2018-04-12 15:55

2018-04-12 15:55

God of War - Gudomligt våldsspektakel

Action

God of War
PS4
Sony
Åldersmärkning: 18
Betyg:

God of War är en nystart för en gammal, ärrad hjälte. Eller snarare antihjälte, för den grekiska krigsguden Kratos har aldrig varit särskilt sympatisk.

Den här gången försöker utvecklarna dock ge honom lite mer mänskliga drag bortom den där ständiga ilskan, vilket leder till ett mer lågmält och vemodigt spel än de gamla spelens fläskiga, svulstiga våldsoperetter. Kratos har numera en son som han med tveksam framgång försöker guida i en värld befolkad av mordiska gudar och sagoväsen. Det är komiskt att höra honom bräka ”boy” till sin son stup i kvarten, och skildringen av en karg far och hans naiva son känns lite väl bekant. Efter en melodramatiskt trevande inledning tar det sig dock.

God of War påminner till en början mer än lovligt mycket om The Last of Us, framför allt tematiskt. Det är också uppenbart att God of War lånar lite här och var från andra populära spel, som Dark Souls och Zelda. För jo, God of War öppnar plötsligt upp sig och blir ett ganska matigt äventyr några timmar in i spelet. De inledande, snäva korridorerna byts ut mot en stor, öppen sjö där du kan utforska i alla riktningar efter eget bevåg.

Jag kan på ett sätt sakna de gamla spelens storslagna strider, men å andra sidan är det onekligen dags att göra något nytt med den här åldrande serien. Det nya stridssystemet är mycket långsammare, men också tyngre och mer taktiskt. Du måste göra avvägningar när du kan anfalla och när du måste avvakta, hoppa undan eller parera. Ditt nya vapen, en yxa som likt Tors hammare kommer tillbaka om den kastas iväg, får också med tiden fler och fler användbara attacker. Bitvis kan striderna bli lite tradiga när du slår ner samma fiender om och om igen, men för det mesta är de intensiva och underhållande.

De grekiska gudarna är den här gången utbytta mot nordisk mytologi. Vi får slåss mot troll, blå dvärgar och inte minst asagudar. Oden och gänget är tydligen lika dumdryga som sina grekiska kusiner, och behöver lära sig en och annan våldsam läxa.

God of War är extremt välgjort och slipat. Det saknar något av seriens distinkta karaktär, men hittar en ny ton att ersätta den med. Onekligen en stark återkomst för en Kratos som numer är mer gubbsur än tvärilsken – vilket gör honom klart mer underhållande, och relaterbar.

Joakim Kilman

God of War är en nystart för en gammal, ärrad hjälte. Eller snarare antihjälte, för den grekiska krigsguden Kratos har aldrig varit särskilt sympatisk.

Den här gången försöker utvecklarna dock ge honom lite mer mänskliga drag bortom den där ständiga ilskan, vilket leder till ett mer lågmält och vemodigt spel än de gamla spelens fläskiga, svulstiga våldsoperetter. Kratos har numera en son som han med tveksam framgång försöker guida i en värld befolkad av mordiska gudar och sagoväsen. Det är komiskt att höra honom bräka ”boy” till sin son stup i kvarten, och skildringen av en karg far och hans naiva son känns lite väl bekant. Efter en melodramatiskt trevande inledning tar det sig dock.

God of War påminner till en början mer än lovligt mycket om The Last of Us, framför allt tematiskt. Det är också uppenbart att God of War lånar lite här och var från andra populära spel, som Dark Souls och Zelda. För jo, God of War öppnar plötsligt upp sig och blir ett ganska matigt äventyr några timmar in i spelet. De inledande, snäva korridorerna byts ut mot en stor, öppen sjö där du kan utforska i alla riktningar efter eget bevåg.

Jag kan på ett sätt sakna de gamla spelens storslagna strider, men å andra sidan är det onekligen dags att göra något nytt med den här åldrande serien. Det nya stridssystemet är mycket långsammare, men också tyngre och mer taktiskt. Du måste göra avvägningar när du kan anfalla och när du måste avvakta, hoppa undan eller parera. Ditt nya vapen, en yxa som likt Tors hammare kommer tillbaka om den kastas iväg, får också med tiden fler och fler användbara attacker. Bitvis kan striderna bli lite tradiga när du slår ner samma fiender om och om igen, men för det mesta är de intensiva och underhållande.

De grekiska gudarna är den här gången utbytta mot nordisk mytologi. Vi får slåss mot troll, blå dvärgar och inte minst asagudar. Oden och gänget är tydligen lika dumdryga som sina grekiska kusiner, och behöver lära sig en och annan våldsam läxa.

God of War är extremt välgjort och slipat. Det saknar något av seriens distinkta karaktär, men hittar en ny ton att ersätta den med. Onekligen en stark återkomst för en Kratos som numer är mer gubbsur än tvärilsken – vilket gör honom klart mer underhållande, och relaterbar.

Joakim Kilman

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.