2017-10-20 06:00

2017-10-20 06:00

Middle Earth: Shadow of War - Roliga orcher i storslagen fantasy

Action

Middle Earth: Shadow of WarPS4/Xbox One/WindowsMonolithÅldersmärkning: 18
Betyg:

Jag var väldigt förtjust i Shadow of Mordor, vilket överraskade mig. På förhand såg det ut som en grådassig licensstitel som snodde klättrandet från Assassin’s Creed och striderna från Arkham-spelen. Och i grund och botten var det ju det, förutom just ”grådassig”-biten.

Det smarta nemesis-systemet, som låter dig skapa personliga fejder med orcherna i Mordor gav spelet en kul särprägel. Lagom till uppföljaren har allting skruvats upp till elva, på gott och ont. Det är fortfarande ett väldigt underhållande spel, och nemesis-systemet är utbyggt på några underhållande vis. Fiender kan nu kommentera mer ingående på ditt beteende, och dina tidigare interaktioner med dem. Du kan nu också bygga upp en faktisk armé av orcher och använda dem för att anfalla fort i riktigt fläskiga och stora strider.

Den här gången kan du också rida på drakar, hänga med den där stora spindeln som försökte äta Frodo och ge dig på en balrog – om andan skulle falla på. Spelet har dock även en hel del samlande och utfyllnad som ger det rörigare än det hade behövt vara. Jag har svårt att se varför man måste uppgradera både utrustning och färdigheter i flera led i ett i grunden rättframt actionspel.

Spelet har fått mycket kritik på förhand för sitt sätt att inkludera mikrotransaktioner i ett fullprisspel. Det känns lite som om en del av det ständiga uppgraderandet och samlandet mest finns där för att rättfärdiga just de här mikrotransaktionerna – men i ärlighetens namn har jag aldrig känt behovet att spendera en krona på det. Spelet är generöst med belöningar ändå, så det är lätt att ignorera den biten helt och bara spela på i sin egen takt.

Ett stort, gediget och matigt actionäventyr är det hur som helst. Med väldigt underhållande orcher, dessutom.

Joakim Kilman

Jag var väldigt förtjust i Shadow of Mordor, vilket överraskade mig. På förhand såg det ut som en grådassig licensstitel som snodde klättrandet från Assassin’s Creed och striderna från Arkham-spelen. Och i grund och botten var det ju det, förutom just ”grådassig”-biten.

Det smarta nemesis-systemet, som låter dig skapa personliga fejder med orcherna i Mordor gav spelet en kul särprägel. Lagom till uppföljaren har allting skruvats upp till elva, på gott och ont. Det är fortfarande ett väldigt underhållande spel, och nemesis-systemet är utbyggt på några underhållande vis. Fiender kan nu kommentera mer ingående på ditt beteende, och dina tidigare interaktioner med dem. Du kan nu också bygga upp en faktisk armé av orcher och använda dem för att anfalla fort i riktigt fläskiga och stora strider.

Den här gången kan du också rida på drakar, hänga med den där stora spindeln som försökte äta Frodo och ge dig på en balrog – om andan skulle falla på. Spelet har dock även en hel del samlande och utfyllnad som ger det rörigare än det hade behövt vara. Jag har svårt att se varför man måste uppgradera både utrustning och färdigheter i flera led i ett i grunden rättframt actionspel.

Spelet har fått mycket kritik på förhand för sitt sätt att inkludera mikrotransaktioner i ett fullprisspel. Det känns lite som om en del av det ständiga uppgraderandet och samlandet mest finns där för att rättfärdiga just de här mikrotransaktionerna – men i ärlighetens namn har jag aldrig känt behovet att spendera en krona på det. Spelet är generöst med belöningar ändå, så det är lätt att ignorera den biten helt och bara spela på i sin egen takt.

Ett stort, gediget och matigt actionäventyr är det hur som helst. Med väldigt underhållande orcher, dessutom.

Joakim Kilman