2014-12-23 10:11

2015-01-20 23:12

"Jag har ju förstått att jag kunde ha varit död nu"

SÄFFLE: En lugn ridtur förvandlades till kaos, smärta men också tacksamhet

Tårarna är många för Birgitta Wentzel Hägg och Jenny Andrén.
Olyckan för drygt två veckor sedan har satt smärtsamt tydliga spår. Fysiskt för Birgitta och känslomässigt för båda två.
– Vi såg fram emot en härlig, solig dag med våra hästar men så blev det ju inte alls, berättar Birgitta.

Nästan 30 års ålderskillnad verkar inte spela någon roll. Birgitta Wentzel Hägg och Jenny Andrén är goda vänner och hästar är deras gemensamma passion eller livsstil om man så vill.

Att deras djupa och delade kärlek till hästarna skulle komma att foga samman de två ännu mer – på grund av en svår olycka – det hade de naturligtvis inte räknat med. Även om riskerna och behovet av säkerhet alltid har funnits med dem så kom olyckan att bli någonting långt värre än deras värsta mardrömmar.

”Vi skrittade”

Det var mitt på dagen, lördag 6 december. Solen sken och Birgitta och Jenny såg fram emot en lugn, stillsam och avstressande ridtur på sina kära hästar Maya och Lilleman. De red ut ifrån stallet i Kocklanda där de under många år har haft sina hästar, helt ovetande om att några minuter norrut på den lilla grusvägen fanns en bil på väg åt deras håll.

– Vi skrittade nerför den lilla backen vid crossbanan och vi såg bilen komma på långt avstånd. Vi reagerade båda två på hur fort den körde, säger Jenny.

Mycket mer än så minns inte Birgitta. Själva kollisionen och det som utspelades efteråt är borta för henne. För Jenny är dock minnesbilderna ovälkommet klara.

– Han kommer väl att sakta ner, tänkte jag först. Men sedan slog det mig att han gör ju inte det, han har inga planer på att stanna, berättar Jenny.

Den manliga bilföraren har uppgett att solskenet bländade honom och att han därför inte uppfattade de två hästekipagen. En förklaring som Jenny och Birgitta har svårt att acceptera.

– Upplever man att man inte kan se något då känner i alla fall jag att det är läge att sänka hastigheten. Jag kan inte säga säkert men jag minns inte att bilen överhuvudtaget bromsade in, säger Jenny.

De styrde in till högerkanten på vägen, så mycket det bara gick. Att komma undan mer än så var inte möjligt med rejäla diken bredvid vägbanan.

Red i galopp

Bilen passerade Jenny och Lilleman med någon decimeter. Bakom fanns Birgitta på en allt oroligare Maya.

– Jag hörde Birgittas skrik och jag såg att Maya inte stod still. I panik så vände Maya sedan upp hela sidan in mot vägen och samtidigt som bilen träffade henne mellan benparen skickades Birgitta snett bakåt, berättar Jenny.

Smällen var kraftfull. Birgitta blev liggandes och stirrade vid sidan av bilen. Hon andades, konstaterade Jenny, samtidigt som hon redan hade insett hur svårt skadad Maya var.

– Jag förstod direkt att vi skulle behöva ta bort henne. Hon försökte resa på sig men hon hade inga bakben kvar. På något otroligt sätt tog hon sig ändå ner i diket där hon blev liggande.

Jenny red i full galopp ”hem” till gården för att kalla på hjälp. Det var kaotiskt och allt gick på instinkt.

Tillbaks på olycksplatsen så glömdes Jenny på något sätt bort. Allt fokus från räddningspersonalen var självklart på Birgitta. Tanken har ändå slagit Jenny att hon ”lämnades” för att hon hade en uppgift att sköta samtidigt som Birgitta togs om hand och till slut transporterades med ambulanshelikopter till Karlstad.

– Kanske var det så. Jag låg med Maya i diket ungefär en timme och klappade henne. Hon var lugn och fantastiskt tapper, berättar Jenny.

– Jag är otroligt tacksam nu när jag vet att du var hos henne den där stunden, säger Birgitta.

”Haft tur”

Det första Birgitta själv minns efter olyckan var hur hon vaknade upp inne på akuten. Hon hade en kraftig hjärnskakning, frakturer i ländryggen, ett skadat revben och hon var rejält blåslagen. Att Maya inte längre var i livet fick hon berättat för sig där i sjuksängen.

Hennes eget liv har också hamnat i ett annat ljus efter olyckan.

– Jag har ju faktiskt haft tur och känner tacksamhet över att leva. Det är många som sagt till mig att jag lika gärna kunde ha varit död i dag, säger Birgitta.

Som ryttare har de många gånger fått ta emot synpunkter och frågor om varför de överhuvudtaget ska rida på trafikerade vägar. Är det inte bättre att de håller till på ridbanan och på gärden, tycker somliga.

– Det här är något vi lever med, att folk anser att det är vårt fel. Men vi sköter oss och tänker på säkerheten hela tiden. Vi ger tecken och det är ju inte precis högtrafikerade vägar vi rider på, säger Birgitta.

– Vi har mött fyrhjulingar, traktorer och massor av bilar tidigare. Om alla visar hänsyn så är det inga problem. Förhoppningsvis kan den här olyckan faktiskt leda till något gott, det är det vi hoppas på nu när vi berättar vår historia, säger Jenny.

Rida igen

Trots den hemska upplevelsen som fortfarande är högst påtaglig och under bearbetning så är både Jenny och Birgitta bestämda. Hästar ska fortsätta att vara en del av deras liv och deras vänskap. De ska rida ihop igen, Jenny på Lilleman och Birgitta på en ny egen häst.

