2018-04-20 09:41

2018-04-20 09:41

Yakuza 6 - Ömsinta gangstrar och galenskap

Action

Yakuza 6PS4SegaÅldersmärkning: 18
Betyg:

Det är omöjligt att inte älska Yakuza-serien åtminstone lite. Samtidigt är det också omöjligt att inte hata den lite också. Det här är spel som inte räds att ge spelaren whiplash när de kastar sig mellan högt och lågt – briljans och pinsamhet. När det är som bäst är dock Yakuza 6 lika egensinnigt och fascinerande som sina föregångare. Och dessutom ovanligt ömsint, med temat faderskap i centrum.

Ena stunden är jag road av någon knäpprolig, komisk sekvens där en självmedveten AI tar över min telefon, för att i nästa ryckas med av förvånansvärt intrikat gangsterdramatik. Men så kommer också dumheterna med jämna mellanrum, som den svårsmälta kvinnosynen. Det finns ett minispel som försöker simulera en sexchatt – komplett med verkliga kvinnor i filmade, rejält pinsamma sekvenser.

Spelet har också svårt att bygga upp ett vettigt tempo i narrativet, med för många ofokuserade och utdragna sidospår, men när det kommer igång är det medryckande. Dessutom har legendaren Beat Takeshi en roll den här gången. Förutom huvudstoryn kan vi som spelare kan själva springa runt och göra allsköns sidouppdrag, spela gamla arkadklassiker som Outrun eller bara spöa ligister på gatorna. Stridssystemet är dessutom lika enkelt men underhållande som alltid.

I slutänden vinner dock Yakuza 6 på rent egensinne. Det är dessutom avslutningen för den alltid älskvärt benhårde gangstern Kiryu, så för den som följt serien är det nödvändigt att spela detta. Även om du inte hängt med i den långa gangstersåpan så finns det tydlig tematik som gör det relativt lättillgängligt. Samt rejäla doser galenskap, förstås. Man får ta det goda med det onda, och stå ut med en och annan skämschock, men Yakuza 6 är åtminstone inte anonymt.

Joakim Kilman

Det är omöjligt att inte älska Yakuza-serien åtminstone lite. Samtidigt är det också omöjligt att inte hata den lite också. Det här är spel som inte räds att ge spelaren whiplash när de kastar sig mellan högt och lågt – briljans och pinsamhet. När det är som bäst är dock Yakuza 6 lika egensinnigt och fascinerande som sina föregångare. Och dessutom ovanligt ömsint, med temat faderskap i centrum.

Ena stunden är jag road av någon knäpprolig, komisk sekvens där en självmedveten AI tar över min telefon, för att i nästa ryckas med av förvånansvärt intrikat gangsterdramatik. Men så kommer också dumheterna med jämna mellanrum, som den svårsmälta kvinnosynen. Det finns ett minispel som försöker simulera en sexchatt – komplett med verkliga kvinnor i filmade, rejält pinsamma sekvenser.

Spelet har också svårt att bygga upp ett vettigt tempo i narrativet, med för många ofokuserade och utdragna sidospår, men när det kommer igång är det medryckande. Dessutom har legendaren Beat Takeshi en roll den här gången. Förutom huvudstoryn kan vi som spelare kan själva springa runt och göra allsköns sidouppdrag, spela gamla arkadklassiker som Outrun eller bara spöa ligister på gatorna. Stridssystemet är dessutom lika enkelt men underhållande som alltid.

I slutänden vinner dock Yakuza 6 på rent egensinne. Det är dessutom avslutningen för den alltid älskvärt benhårde gangstern Kiryu, så för den som följt serien är det nödvändigt att spela detta. Även om du inte hängt med i den långa gangstersåpan så finns det tydlig tematik som gör det relativt lättillgängligt. Samt rejäla doser galenskap, förstås. Man får ta det goda med det onda, och stå ut med en och annan skämschock, men Yakuza 6 är åtminstone inte anonymt.

Joakim Kilman

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.