2017-11-03 06:00

2017-11-03 06:00

Super Mario väljer glädjen

Plattformsäventyr

Super Mario Odyssey
Switch
Nintendo
Åldersmärkning: 7
Betyg:

Att folk har sett fram emot Marios nya äventyr är en smärre underdrift. Ända sedan det stod klart att Mario kan förvandla sig till en dinosaurie har fansen fantiserat om vad mer Super Mario Odyssey kan erbjuda.

Svaret är, på gott och ont, att det erbjuder exakt vad vi kan förvänta oss av ett Mario-spel – färggranna världar, gedigen bandesign och gammal hederlig spelglädje. Den där gimmicken att Mario kan ta över fiender och andra karaktärer i spelvärlden och kontrollera dem för att få nya förmågor är möjligen mer begränsad än jag hoppades på. I regel används förmågan bara korta stunder för att lösa specifika pussel. Det är fortfarande roligt att klampa runt som en tyrannosaurus rex, även om du inte kan göra så mycket.

Mitt enda egentliga problem med spelet är hur samlandet implementerats. Super Mario Odyssey har samma upplägg som startades med Super Mario 64 på 90-talet, där du samlar stjärnor för att låsa upp nya banor. Här är det månar, men konceptet är detsamma. Dock ligger månarna strösslade exakt överallt, vilket innebär att man mest springer omkring i de öppna miljöerna och samlar dem utan större problem. Det känns inte direkt som en prestation att få tag i en måne. Inte förrän huvudspelet är slut blir det mer utmanande, men vid det laget har du förmodligen redan samlat några hundra månar. Om du älskar samlande är detta säkert ett plus snarare än minus, dock.

I slutänden vinner Mario på ren charm. Som ett lyckopiller i höstmörkret funkar det alldeles utmärkt. Om det är en framtida klassiker i nivå med Super Mario 64 eller Super Mario Galaxy återstår väl att se, men kul är det alldeles oavsett.

 

Joakim Kilman

Att folk har sett fram emot Marios nya äventyr är en smärre underdrift. Ända sedan det stod klart att Mario kan förvandla sig till en dinosaurie har fansen fantiserat om vad mer Super Mario Odyssey kan erbjuda.

Svaret är, på gott och ont, att det erbjuder exakt vad vi kan förvänta oss av ett Mario-spel – färggranna världar, gedigen bandesign och gammal hederlig spelglädje. Den där gimmicken att Mario kan ta över fiender och andra karaktärer i spelvärlden och kontrollera dem för att få nya förmågor är möjligen mer begränsad än jag hoppades på. I regel används förmågan bara korta stunder för att lösa specifika pussel. Det är fortfarande roligt att klampa runt som en tyrannosaurus rex, även om du inte kan göra så mycket.

Mitt enda egentliga problem med spelet är hur samlandet implementerats. Super Mario Odyssey har samma upplägg som startades med Super Mario 64 på 90-talet, där du samlar stjärnor för att låsa upp nya banor. Här är det månar, men konceptet är detsamma. Dock ligger månarna strösslade exakt överallt, vilket innebär att man mest springer omkring i de öppna miljöerna och samlar dem utan större problem. Det känns inte direkt som en prestation att få tag i en måne. Inte förrän huvudspelet är slut blir det mer utmanande, men vid det laget har du förmodligen redan samlat några hundra månar. Om du älskar samlande är detta säkert ett plus snarare än minus, dock.

I slutänden vinner Mario på ren charm. Som ett lyckopiller i höstmörkret funkar det alldeles utmärkt. Om det är en framtida klassiker i nivå med Super Mario 64 eller Super Mario Galaxy återstår väl att se, men kul är det alldeles oavsett.

 

Joakim Kilman