2011-07-08 07:30

2015-01-16 17:22

Vi är barn av vår tid

PUTTE I PARKEN

"Kom igen pappa, du behöver bara ge oss skjuts dit. Sen kan du ligga i ditt tält och läsa bok eller vad du vill! Du kan ju gå på någon konsert också om du får lust. För vi klarar oss!"

Jag var 14 år och hade tillsammans med mina två bästa tjejkompisar bearbetat den vattentäta planen. Farsan kunde ju få hänga med till Hultsfred. Det skulle bli vår sista utväg. Tjatet hade inte hjälpt den här gången, trots intensivt upplysande om alla de andra polarna som hade fått lov att åka på fyradagarsfestivalen i Småland. Den klassiska ”alla andra” bestod denna gång av ett par killar från gymnasiet som vi hade spanat in samma vår.

I dag klandrar jag inte pappa över att han inte såg förslaget som det fantastiska erbjudande vi menade att det var. Att ensam ha ansvar över tre fjortonåriga tjejer på Sveriges största musikfestival är förmodligen lika lockande som det låter. Och det blev inget Hultsfred den sommaren.


I takt med att festivalerna ökar i Sverige har också diskussionen om festivalandet tagit klivet in i de flesta tonårsfamiljers hem. Utan förvarning står mängder av föräldrar inför samma dilemma. Ska man släppa iväg barnen eller inte?

Min klasskamrat Rebecca berättade hur de hade löst det i hennes familj. Rebecca var 13 år och hennes mamma som själv hade gått på festivaler som ung hade inte hjärta att neka sin dotter det hon ansåg vara ett musikaliskt äventyr. Så hon stuvade in hela familjen i bilen, bokade stuga och satte kurs ner mot Hultsfred. Familjesemestern fick tillbringas Småland den sommaren och Rebecca fick tillsammans med sin pojkvän gå på festivalen - med ultimatumet att de skulle komma hem och sova i stugan på nätterna.

När jag under onsdagen står i fotodiket och bevakar Nationalteatern blir min känsla så tydlig. Sångaren Mattias Hellberg lutar sig ut över publiken, kisar med sina mörka ögon och sjunger: ”Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid”. Vid hans sida står progglegenderna som plötsligt får mig att förstå hur roligt mamma och pappa måste ha haft på 70-talet.


Framför scenen står ett hav av ungdomar och jublar. Bakom dem sitter föräldrarna i gräset. De som stod längst fram för 30 år sedan, men som nu tagit klivet tillbaka och endast låter sina leenden avslöja.

Det var vackert att se minnen skapas och återupplevas på samma plats, till samma låtar. Av två olika generationer.

Vi är barn av vår tid – och lika uppenbart är det att våra föräldrar förstår. Sedan är det en annan sak hur man agerar när man får frågan om ens barn får gå på festival eller inte. Och där finns ju inga rätt eller fel.

Men innan man bestämmer sig för att säga ja eller nej kanske man ska tänka en extra gång på vilka möjligheter det också innebär att få gå på en festival. Att det är ett tillfälle som kanske inte kommer tillbaka. En chans till att få skapa minnen för livet, minnen som sedan kan lockas fram på en Rävåskulle 30 år senare.

Jag var 14 år och hade tillsammans med mina två bästa tjejkompisar bearbetat den vattentäta planen. Farsan kunde ju få hänga med till Hultsfred. Det skulle bli vår sista utväg. Tjatet hade inte hjälpt den här gången, trots intensivt upplysande om alla de andra polarna som hade fått lov att åka på fyradagarsfestivalen i Småland. Den klassiska ”alla andra” bestod denna gång av ett par killar från gymnasiet som vi hade spanat in samma vår.

I dag klandrar jag inte pappa över att han inte såg förslaget som det fantastiska erbjudande vi menade att det var. Att ensam ha ansvar över tre fjortonåriga tjejer på Sveriges största musikfestival är förmodligen lika lockande som det låter. Och det blev inget Hultsfred den sommaren.


I takt med att festivalerna ökar i Sverige har också diskussionen om festivalandet tagit klivet in i de flesta tonårsfamiljers hem. Utan förvarning står mängder av föräldrar inför samma dilemma. Ska man släppa iväg barnen eller inte?

Min klasskamrat Rebecca berättade hur de hade löst det i hennes familj. Rebecca var 13 år och hennes mamma som själv hade gått på festivaler som ung hade inte hjärta att neka sin dotter det hon ansåg vara ett musikaliskt äventyr. Så hon stuvade in hela familjen i bilen, bokade stuga och satte kurs ner mot Hultsfred. Familjesemestern fick tillbringas Småland den sommaren och Rebecca fick tillsammans med sin pojkvän gå på festivalen - med ultimatumet att de skulle komma hem och sova i stugan på nätterna.

När jag under onsdagen står i fotodiket och bevakar Nationalteatern blir min känsla så tydlig. Sångaren Mattias Hellberg lutar sig ut över publiken, kisar med sina mörka ögon och sjunger: ”Vi är barn av vår tid, vi är barn av vår tid”. Vid hans sida står progglegenderna som plötsligt får mig att förstå hur roligt mamma och pappa måste ha haft på 70-talet.


Framför scenen står ett hav av ungdomar och jublar. Bakom dem sitter föräldrarna i gräset. De som stod längst fram för 30 år sedan, men som nu tagit klivet tillbaka och endast låter sina leenden avslöja.

Det var vackert att se minnen skapas och återupplevas på samma plats, till samma låtar. Av två olika generationer.

Vi är barn av vår tid – och lika uppenbart är det att våra föräldrar förstår. Sedan är det en annan sak hur man agerar när man får frågan om ens barn får gå på festival eller inte. Och där finns ju inga rätt eller fel.

Men innan man bestämmer sig för att säga ja eller nej kanske man ska tänka en extra gång på vilka möjligheter det också innebär att få gå på en festival. Att det är ett tillfälle som kanske inte kommer tillbaka. En chans till att få skapa minnen för livet, minnen som sedan kan lockas fram på en Rävåskulle 30 år senare.