2017-11-05 12:54

2017-11-05 12:54

Magiskt musikaliskt möte med González

På scen

José González & The String Theory
Plats: Karlstad CCC
Betyg:

Det musikaliska mötet mellan José González och The String Theory är nytänkande och genialiskt. Tillsammans skapar de årets konsertupplevelse.

Ett tjugotal musiker äntrar scenen. Fler än väntat. De slår sig ner, stämmer instrumenten. En stunds tystnad. En skiftning i ljussättningen framhäver en grafisk backdrop. Första låten inleds med ett meditativt sus som påminner om prasslande plastpåsar. Stråkar börjar spela och jag känner en rysning gå från nacken, ner genom hela kroppen. Låten ”Every Age” har ett avskalat och finstämt arr på albumet Vestiges & Claws. Med The String Theory blir den något helt annat. Soundet är dramatiskt, uttrycksfullt och lite brötigt, vilket skapar en filmisk känsla.

José González minimalistiska uttryck passar perfekt ihop med The String Theorys okonventionella stil. Arrangemangen är fulländade – särskilt i ”Cycling Trivialities”, ”Crosses” / ”Abram” och ”Teardrops”. Det lämnas utrymme dels åt stunder med bara röst och nylonsträngad gitarr, dels åt partier då orkestern ger sig ut på experimentella avstickare. En och samma låt kan röra sig över flera olika landskap, med oväntade vändningar som överraskar. Då och då lägger en del av musikerna ner instrumenten för att väva in något som känns igen från José González album – handklapp.

Utsmyckat podium

Trumslagarna syns som mörka silhuetter på ett upphöjt podium, som är utsmyckat med spännande och delvis egentillverkade instrument. Plåtark skakas, något låter som små robotar, något annat som droppande vatten. Rytmerna är fängslande och smått hypnotiserande. Rena himmelriket om man gillar ljud.

Konserten är en helhetsupplevelse. Ljussättningen är genomtänkt och den både följer och förstärker låtarnas arrangemang. Den som spelar blir upplyst. Den som inte spelar sitter alldeles stilla i mörker. Backdropen, med dess olika färgfält, ändrar skepnad när den belyses på olika sätt. En vacker inramning som förhöjer den redan drömska stämningen.

Förväntningarna var höga inför den här konserten och ändå överträffas dem. Man vill inte att det ska ta slut.

Det musikaliska mötet mellan José González och The String Theory är nytänkande och genialiskt. Tillsammans skapar de årets konsertupplevelse.

Ett tjugotal musiker äntrar scenen. Fler än väntat. De slår sig ner, stämmer instrumenten. En stunds tystnad. En skiftning i ljussättningen framhäver en grafisk backdrop. Första låten inleds med ett meditativt sus som påminner om prasslande plastpåsar. Stråkar börjar spela och jag känner en rysning gå från nacken, ner genom hela kroppen. Låten ”Every Age” har ett avskalat och finstämt arr på albumet Vestiges & Claws. Med The String Theory blir den något helt annat. Soundet är dramatiskt, uttrycksfullt och lite brötigt, vilket skapar en filmisk känsla.

José González minimalistiska uttryck passar perfekt ihop med The String Theorys okonventionella stil. Arrangemangen är fulländade – särskilt i ”Cycling Trivialities”, ”Crosses” / ”Abram” och ”Teardrops”. Det lämnas utrymme dels åt stunder med bara röst och nylonsträngad gitarr, dels åt partier då orkestern ger sig ut på experimentella avstickare. En och samma låt kan röra sig över flera olika landskap, med oväntade vändningar som överraskar. Då och då lägger en del av musikerna ner instrumenten för att väva in något som känns igen från José González album – handklapp.

Utsmyckat podium

Trumslagarna syns som mörka silhuetter på ett upphöjt podium, som är utsmyckat med spännande och delvis egentillverkade instrument. Plåtark skakas, något låter som små robotar, något annat som droppande vatten. Rytmerna är fängslande och smått hypnotiserande. Rena himmelriket om man gillar ljud.

Konserten är en helhetsupplevelse. Ljussättningen är genomtänkt och den både följer och förstärker låtarnas arrangemang. Den som spelar blir upplyst. Den som inte spelar sitter alldeles stilla i mörker. Backdropen, med dess olika färgfält, ändrar skepnad när den belyses på olika sätt. En vacker inramning som förhöjer den redan drömska stämningen.

Förväntningarna var höga inför den här konserten och ändå överträffas dem. Man vill inte att det ska ta slut.

  • Linnea Eriksson

? Vilken låt var bäst? Svårt att välja.

! Hela konserten var en enda lång höjdpunkt.