2018-08-07 20:20

2018-08-07 20:21

Publiken drog henne tillbaka

NÖJE: Om musiken som inspirerade: "Jag brukar lyssna på Billie Holiday och tackla problemen"

Hon spelade i Karlstad så sent som i maj, men den värmländska publiken har inte fått nog av henne. På torsdag spelar Pernilla Andersson på Kvarteret Almen genom en crowdfundad spelning. Något som är ovanligt, både för musikscenen och för henne.

Pernilla Andersson rör sig ute på de svenska vägarna när hon ringer upp mig i slutet av juli. Turnébussens skumpande däck tar bort en del av ljudet, men till sist hör vi varandra bra. Hon är på väg mot infernot i Hälsingland, mitt i skogsbrändernas kulm.

– Det känns lite konstigt att säga att man är på väg mot bränderna i Ljusdal, men vi ska spela i Delsbo ikväll, några mil därifrån. Jag har en del vänner som bor där som skulle ha kommit och lyssnat på mig, men istället är de ute och släcker branden som volontärer. Det är beundransvärt.

Om vi inte fokuserar på bränderna, vad är det bästa med att vara ute på sommaren?

– Det är förmodligen att jag har vant mig vid det. Jag skulle bli oerhört rastlös om jag inte åkte varje sommar.

Och det sämsta?

– När Sixten, min son, gråter när jag ska åka. Då går jag isär. Jag lyssnade på ett sommarprat med Mikkey Dee alldeles nyss. Där pratade han om att de ofta var ute i över två månader i stöten, så länge skulle jag aldrig klara av att vara ifrån Sixten. Men någonstans får jag ändå ta den smällen, jag har valt det jobb jag har valt. Vi har valt att inte prata i telefon när jag är borta heller, han ska få prata med sin mamma på riktigt.

Pernillas karriär började för tjugo år sedan. Sedan dess har hennes musik förändrats på många plan. Engelskan har blivit svenska, och jazzmusiken har blivit något bredare för den allmänna skaran.

– I början försökte jag verkligen att breaka utomlands och då blev engelskan det naturliga språket. Och någonstans lyckades väl jag, jag har spelat på många platser runt om i världen. Men jag tyckte inte det fäste på mig själv.Texterna är inte det viktigaste för mig, musik är en sammantagen leverans. Jag måste ha en helhet när jag lyssnar och spelar.

Du har rört dig över många genrer. Vilken skulle du säga är just din?

– Jag kommer från jazzen och håller väl någonstans på med genren jazzpop nu för tiden. När jag säger det själv låter det verkligen som den minst hippa musikstilen i världen, men det funkar för mig, man är som man är. Jazz har en betydligt mer rörlig harmoni än vad visan har och jag växte upp med jazzen hemma. När jag mår dåligt brukar jag sätta mig på en bar, lyssna på Billie Holiday och tackla problemen. Då brukar det mesta faktiskt lösa sig.

Pernillas spelning på Almen är crowdfundad. När något crowdfundas betyder det att publiken går ihop och betalar spelningen, innan den är bokad.

– Det är första konserten som jag själv har varit inblandad i som har finansierats såhär. Först vågade jag knappt säga ja, men jag tänkte att det värsta som skulle kunna hända är att ingen vill komma och att konserten inte blir av. Då är det väl självkänslan som får sig en törn, men jag dör inte av det.

Senast du spelade i Karlstad var i våras. Är du förvånad över att intresset är så stort för dig här?

– Ja! Jag blev nästan förvånad när de ringde, men det är väl ett tecken på att jag är uppskattad här och det är jag tacksam för. Karlstad har en särskild plats i mitt hjärta. En av mina första spelningar på egen hand var här. Jag reste själv och var nervös exakt hela resan och funderade på om det ens skulle komma någon och lyssna på mig. Men folk kom det och spelningen där på Café August blev lyckad. Jag blev väldigt glad att allt fungerade och sedan har jag alltid återvänt hit. Det är en fantastisk stad.

Pernilla Andersson rör sig ute på de svenska vägarna när hon ringer upp mig i slutet av juli. Turnébussens skumpande däck tar bort en del av ljudet, men till sist hör vi varandra bra. Hon är på väg mot infernot i Hälsingland, mitt i skogsbrändernas kulm.

– Det känns lite konstigt att säga att man är på väg mot bränderna i Ljusdal, men vi ska spela i Delsbo ikväll, några mil därifrån. Jag har en del vänner som bor där som skulle ha kommit och lyssnat på mig, men istället är de ute och släcker branden som volontärer. Det är beundransvärt.

Om vi inte fokuserar på bränderna, vad är det bästa med att vara ute på sommaren?

– Det är förmodligen att jag har vant mig vid det. Jag skulle bli oerhört rastlös om jag inte åkte varje sommar.

Och det sämsta?

– När Sixten, min son, gråter när jag ska åka. Då går jag isär. Jag lyssnade på ett sommarprat med Mikkey Dee alldeles nyss. Där pratade han om att de ofta var ute i över två månader i stöten, så länge skulle jag aldrig klara av att vara ifrån Sixten. Men någonstans får jag ändå ta den smällen, jag har valt det jobb jag har valt. Vi har valt att inte prata i telefon när jag är borta heller, han ska få prata med sin mamma på riktigt.

Pernillas karriär började för tjugo år sedan. Sedan dess har hennes musik förändrats på många plan. Engelskan har blivit svenska, och jazzmusiken har blivit något bredare för den allmänna skaran.

– I början försökte jag verkligen att breaka utomlands och då blev engelskan det naturliga språket. Och någonstans lyckades väl jag, jag har spelat på många platser runt om i världen. Men jag tyckte inte det fäste på mig själv.Texterna är inte det viktigaste för mig, musik är en sammantagen leverans. Jag måste ha en helhet när jag lyssnar och spelar.

Du har rört dig över många genrer. Vilken skulle du säga är just din?

– Jag kommer från jazzen och håller väl någonstans på med genren jazzpop nu för tiden. När jag säger det själv låter det verkligen som den minst hippa musikstilen i världen, men det funkar för mig, man är som man är. Jazz har en betydligt mer rörlig harmoni än vad visan har och jag växte upp med jazzen hemma. När jag mår dåligt brukar jag sätta mig på en bar, lyssna på Billie Holiday och tackla problemen. Då brukar det mesta faktiskt lösa sig.

Pernillas spelning på Almen är crowdfundad. När något crowdfundas betyder det att publiken går ihop och betalar spelningen, innan den är bokad.

– Det är första konserten som jag själv har varit inblandad i som har finansierats såhär. Först vågade jag knappt säga ja, men jag tänkte att det värsta som skulle kunna hända är att ingen vill komma och att konserten inte blir av. Då är det väl självkänslan som får sig en törn, men jag dör inte av det.

Senast du spelade i Karlstad var i våras. Är du förvånad över att intresset är så stort för dig här?

– Ja! Jag blev nästan förvånad när de ringde, men det är väl ett tecken på att jag är uppskattad här och det är jag tacksam för. Karlstad har en särskild plats i mitt hjärta. En av mina första spelningar på egen hand var här. Jag reste själv och var nervös exakt hela resan och funderade på om det ens skulle komma någon och lyssna på mig. Men folk kom det och spelningen där på Café August blev lyckad. Jag blev väldigt glad att allt fungerade och sedan har jag alltid återvänt hit. Det är en fantastisk stad.

  • Philip Alfredsson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.