2017-11-03 06:00

2017-11-03 06:00

Wolfenstein 2 - En blodig hyllning av motstånd

Action

Wolfenstein 2: The New Colossus
Windows/PS4/Xbox On
eMachine Games
Åldersmärkning: 18
Betyg:

När svenska utvecklarna Machine Games fick uppdraget att starta om den klassiska spelserien Wolfenstein var det lätt att dra öronen åt sig. Det var en serie som redan uppdaterats och startats om flera gånger, med varierande framgång. I slutänden lyckades dock Machine Games göra det bästa spelet i serien på över 20 år, mycket tack vare fingertoppskänsla för hur man gör intelligent exploitation-våld.

I uppföljaren fortsätter utvecklarna att gräva i 70-talets exploitation-filmer, där inte minst blaxploitation-genrens revolutionära anda får ta stor plats. Resultatet är ett lika bisarrt som smart actionspel som blandar parodi, övervåld och ett övertydligt långfinger mot allt vad nazister och rasister heter. Självaste Hitler hånas i en lika rolig som obekväm scen (som råkar utspela sig i rymden, dessutom, för Wolfenstein 2 spar inte på krutet).

I grund och botten är detta ett hejdlöst actionspel där du skjuter nazister. Väldigt många nazister. Tack vare ett stort fokus på berättande får våldet ett tydligt sammanhang, där genuint patos blandas med svart humor och gammaldags hämnd-katharsis.

Det är blodigt, brutalt och galghumoristiskt, men bitvis också förvånansvärt känsligt – och hela tiden mänskligt och i det närmaste varmt. Detta helt enkelt för att spelet är mer av en hyllning av motstånd och civilkurage, snarare än en studie i ondska. Djuplopande studier får andra spel ägna sig åt – Wolfenstein 2 handlar om handfast motstånd mot en ondska som inte bara är banal, utan direkt patetisk.

Att spelet dessutom retat upp den så kallade alt-right-rörelsen (det är synd om nazisterna, tydligen) är tragikomiskt, men sätter fingret på varför spelet känns så förbannat rätt just här och just nu.

Joakim Kilman

När svenska utvecklarna Machine Games fick uppdraget att starta om den klassiska spelserien Wolfenstein var det lätt att dra öronen åt sig. Det var en serie som redan uppdaterats och startats om flera gånger, med varierande framgång. I slutänden lyckades dock Machine Games göra det bästa spelet i serien på över 20 år, mycket tack vare fingertoppskänsla för hur man gör intelligent exploitation-våld.

I uppföljaren fortsätter utvecklarna att gräva i 70-talets exploitation-filmer, där inte minst blaxploitation-genrens revolutionära anda får ta stor plats. Resultatet är ett lika bisarrt som smart actionspel som blandar parodi, övervåld och ett övertydligt långfinger mot allt vad nazister och rasister heter. Självaste Hitler hånas i en lika rolig som obekväm scen (som råkar utspela sig i rymden, dessutom, för Wolfenstein 2 spar inte på krutet).

I grund och botten är detta ett hejdlöst actionspel där du skjuter nazister. Väldigt många nazister. Tack vare ett stort fokus på berättande får våldet ett tydligt sammanhang, där genuint patos blandas med svart humor och gammaldags hämnd-katharsis.

Det är blodigt, brutalt och galghumoristiskt, men bitvis också förvånansvärt känsligt – och hela tiden mänskligt och i det närmaste varmt. Detta helt enkelt för att spelet är mer av en hyllning av motstånd och civilkurage, snarare än en studie i ondska. Djuplopande studier får andra spel ägna sig åt – Wolfenstein 2 handlar om handfast motstånd mot en ondska som inte bara är banal, utan direkt patetisk.

Att spelet dessutom retat upp den så kallade alt-right-rörelsen (det är synd om nazisterna, tydligen) är tragikomiskt, men sätter fingret på varför spelet känns så förbannat rätt just här och just nu.

Joakim Kilman