid framme och en lördagsmorgon kan inte börja på bättre sätt än med en långrunda.

Vad tusan hände?

– Ja, det kan man undra, skrattar tjejerna.

Ensam i skogen

Marie och Anna-Karin kände varandra sedan tidigare. Anna var deras spinninginstruktör. Visst hade de känt på löpning förut, men de kallar det ”ett skämt” jämfört med nutidens hurtande.

De fick nys om Stadsloppets Löpargrupp, som tränar varje måndagskväll.

– Men det trodde vi var för elitlöpare, berättar de.

Deras löparerfarenhet var begränsad, för att uttrycka det milt.

– Det fanns inte på världskartan att delta i lopp eller löpargrupper, minns Anna-Karin. Jag minns när jag tog mig runt elljusspåret första gången, jag var överlycklig.

Anna var inte heller någon löpare.

– Jag sprang 30 sekunder på löpbandet. Det var allt jag orkade. Jag sprang en halv minut och gick två. Så höll jag på.

När de väl vågade sig till Medis en måndagskväll förra året, upptäckte de snabbt att gruppen bestod av ”vanliga dödliga”. Men det tog emot att pallra sig dit...

– Springa i stan i grupp bland folk? Hellre ensam i skogen i mörker, skrattar Anna-Karin när hon minns hur det kändes.

Intervaller

När steget väl var taget fastnade de snabbt. Alla behöver inte hålla ett brutalt tempo, utan man gör så gott man kan. Sakta, sakta började flåset förbättras och i dag fixar tjejerna långa distanser utan problem. Dessutom har de blivit goda vänner som slänger käft och pikar varandra.

– Gruppen har gjort att jag utvecklats väldigt mycket, säger Maria. Ta intervallträning, till exempel. Det är ingenting jag gör när jag springer själv, men där blir det gjort.

Att träna tillsammans har gjort att tjejerna svetsats samman och blivit varandras mentala stöd. De ser tecken på när någon tappar energi, och pushar och peppar när det behövs.

Lördagsmorgnar anordnas ännu ett pass, och det är ett uppskattat sådant.

– Det är myspassen. Då ska man springa så att man orkar prata med varandra. Vi hinner avhandla mycket, man märker inte ens att man springer.

Det låter som att ni är löparfrälsta.

– Ja, faktiskt, medger tjejerna.

– Jag trodde aldrig att jag skulle ställa klockan en lördag morgon för att springa halv åtta en ledig helgdag. Att ställa klockan för att springa var ju bara idioter som gjorde, skrattar Maria.

Stadsloppet är ett måste, även om första gången var mindre trevlig.

– Åh det var hemskt! Jag lovade ändå mig själv att överlever jag så ska jag anmäla mig till ett nytt lopp. Och det gjorde jag, berättar Anna-Karin.

De har sprungit flera lopp och pratar om Göteborgsvarvet.

Hur gör man då om man vill smittas av löparbacillen?

– Ge det tid, hälsar trion. Och kom ihåg att det är okej att varva mellan att springa och gå. Det är inte skamligt att gå.

Att ha rätt mental inställning är viktigt, menar de.

– Man måste bestämma sig. Lägg fram träningskläderna och gå ut – oavsett väder och vind. Inga ursäkter, säger Anna.

Belöningar är bra, men den största belöningen är den inre tillfredställelsen efter ett pass. Känslan är go, när man väl kommer dit.

– Man har en bra känsla, när man är klar med löpargruppen. Även om man står och gråter av utmattning, vilket har hänt, så är det skönt efteråt.