2015-05-09 09:25

2015-05-09 09:25

Jag riktar blicken mot himlens kafferep

I ”mina vänner-boken” fanns en fråga som löd ”vem är din favoritperson?”. Svaret var givet. Min gudmor Ingegerd. Hon var och förblir min idol.

 

Häromdagen tänkte jag på henne och ett par andra inflytelserika ladies, när jag lyssnade på ett program om att det är 70 år sedan andra världskriget tog slut.

Vi backar bandet till en tid som kom att forma hela min släkt.

 

Den lilla byn på engelska landsbygden var fylld av skräck. Kriget rasade och på kvällarna drog byborna för sina tunga gardiner i fönstren så att de tyska bombplanen inte skulle se bebyggelsen nedanför.

Barnen fick inte leka utomhus. Risken att trampa på en landmina var allt för stor.

När bombplanen flög över byn såg min farmor och farfar till att pappa och hans systrar fick skydd under köksbordet. Bordet var klätt med stålskivor runtom.

Min farfar var den första i syskonskaran att bli inkallad i kriget. Han bytte regemente ofta och skickades på sitt sista uppdrag till Frankrike, för att rädda en liten by.

Hans syster, auntie Kath, bodde längre ner på gatan. Hon var brevbärare under kriget och levererade sin brors dödsbud till min farmor.

Året var 1944. Det var sommar.

Min farfar, som blev 28 år gammal, ligger begravd på Saint-Manvieus krigskyrkogård i Normandie.

Farmor lämnade oss för att återförenas med farfar i himlen för några år sedan.

 

Förra året reste vi till byn där pappa växte upp. Vi hälsade på auntie Kath. Hon och hennes bröder uncle Tom och uncle Fred överlevde kriget. Det gjorde även gammelfarfar, som stred i första världskriget. En natt, när bomberna föll över byn på 1940-talet låg han sjuk i influensa när taket ramlade ner över honom. Han klarade sig helskinnad från händelsen.

Auntie Kath blev den äldsta kvar på farfars sida och hon var alltid ett givet stopp att hälsa på. Idag, som vuxen, ser jag likheterna mellan oss. Auntie Kath älskade mintgodis och hade världens argaste lilla hund.

Men till skillnad från mig hade hon världens varmaste ögon.

Mild är ordet jag får i huvudet när jag tänker på henne. Vänlighet likaså.

Vi satt där i hennes vardagsrum förra påsken och drack starkt te. Hon plirade mot mig och konstaterade att min bror blivit mycket stilig, att hans flickvän är förtjusande och hon kysste mig ömt på båda kinderna när vi skulle åka därifrån.

Den här veckan är det 70 år sedan kriget tog slut. Men för pappa och hans släkt blev livet aldrig mer sig likt.

Jag kommer att tända ett ljus och tänka på en av mina favoritpersoner i hela världen nästa vecka.

Då begravs Auntie Kath.

Till himlens kafferep har hon med sig mintgodis. Runt bordet sitter redan farmor och farfar och min gudmor, som alltid hade plats över för en gobit.

Vilka kvinnor de var, farmor, auntie Kath och gudmor!

Jag är tacksam att de funnits i mitt liv.

När jag blundar ser jag dem kackla vid kaffebordet.

Himlen har blivit en varm mint-lady rikare.

 

Häromdagen tänkte jag på henne och ett par andra inflytelserika ladies, när jag lyssnade på ett program om att det är 70 år sedan andra världskriget tog slut.

Vi backar bandet till en tid som kom att forma hela min släkt.

 

Den lilla byn på engelska landsbygden var fylld av skräck. Kriget rasade och på kvällarna drog byborna för sina tunga gardiner i fönstren så att de tyska bombplanen inte skulle se bebyggelsen nedanför.

Barnen fick inte leka utomhus. Risken att trampa på en landmina var allt för stor.

När bombplanen flög över byn såg min farmor och farfar till att pappa och hans systrar fick skydd under köksbordet. Bordet var klätt med stålskivor runtom.

Min farfar var den första i syskonskaran att bli inkallad i kriget. Han bytte regemente ofta och skickades på sitt sista uppdrag till Frankrike, för att rädda en liten by.

Hans syster, auntie Kath, bodde längre ner på gatan. Hon var brevbärare under kriget och levererade sin brors dödsbud till min farmor.

Året var 1944. Det var sommar.

Min farfar, som blev 28 år gammal, ligger begravd på Saint-Manvieus krigskyrkogård i Normandie.

Farmor lämnade oss för att återförenas med farfar i himlen för några år sedan.

 

Förra året reste vi till byn där pappa växte upp. Vi hälsade på auntie Kath. Hon och hennes bröder uncle Tom och uncle Fred överlevde kriget. Det gjorde även gammelfarfar, som stred i första världskriget. En natt, när bomberna föll över byn på 1940-talet låg han sjuk i influensa när taket ramlade ner över honom. Han klarade sig helskinnad från händelsen.

Auntie Kath blev den äldsta kvar på farfars sida och hon var alltid ett givet stopp att hälsa på. Idag, som vuxen, ser jag likheterna mellan oss. Auntie Kath älskade mintgodis och hade världens argaste lilla hund.

Men till skillnad från mig hade hon världens varmaste ögon.

Mild är ordet jag får i huvudet när jag tänker på henne. Vänlighet likaså.

Vi satt där i hennes vardagsrum förra påsken och drack starkt te. Hon plirade mot mig och konstaterade att min bror blivit mycket stilig, att hans flickvän är förtjusande och hon kysste mig ömt på båda kinderna när vi skulle åka därifrån.

Den här veckan är det 70 år sedan kriget tog slut. Men för pappa och hans släkt blev livet aldrig mer sig likt.

Jag kommer att tända ett ljus och tänka på en av mina favoritpersoner i hela världen nästa vecka.

Då begravs Auntie Kath.

Till himlens kafferep har hon med sig mintgodis. Runt bordet sitter redan farmor och farfar och min gudmor, som alltid hade plats över för en gobit.

Vilka kvinnor de var, farmor, auntie Kath och gudmor!

Jag är tacksam att de funnits i mitt liv.

När jag blundar ser jag dem kackla vid kaffebordet.

Himlen har blivit en varm mint-lady rikare.