2018-05-31 20:18

2018-05-31 20:18

Detroit: Become Human - Ojämnt men bitvis effektivt robotdrama

Äventyr

Detroit: Become HumanPS4Quantic DreamÅldersmärkning: 18
Betyg:

David Cage och hans team på Quantic Dream har uppenbarligen otroligt svårt att sålla bland sina idéer. De försöker alltid knö in allihop även där det inte nödvändigtvis funkar. Allt stort drama måste vara med, så uppbyggnadsfaser och struktur som skulle få de där stora stunderna att landa uteblir lite för ofta. Kvar blir känslan av ett tjusigt collage av atmosfäriska scener som pendlar mellan effektiva och patetiska.

Detroit: Become Human är inget undantag. Det är dock ett betydligt mer samlat och fokuserat spel än Quantic Dreams förra spel – det bedrövliga Beyond: Two Souls. På flera sätt känns Detroit som ett försök att hitta tillbaka till gammal god form igen, inte minst för att många motiv och spelsekvenser återanvänds från Heavy Rain och Fahrenheit.

Den här gången får du spela som tre olika karaktärer. Vi får följa en hushållsrobot som finner sig på rymmen med en liten flicka, en annan android som blir inblandad i en kamp för lika rättigheter och så en robotpolis som undersöker varför allt fler artificiella intelligenser får fri vilja istället för att följa sina program. Polisutredningen är den mest effektiva tråden, även om den inte nödvändigtvis leder någon vart i slutänden.

De här tre trådarna korsas förvånansvärt sällan, och sticker iväg åt sina egna håll. Ibland är det intressant, men ofta slår Cage så hårt på sin egen svulstiga trumma att man riskerar att bli döv. Det är så övertydligt att det nästan blir parodiskt emellanåt. En karaktär säger, utan ironi: ”vem är det riktiga monstret egentligen?”. I sin iver att kommentera på mänsklig ondska, rasism, ojämlikhet och klass lyckas David Cage i slutänden mest bara leverera simpla plattityder med ungefär samma känslodjup som en Sean Banan-låt.

Samtidigt är Detroid: Become Human underhållande i alla sin ojämna prakt. Frustrerande, förvisso, eftersom det med fingertoppskänsla och återhållsamhet hade kunnat bli fantastiskt – men det får till en och annan effektiv sekvens. Cage är särskilt bra på att skapa spända scener där du till exempel riskerar att åka fast under ett rån. Förvänta dig bara inte att spelet ska ha något att säga.

Joakim Kilman

David Cage och hans team på Quantic Dream har uppenbarligen otroligt svårt att sålla bland sina idéer. De försöker alltid knö in allihop även där det inte nödvändigtvis funkar. Allt stort drama måste vara med, så uppbyggnadsfaser och struktur som skulle få de där stora stunderna att landa uteblir lite för ofta. Kvar blir känslan av ett tjusigt collage av atmosfäriska scener som pendlar mellan effektiva och patetiska.

Detroit: Become Human är inget undantag. Det är dock ett betydligt mer samlat och fokuserat spel än Quantic Dreams förra spel – det bedrövliga Beyond: Two Souls. På flera sätt känns Detroit som ett försök att hitta tillbaka till gammal god form igen, inte minst för att många motiv och spelsekvenser återanvänds från Heavy Rain och Fahrenheit.

Den här gången får du spela som tre olika karaktärer. Vi får följa en hushållsrobot som finner sig på rymmen med en liten flicka, en annan android som blir inblandad i en kamp för lika rättigheter och så en robotpolis som undersöker varför allt fler artificiella intelligenser får fri vilja istället för att följa sina program. Polisutredningen är den mest effektiva tråden, även om den inte nödvändigtvis leder någon vart i slutänden.

De här tre trådarna korsas förvånansvärt sällan, och sticker iväg åt sina egna håll. Ibland är det intressant, men ofta slår Cage så hårt på sin egen svulstiga trumma att man riskerar att bli döv. Det är så övertydligt att det nästan blir parodiskt emellanåt. En karaktär säger, utan ironi: ”vem är det riktiga monstret egentligen?”. I sin iver att kommentera på mänsklig ondska, rasism, ojämlikhet och klass lyckas David Cage i slutänden mest bara leverera simpla plattityder med ungefär samma känslodjup som en Sean Banan-låt.

Samtidigt är Detroid: Become Human underhållande i alla sin ojämna prakt. Frustrerande, förvisso, eftersom det med fingertoppskänsla och återhållsamhet hade kunnat bli fantastiskt – men det får till en och annan effektiv sekvens. Cage är särskilt bra på att skapa spända scener där du till exempel riskerar att åka fast under ett rån. Förvänta dig bara inte att spelet ska ha något att säga.

Joakim Kilman

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.