2013-07-04 07:30

2015-04-10 16:27

Min dag med Glenn

NÖJESKRÖNIKOR

I dag lämnar jag Putte för att spendera kvällen med Glenn i Oslo.
Danzig gör norska huvudstaden osäker och då får man helt enkelt offra en kväll i Karlstad. Trots att anledningen till min blixtvisit egentligen stavas hans kultförklarade skapelse Misfits.

Den gamle surpuppan från New Jersey har nämligen mjuknat på äldre dar och förnekar inte längre det faktum att han har en av huvudrollerna i punkhistorien. Nu släpar han för första gången med sig välbyggde gitarristen Doyle över dammen och tillsammans ska de bjuda på Misfitskavalkad och musikhistoria är det tänkt. Och att döma av färska youtube-minuter har det potential att bli en magisk kväll.

Men jag har sett Glenn Danzig livs levande en gång tidigare. Då, för nio år sedan, satt jag till och med öga mot öga med den kortväxte punkikonen på ett hotell i Göteborg i över en halvtimme.


Han och bandet (Danzig alltså) var på Europaturné för att marknadsföra nya skivan Circle of Snakes och undertecknad hade tack vare fjäsk och kontakter lyckats få audiens hos huvudpersonen.

Nervositeten låg tät av många anledningar. Dels för att Glenn genom åren alltid haft ett ont öga till journalister, jagat fotografer och vevat i luften mot folk i allmänhet vid minsta irritation. Och dels för att han vid vår träff på förhand rapporterades vara förkyld, magsjuk, trött och arg.

– Du kommer väl inte från någon dagstidning? De pratar jag inte med, väste han ur sig och drog sina kloformade naglar genom det kolsvarta håret.


Trots den svettiga inledningen hamnade jag aldrig i någon omedelbar fara. Efter en stunds harklande och muttrande svarade Glenn på de flesta av mina frågor. Att han fick spy galla på myndigheterna hemma i staterna gjorde honom faktiskt på riktigt gott humör.

Då vågade jag till och med ställa frågor om alla rykten han ständigt omges av. Som det att han är en mänsklig vampyr eller skulle ha ätit upp en av Misfits trummisar i början av 80-talet.

– Höhö, ja vad ska man säga. Jag vet inte varför det blir så, jag är inte särskilt hemlig av mig.

Påpekade supermysige Glenn för nio år sedan.

I kväll möts vi igen. Men då nöjer jag mig med att stämma in i allsången till I turned in to a martian.

Den gamle surpuppan från New Jersey har nämligen mjuknat på äldre dar och förnekar inte längre det faktum att han har en av huvudrollerna i punkhistorien. Nu släpar han för första gången med sig välbyggde gitarristen Doyle över dammen och tillsammans ska de bjuda på Misfitskavalkad och musikhistoria är det tänkt. Och att döma av färska youtube-minuter har det potential att bli en magisk kväll.

Men jag har sett Glenn Danzig livs levande en gång tidigare. Då, för nio år sedan, satt jag till och med öga mot öga med den kortväxte punkikonen på ett hotell i Göteborg i över en halvtimme.


Han och bandet (Danzig alltså) var på Europaturné för att marknadsföra nya skivan Circle of Snakes och undertecknad hade tack vare fjäsk och kontakter lyckats få audiens hos huvudpersonen.

Nervositeten låg tät av många anledningar. Dels för att Glenn genom åren alltid haft ett ont öga till journalister, jagat fotografer och vevat i luften mot folk i allmänhet vid minsta irritation. Och dels för att han vid vår träff på förhand rapporterades vara förkyld, magsjuk, trött och arg.

– Du kommer väl inte från någon dagstidning? De pratar jag inte med, väste han ur sig och drog sina kloformade naglar genom det kolsvarta håret.


Trots den svettiga inledningen hamnade jag aldrig i någon omedelbar fara. Efter en stunds harklande och muttrande svarade Glenn på de flesta av mina frågor. Att han fick spy galla på myndigheterna hemma i staterna gjorde honom faktiskt på riktigt gott humör.

Då vågade jag till och med ställa frågor om alla rykten han ständigt omges av. Som det att han är en mänsklig vampyr eller skulle ha ätit upp en av Misfits trummisar i början av 80-talet.

– Höhö, ja vad ska man säga. Jag vet inte varför det blir så, jag är inte särskilt hemlig av mig.

Påpekade supermysige Glenn för nio år sedan.

I kväll möts vi igen. Men då nöjer jag mig med att stämma in i allsången till I turned in to a martian.

null
null
null