2015-02-28 06:00

2015-02-28 06:00

Man ska inte tro att man är nå't

CLAES ÖSTERMAN

En av de roligaste intervjuer jag någonsin gjort var när jag förra året fick komma hem till Gunborg när hon fyllde 100 år. När jag kom dit förklarade hon att det inte skulle bli någon intervju men kaffe och tårta skulle jag få.

– Jag har hört talas om dig så här blir det minsann ingen intervju. Men lägg undan blocket så ska jag berätta för dig, sa Gunborg och så pratade hon om hur det var i Säffle när hon växte upp i början på 1900-talet.

Efteråt berättade jag för henne att det var den trevligaste intervju jag gjort på länge.

– Synd att det inte kommer i tidningen då, log hon.

Men jag gick till jobbet och skrev artikeln. Det hade kunnat bli fyra sidor i tidningen men det blev bara en. Gunborg fick läsa artikeln och jag frågade om jag fick publicera den trots allt.

– Kör i vind, svarade hon.

 

Minst fyra sidor hade man också kunnat skriva om Säffleprofilen Karl Edgren som tillsammans med sin bror Bror drev Edgrens Mekaniska Verkstad. Nyligen besökte jag hans gamla hem där sonen numera bor med sin familj. På väggen i trappan hängde ett gammalt ormskinn. Karl hade på en av sina exotiska resor kommit över en död boaorm som han skickat hem till Sverige där han kontaktat en konservator och frågat vad det skulle kosta att göra i ordning ett ormskinn.

– Ett ormskinn? Det kan jag inte ta mer än en tia för, svarade konservatorn som förmodligen trodde att Karl skulle leverera en hasselsnok eller huggorm.

Men Karl kom släpande på kadavret efter en sex meter lång boaorm. Det är det skinnet som än idag hänger där på väggen. Ett gediget hantverk för bara en tia.

 

Jag hjälper sedan en tid till vid sonens husrenovering, ett ganska omfattande men väl genomfört projekt om vi får säga det själva. Det är väldigt roligt men jag drabbas då och då av motgångar i form av en felsågad list, utspilld målarfärg eller ett förstört verktyg. Jag brukar med viss regelbundenhet även falla ner från stegar eller såga mig i fingrarna.

När man drabbas av dessa små motgångar tänker jag alltid att det kunde varit värre och tänker då särskilt på det som hände i det spanska kungliga palatset nyligen. Jag satt i fåtöljen och läste om hur en rad experter skulle undersöka en Stradivarius-cello från 1600-talet och råkade bryta av halsen på klenoden. Instrumentet var värderat till nästan 200 miljoner kronor.

– Olyckor händer dessvärre, konstaterade klantskallarna som dock lovade att skadan kan repareras utan att det kommer att höras.

 

Man ska inte tro att man är något. Jag tänkte på det när vi under en resa till Grekland besökte en sportbar för att se när Sverige spelade en kvalmatch i fotboll. Vi hamnade vid ett bord där en svensk kille, en övervintrad hippie från Göteborg, var kompis med barägaren Thassos. Jag kan i all upphetsning möjligtvis ha gett sken av att vara ledande svensk fotbollsexpert och kan möjligtvis också ha nämnt något överdrivet om mina spelarmeriter i IFK Åmål innan hippien sa till mig att fråga Thassos om inte han också har spelat fotboll.

– Jodå, i Stoke och Bayern München, svarade han och smuttade blygsamt på sin ouzo.

– Jag har hört talas om dig så här blir det minsann ingen intervju. Men lägg undan blocket så ska jag berätta för dig, sa Gunborg och så pratade hon om hur det var i Säffle när hon växte upp i början på 1900-talet.

Efteråt berättade jag för henne att det var den trevligaste intervju jag gjort på länge.

– Synd att det inte kommer i tidningen då, log hon.

Men jag gick till jobbet och skrev artikeln. Det hade kunnat bli fyra sidor i tidningen men det blev bara en. Gunborg fick läsa artikeln och jag frågade om jag fick publicera den trots allt.

– Kör i vind, svarade hon.

 

Minst fyra sidor hade man också kunnat skriva om Säffleprofilen Karl Edgren som tillsammans med sin bror Bror drev Edgrens Mekaniska Verkstad. Nyligen besökte jag hans gamla hem där sonen numera bor med sin familj. På väggen i trappan hängde ett gammalt ormskinn. Karl hade på en av sina exotiska resor kommit över en död boaorm som han skickat hem till Sverige där han kontaktat en konservator och frågat vad det skulle kosta att göra i ordning ett ormskinn.

– Ett ormskinn? Det kan jag inte ta mer än en tia för, svarade konservatorn som förmodligen trodde att Karl skulle leverera en hasselsnok eller huggorm.

Men Karl kom släpande på kadavret efter en sex meter lång boaorm. Det är det skinnet som än idag hänger där på väggen. Ett gediget hantverk för bara en tia.

 

Jag hjälper sedan en tid till vid sonens husrenovering, ett ganska omfattande men väl genomfört projekt om vi får säga det själva. Det är väldigt roligt men jag drabbas då och då av motgångar i form av en felsågad list, utspilld målarfärg eller ett förstört verktyg. Jag brukar med viss regelbundenhet även falla ner från stegar eller såga mig i fingrarna.

När man drabbas av dessa små motgångar tänker jag alltid att det kunde varit värre och tänker då särskilt på det som hände i det spanska kungliga palatset nyligen. Jag satt i fåtöljen och läste om hur en rad experter skulle undersöka en Stradivarius-cello från 1600-talet och råkade bryta av halsen på klenoden. Instrumentet var värderat till nästan 200 miljoner kronor.

– Olyckor händer dessvärre, konstaterade klantskallarna som dock lovade att skadan kan repareras utan att det kommer att höras.

 

Man ska inte tro att man är något. Jag tänkte på det när vi under en resa till Grekland besökte en sportbar för att se när Sverige spelade en kvalmatch i fotboll. Vi hamnade vid ett bord där en svensk kille, en övervintrad hippie från Göteborg, var kompis med barägaren Thassos. Jag kan i all upphetsning möjligtvis ha gett sken av att vara ledande svensk fotbollsexpert och kan möjligtvis också ha nämnt något överdrivet om mina spelarmeriter i IFK Åmål innan hippien sa till mig att fråga Thassos om inte han också har spelat fotboll.

– Jodå, i Stoke och Bayern München, svarade han och smuttade blygsamt på sin ouzo.