– Kanske är jag hjälpt av att jag inte har några minnesbilder av själva olyckan. Jag känner ingen rädsla och jag är säker på att Maya skulle ha velat att jag skaffade en ny häst, säger Birgitta Wentzel Hägg.

Sällan har väl uttrycket ”upp på hästryggen igen” varit mer passande.

Nästan 30 års ålderskillnad verkar inte spela någon roll. Birgitta Wentzel Hägg och Jenny Andrén är goda vänner och hästar är deras gemensamma passion eller livsstil om man så vill.

Att deras djupa och delade kärlek till hästarna skulle komma att foga samman de två ännu mer – på grund av en svår olycka – det hade de naturligtvis inte räknat med. Även om riskerna och behovet av säkerhet alltid har funnits med dem så kom olyckan att bli någonting långt värre än deras värsta mardrömmar.

”Vi skrittade”

Det var mitt på dagen, lördag 6 december. Solen sken och Birgitta och Jenny såg fram emot en lugn, stillsam och avstressande ridtur på sina kära hästar Maya och Lilleman. De red ut ifrån stallet i Kocklanda där de under många år har haft sina hästar, helt ovetande om att några minuter norrut på den lilla grusvägen fanns en bil på väg åt deras håll.

– Vi skrittade nerför den lilla backen vid crossbanan och vi såg bilen komma på långt avstånd. Vi reagerade båda två på hur fort den körde, säger Jenny.

Mycket mer än så minns inte Birgitta. Själva kollisionen och det som utspelades efteråt är borta för henne. För Jenny är dock minnesbilderna ovälkommet klara.

– Han kommer väl att sakta ner, tänkte jag först. Men sedan slog det mig att han gör ju inte det, han har inga planer på att stanna, berättar Jenny.

Den manliga bilföraren har uppgett att solskenet bländade honom och att han därför inte uppfattade de två hästekipagen. En förklaring som Jenny och Birgitta har svårt att acceptera.

– Upplever man att man inte kan se något då känner i alla fall jag att det är läge att sänka hastigheten. Jag kan inte säga säkert men jag minns inte att bilen överhuvudtaget bromsade in, säger Jenny.

De styrde in till högerkanten på vägen, så mycket det bara gick. Att komma undan mer än så var inte möjligt med rejäla diken bredvid vägbanan.

Red i galopp

Bilen passerade Jenny och Lilleman med någon decimeter. Bakom fanns Birgitta på en allt oroligare Maya.

– Jag hörde Birgittas skrik och jag såg att Maya inte stod still. I panik så vände Maya sedan upp hela sidan in mot vägen och samtidigt som bilen träffade henne mellan benparen skickades Birgitta snett bakåt, berättar Jenny.

Smällen var kraftfull. Birgitta blev liggandes och stirrade vid sidan av bilen. Hon andades, konstaterade Jenny, samtidigt som hon redan hade insett hur svårt skadad Maya var.

– Jag förstod direkt att vi skulle behöva ta bort henne. Hon försökte resa på sig men hon hade inga bakben kvar. På något otroligt sätt tog hon sig ändå ner i diket där hon blev liggande.

Jenny red i full galopp ”hem” till gården för att kalla på hjälp. Det var kaotiskt och allt gick på instinkt.

Tillbaks på olycksplatsen så glömdes Jenny på något sätt bort. Allt fokus från räddningspersonalen var självklart på Birgitta. Tanken har ändå slagit Jenny att hon ”lämnades” för att hon hade en uppgift att sköta samtidigt som Birgitta togs om hand och till slut transporterades med ambulanshelikopter till Karlstad.

– Kanske var det så. Jag låg med Maya i diket ungefär en timme och klappade henne. Hon var lugn och fantastiskt tapper, berättar Jenny.

– Jag är otroligt tacksam nu när jag vet att du var hos henne den där stunden, säger Birgitta.

”Haft tur”

Det första Birgitta själv minns efter olyckan var hur hon vaknade upp inne på akuten. Hon hade en kraftig hjärnskakning, frakturer i ländryggen, ett skadat revben och hon var rejält blåslagen. Att Maya inte längre var i livet fick hon berättat för sig där i sjuksängen.

Hennes eget liv har också hamnat i ett annat ljus efter olyckan.

– Jag har ju faktiskt haft tur och känner tacksamhet över att leva. Det är många som sagt till mig att jag lika gärna kunde ha varit död i dag, säger Birgitta.

Som ryttare har de många gånger fått ta emot synpunkter och frågor om varför de överhuvudtaget ska rida på trafikerade vägar. Är det inte bättre att de håller till på ridbanan och på gärden, tycker somliga.

– Det här är något vi lever med, att folk anser att det är vårt fel. Men vi sköter oss och tänker på säkerheten hela tiden. Vi ger tecken och det är ju inte precis högtrafikerade vägar vi rider på, säger Birgitta.

– Vi har mött fyrhjulingar, traktorer och massor av bilar tidigare. Om alla visar hänsyn så är det inga problem. Förhoppningsvis kan den här olyckan faktiskt leda till något gott, det är det vi hoppas på nu när vi berättar vår historia, säger Jenny.

Rida igen

Trots den hemska upplevelsen som fortfarande är högst påtaglig och under bearbetning så är både Jenny och Birgitta bestämda. Hästar ska fortsätta att vara en del av deras liv och deras vänskap. De ska rida ihop igen, Jenny på Lilleman och Birgitta på en ny egen häst.

– Kanske är jag hjälpt av att jag inte har några minnesbilder av själva olyckan. Jag känner ingen rädsla och jag är säker på att Maya skulle ha velat att jag skaffade en ny häst, säger Birgitta Wentzel Hägg.

Sällan har väl uttrycket ”upp på hästryggen igen” varit mer passande.

  • Patrik Otter