2017-10-21 12:25

2017-10-22 14:50

Stundtals tungt – stundtals tråkigt

KONSERT

Mando Diao
Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: ca 800
Betyg:

Mando Diao gör sin första turné utan Gustaf Norén. Han har lämnat ett tomrum efter sig på scenen. Björn Dixgård fyller ut det ganska bra, men det är oundvikligt att nämna att Norén ändå fattas. Dynamiken mellan de två sångarna har varit ett av bandets starkaste kvalitéer. Jag saknar Noréns sångröst som komplement till Dixgårds hesa och sträva stämma.

 

Som support på den nuvarande turnén har Mando Diao med sig bandet Diskopunk. Med 110 procent självförtroende, attityd och energi får de publiken att dansa. Svängigt och lovande!

 

Mando Diao börjar sitt framträdande som ett sant rockband. På huk vid gitarrförstärkarna så att en skön rundgång ljuder högt. Blinkande lampor gör att man nästan måste blunda – vilket har effekten att gestalterna på scenen känns lite onåbara. Mando Diao river av ”San Francisco Bay” och ”All the Things”. Elgitarrsolona duggar tätt. Det är tungt, rockigt och riktigt bra i de tre första låtarna. Men i titelspåret från senaste albumet ”Good Times” känns bandmedlemmarna vilsna och energin sjunker. 

 

Fem låtar passerar och Mando Diao tappar greppet. Det blir platt och tråkigt. Körsången är falsk och inte ens schyssta gitarrsolon kan rädda det hela. Den välkomna vändpunkten kommer i ”Voices on the Radio”. Ett skönt Dire Straits-groove, en catchy melodi och ett hammondorgel-solo – tre lyckade ingredienser som ger konserten ett välbehövt ansiktslyft. 

 

Mando Diao har sparat det bästa till sist. Vrål, vräkiga gitarrer och tyngden som fanns i konsertens inledning kommer tillbaka. Sen trappas det ned en aning med ”Gloria”, som mjölkas med både allsång och repris. ”Strövtåg i Hembygden” är vacker som väntat och ”Shake” verkar gå hem. Allra sist bjuder de på ”Dance With Somebody” till publikens förtjusning. 

 

Mando Diao har överlevt separationen från Gustaf Norén. De är fortfarande ett starkt band. Men med tanke på att de har sina glansdagar bakom sig skulle inte lite ödmjukhet skada.

 

! Bästa låten: ”Voices on the Radio”. Mando Diao ”älskar bilåkar-låten” och det märks!

? Varför fiska efter jubel? Låt publiken spontanjubla när det är förtjänt istället.

Mando Diao gör sin första turné utan Gustaf Norén. Han har lämnat ett tomrum efter sig på scenen. Björn Dixgård fyller ut det ganska bra, men det är oundvikligt att nämna att Norén ändå fattas. Dynamiken mellan de två sångarna har varit ett av bandets starkaste kvalitéer. Jag saknar Noréns sångröst som komplement till Dixgårds hesa och sträva stämma.

 

Som support på den nuvarande turnén har Mando Diao med sig bandet Diskopunk. Med 110 procent självförtroende, attityd och energi får de publiken att dansa. Svängigt och lovande!

 

Mando Diao börjar sitt framträdande som ett sant rockband. På huk vid gitarrförstärkarna så att en skön rundgång ljuder högt. Blinkande lampor gör att man nästan måste blunda – vilket har effekten att gestalterna på scenen känns lite onåbara. Mando Diao river av ”San Francisco Bay” och ”All the Things”. Elgitarrsolona duggar tätt. Det är tungt, rockigt och riktigt bra i de tre första låtarna. Men i titelspåret från senaste albumet ”Good Times” känns bandmedlemmarna vilsna och energin sjunker. 

 

Fem låtar passerar och Mando Diao tappar greppet. Det blir platt och tråkigt. Körsången är falsk och inte ens schyssta gitarrsolon kan rädda det hela. Den välkomna vändpunkten kommer i ”Voices on the Radio”. Ett skönt Dire Straits-groove, en catchy melodi och ett hammondorgel-solo – tre lyckade ingredienser som ger konserten ett välbehövt ansiktslyft. 

 

Mando Diao har sparat det bästa till sist. Vrål, vräkiga gitarrer och tyngden som fanns i konsertens inledning kommer tillbaka. Sen trappas det ned en aning med ”Gloria”, som mjölkas med både allsång och repris. ”Strövtåg i Hembygden” är vacker som väntat och ”Shake” verkar gå hem. Allra sist bjuder de på ”Dance With Somebody” till publikens förtjusning. 

 

Mando Diao har överlevt separationen från Gustaf Norén. De är fortfarande ett starkt band. Men med tanke på att de har sina glansdagar bakom sig skulle inte lite ödmjukhet skada.

 

! Bästa låten: ”Voices on the Radio”. Mando Diao ”älskar bilåkar-låten” och det märks!

? Varför fiska efter jubel? Låt publiken spontanjubla när det är förtjänt istället.

  • Linnea Eriksson