2015-03-19 08:49

2015-03-20 17:57

Malin vann kampen mot vikten

VIKTRESA: Hela livet har förändrats

Malin Deutschmann satt i soffan med sin sambo och kände ingenting. Lust, entusiasm och glädje var långt borta.
– Jag bara satt där och kände hur jobbigt det var att bara vara.
I dag, minus 40 kilo senare, är det en annan Malin vi ser.

Det var januari 2013. Vidrigt väder, självförtroendet var under absolut lägstanivå och Malin vantrivdes med sig själv.

– Allt var så otroligt jobbigt. Att böja sig ned och knäppa skorna var en utmaning. Jag hade ett fruktansvärt humör och gömde mig bakom mitt långa hår och i bylsiga kläder.

En vanlig dag då – före viktresan, kunde se ut såhär.

– Jag gick upp, gjorde mig i ordning, rastade hunden, åt frukost som bestod av kanske tre smörgåsar i stället för en, jobbade, åt lunch och då åt jag allt jag såg i kylskåpet. Jag kör budbil på jobbet och att ta sig in och ur lastbilen var fruktansvärt. Jag vågade inte hoppa upp, jag var rädd för att steget inte skulle hålla, så jag kröp upp.

Godis, dricka och snacks var egentligen inte boven i dramat, menar Malin.

– Nej, det var allt. Jag åt för mycket av allt och jag åt hela tiden. Jag tuggade på någonting jämt.

Shakes och soppor

Hon testade LCHF, började träna hårt och gick ned. Men så drog hon ned på tempot och gick upp igen. Hon testade sitt BMI och konstaterade att hon led av fetma.

– När jag satt där i soffan fick jag nog. Min sambo hade nämnt Cambridgekuren och jag frågade honom ”vad hette den där kuren nu igen”. Den 19 januari började jag med Cambridgekuren. Första shaken var vidrig men när jag gått ner 5 kilo på första veckan var det ett bevis för mig att jag var på rätt väg.

Malin bytte ut sitt ”vanliga” ätande mot tre shakes och soppor per dag. 2,5 deciliter vatten rördes ut med pulver i olika smaker. Kakao, banan, mint... Och så kyckling och grönsaker för att få till de kalorisnåla sopporna.

– Jag testade alla möjliga sorter och fastnade för ett par, jag var förvånad över hur goda de var. Jag trodde att det skulle vara mycket värre.

Men var det inte svårt att sluta äta mat?

– Jag hade bestämt mig, det är skillnaden mot andra gånger jag försökt. Det här var inte så svårt som jag trodde. Det svåra var att inte få tugga. Jag insåg snabbt att jag hade lidit av ett väldigt osunt förhållande till mat. Den insikten kom några veckor in i dieten.

Under hela viktresan har Malin skrivit om sin utveckling i en bok.

– Den har varit väldigt skön att titta i när det känts som att det stått still. Även bilder visar ju att det hänt mycket...

Och det har det verkligen gjort. 39 kilo, närmare bestämt.

– Jag har fått köpa en helt ny garderob!, skrattar hon. Förr klädde jag mig för att täcka kroppen, nu är mitt självförtroende någonting helt annat. Jag hade aldrig på mig jeans förr, till exempel. Det var helt otänkbart. Jag gick i mjuka, mörka byxor i stället. Nu älskar jag jeans. Och förr hade jag långt hår, som jag kunde gömma mig bakom. Det var som ett skynke. Efter ett tag klippte jag av det.

Det är många som följt Malins resa och peppat henne.

– Jag har fått en jättebra respons. En del kunder på jobbet har inte känt igen mig. Min egen aha-upplevelse var när jag provade byxorna jag hade på jobbet innan jag började gå ner i vikt. Då gick det upp ett ljus för mig.

Varifrån kommer din envishet och styrka?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har fått ett väldigt bra stöd av min omgivning, utan dem hade det nog inte gått. De har gjort att jag orkat.

Malin säger att hon inte skulle ha någonting emot att gå ned några kilo till, men hon har nått det mål hon satte när hon började - med råge.

