2018-03-22 19:24

2018-03-22 19:24

Ni No Kuni 2 - Vackert och spretigt

Rollspel

Ni No Kuni 2PS4/WindowsLevel-5Åldersmärkning: 12
Betyg:

Ni No Kuni var ett lovande, och väldigt vackert, japanskt rollspel om en liten pojke som kämpade med sorg och hamnade i ett märkligt sagoland. Om du tänker att det påminner om Mio min Mio så har du helt rätt. Pojken blev även vän med en varelse som hade en stor lykta fäst i näsan.

Ni No Kuni 2 gör något helt nytt jämfört med originalet. Stridssystemet är nytt, karaktärerna är nya, tematiken är ny, och atmosfären är överlag ännu mer uppsluppen och lättsam än i första spelet. På ett sätt fungerar det bra. Narrativet är lika menlöst den här gången, men eftersom spelet inte tar sig nämnvärt på allvar är det lättare att acceptera att det egentligen inte händer så mycket. Det är mer en serie äventyr än en spännande, fokuserad intrig.

Den röda tråden är att huvudkaraktären Evan – en liten pojke med ful frisyr, kattöron och svans – vill ta över och förena hela världen. Jo, på allvar. Det handlar om en liten despot i vardande, även om spelet konstant försäkrar dig om att han vill alla väl, och bara vill få slut på krig och lidande. Det går med fog att läsa spelet som en naiv, socialistisk utopisk fantasi. Det gör det mer intressant, om inte annat.

Ni No Kuni 2 är snyggt och charmerande, men det dras ner av att spelets många olika mekaniker är så outvecklade. Du kan bygga upp en stad, men det är så styrt att det i princip helt saknar utmaning eller strategisk tyngd. Det känns inlånat från ett mobilspel. Samma kan sägas om de onödiga strategiska fältslagen, som känns som nedbantade versioner av Pikmin och Little King’s Story.

Uppdragsdesignen är väldigt oinspirerad, och består nästan uteslutande av tjatiga fetch quests. Striderna är mer involverande, men även där är det lite för simpelt i längden. Så länge du ligger hyfsat i nivå med fienden kommer du att vinna. Mycket till strategi behövs inte.

Ni No Kuni 2 bjuder inte på vidare rollspelsdesign, men spelet vinner på att vara spretigt summan ändå blir lite större än de enskilda delarna. Utvecklarna bibehåller dock sin märkliga fascination för näsor. Den här gången får vi en karaktär som ägnar sig åt att sprätta snorbusar på tärningar. Jag misstänker att det är allt du egentligen behöver veta för att avgöra om du vill spela Ni No Kuni 2 eller inte.

Joakim Kilman

Ni No Kuni var ett lovande, och väldigt vackert, japanskt rollspel om en liten pojke som kämpade med sorg och hamnade i ett märkligt sagoland. Om du tänker att det påminner om Mio min Mio så har du helt rätt. Pojken blev även vän med en varelse som hade en stor lykta fäst i näsan.

Ni No Kuni 2 gör något helt nytt jämfört med originalet. Stridssystemet är nytt, karaktärerna är nya, tematiken är ny, och atmosfären är överlag ännu mer uppsluppen och lättsam än i första spelet. På ett sätt fungerar det bra. Narrativet är lika menlöst den här gången, men eftersom spelet inte tar sig nämnvärt på allvar är det lättare att acceptera att det egentligen inte händer så mycket. Det är mer en serie äventyr än en spännande, fokuserad intrig.

Den röda tråden är att huvudkaraktären Evan – en liten pojke med ful frisyr, kattöron och svans – vill ta över och förena hela världen. Jo, på allvar. Det handlar om en liten despot i vardande, även om spelet konstant försäkrar dig om att han vill alla väl, och bara vill få slut på krig och lidande. Det går med fog att läsa spelet som en naiv, socialistisk utopisk fantasi. Det gör det mer intressant, om inte annat.

Ni No Kuni 2 är snyggt och charmerande, men det dras ner av att spelets många olika mekaniker är så outvecklade. Du kan bygga upp en stad, men det är så styrt att det i princip helt saknar utmaning eller strategisk tyngd. Det känns inlånat från ett mobilspel. Samma kan sägas om de onödiga strategiska fältslagen, som känns som nedbantade versioner av Pikmin och Little King’s Story.

Uppdragsdesignen är väldigt oinspirerad, och består nästan uteslutande av tjatiga fetch quests. Striderna är mer involverande, men även där är det lite för simpelt i längden. Så länge du ligger hyfsat i nivå med fienden kommer du att vinna. Mycket till strategi behövs inte.

Ni No Kuni 2 bjuder inte på vidare rollspelsdesign, men spelet vinner på att vara spretigt summan ändå blir lite större än de enskilda delarna. Utvecklarna bibehåller dock sin märkliga fascination för näsor. Den här gången får vi en karaktär som ägnar sig åt att sprätta snorbusar på tärningar. Jag misstänker att det är allt du egentligen behöver veta för att avgöra om du vill spela Ni No Kuni 2 eller inte.

Joakim Kilman

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.