– Jag fick fylla i en målvikt hos min viktrådgivare och kände mig dum när jag gjorde det. Det var ett mål jag aldrig trodde att jag skulle klara. Men det klarade jag och jag är löjligt stolt över mig själv.

Det var januari 2013. Vidrigt väder, självförtroendet var under absolut lägstanivå och Malin vantrivdes med sig själv.

– Allt var så otroligt jobbigt. Att böja sig ned och knäppa skorna var en utmaning. Jag hade ett fruktansvärt humör och gömde mig bakom mitt långa hår och i bylsiga kläder.

En vanlig dag då – före viktresan, kunde se ut såhär.

– Jag gick upp, gjorde mig i ordning, rastade hunden, åt frukost som bestod av kanske tre smörgåsar i stället för en, jobbade, åt lunch och då åt jag allt jag såg i kylskåpet. Jag kör budbil på jobbet och att ta sig in och ur lastbilen var fruktansvärt. Jag vågade inte hoppa upp, jag var rädd för att steget inte skulle hålla, så jag kröp upp.

Godis, dricka och snacks var egentligen inte boven i dramat, menar Malin.

– Nej, det var allt. Jag åt för mycket av allt och jag åt hela tiden. Jag tuggade på någonting jämt.

Shakes och soppor

Hon testade LCHF, började träna hårt och gick ned. Men så drog hon ned på tempot och gick upp igen. Hon testade sitt BMI och konstaterade att hon led av fetma.

– När jag satt där i soffan fick jag nog. Min sambo hade nämnt Cambridgekuren och jag frågade honom ”vad hette den där kuren nu igen”. Den 19 januari började jag med Cambridgekuren. Första shaken var vidrig men när jag gått ner 5 kilo på första veckan var det ett bevis för mig att jag var på rätt väg.

Malin bytte ut sitt ”vanliga” ätande mot tre shakes och soppor per dag. 2,5 deciliter vatten rördes ut med pulver i olika smaker. Kakao, banan, mint... Och så kyckling och grönsaker för att få till de kalorisnåla sopporna.

– Jag testade alla möjliga sorter och fastnade för ett par, jag var förvånad över hur goda de var. Jag trodde att det skulle vara mycket värre.

Men var det inte svårt att sluta äta mat?

– Jag hade bestämt mig, det är skillnaden mot andra gånger jag försökt. Det här var inte så svårt som jag trodde. Det svåra var att inte få tugga. Jag insåg snabbt att jag hade lidit av ett väldigt osunt förhållande till mat. Den insikten kom några veckor in i dieten.

Under hela viktresan har Malin skrivit om sin utveckling i en bok.

– Den har varit väldigt skön att titta i när det känts som att det stått still. Även bilder visar ju att det hänt mycket...

Och det har det verkligen gjort. 39 kilo, närmare bestämt.

– Jag har fått köpa en helt ny garderob!, skrattar hon. Förr klädde jag mig för att täcka kroppen, nu är mitt självförtroende någonting helt annat. Jag hade aldrig på mig jeans förr, till exempel. Det var helt otänkbart. Jag gick i mjuka, mörka byxor i stället. Nu älskar jag jeans. Och förr hade jag långt hår, som jag kunde gömma mig bakom. Det var som ett skynke. Efter ett tag klippte jag av det.

Det är många som följt Malins resa och peppat henne.

– Jag har fått en jättebra respons. En del kunder på jobbet har inte känt igen mig. Min egen aha-upplevelse var när jag provade byxorna jag hade på jobbet innan jag började gå ner i vikt. Då gick det upp ett ljus för mig.

Varifrån kommer din envishet och styrka?

– Jag vet faktiskt inte. Jag har fått ett väldigt bra stöd av min omgivning, utan dem hade det nog inte gått. De har gjort att jag orkat.

Malin säger att hon inte skulle ha någonting emot att gå ned några kilo till, men hon har nått det mål hon satte när hon började - med råge.

– Jag fick fylla i en målvikt hos min viktrådgivare och kände mig dum när jag gjorde det. Det var ett mål jag aldrig trodde att jag skulle klara. Men det klarade jag och jag är löjligt stolt över mig själv.