2017-12-29 06:00

2017-12-29 06:00

Markoolio får vara kvar i den rosa bubblan

INTERVJU: Marko Lehtosalo fastnade snabbt för teatervärlden

Den folkkäre artisten och skådespelaren Marko Lehtosalo är en man med många kreativa sidor. Nu är han aktuell i den humoristiska musikalen Äventyret Aladdin, som hade premiär på annandagen, och den 5 januari besöker ensemblen Löfbergs Arena i Karlstad.

– Premiären gick jättebra! Vi hade precis ett juluppehåll från rep och genomdrag så man var verkligen tvungen att koncentrera sig för att komma ihåg allt. Men det gick bra och det är skönt att det är överstökat, det är alltid så nervöst och stressigt med premiärer, säger Marko.

Det är Robert Dröse som står bakom både manus och regi för familjeföreställningen. Grundstoryn är densamma som i den klassiska sagan om Aladdin, men Dröse har gjort vissa ändringar för att fräscha upp det hela lite. Samma typ av sensmoral finns dock kvar.

– Den här gången luras pojken Aladdin ned i en grotta av mig, den elaka trollkarlen El Zallham, för att jag vill ha den magiska lampan. När jag väl får den så önskar jag mig alldeles för mycket saker, så det går käpprätt åt skogen. Det finns liksom en undertext som säger att det inte handlar om att man ska vara rik och mäktig för att vara glad och få det man egentligen vill ha, berättar Marko.

Rikstäckande turné

Inför premiären repade gänget intensivt och än får de inte vila. Innan de kliver på scenen i Löfbergs Arena värmer de upp på Stockholm Waterfront.

– Efter miniturnén, där Karlstad är inräknat, ska vi dessutom tillbaka till Stockholm en sväng innan det är dags för den stora turnén från norr till söder. Det blir en intensiv period men det känns roligt, det är ett skönt gäng jag får jobba med, säger Marko och berättar sedan lite mer om själva produktionen.

– Det ligger ett väldigt stort jobb bakom den här föreställningen, med mycket scenografi. Jag tror det är typ tre långtradare som kör runt på alla grejer mellan föreställningarna, så de riktiga hjältarna är egentligen de som varje gång packar ned alla prylar och kastar sig ut på vägarna för att bygga ihop allt igen.

Känner ni skådespelare varandra sedan innan?

– Nja, litegrann. Jag och Kim Sulocki, som spelar dromedaren Jabaar, har gjort Trollkarlen från Oz tillsammans, vi är ett roligt par tycker jag. Sedan har jag träffat Claes Malmberg, som spelar anden i lampan, i olika tv- och radiosammanhang.

Teater öppnar upp fantasin

År 2001 agerade Marko skådespelare i en teaterföreställning, närmare bestämt Karlsson på taket på Göta Lejon, för allra första gången och fastnade direkt. Efter det har han medverkat i bland annat Rasmus på luffen, Saturday night fever och Trollkarlen från Oz.

Vad är det som är så härligt med teater?

– Det är något särskilt med den där livekänslan, man kan inte bryta och göra om scenen utan man har bara en chans. Det är en helt annan sorts nerv. För publiken tror jag det handlar mycket om att man kan svepa sig in i fantasin.

Brukar du själv gå mycket på teater?

– Ja, framför allt med mina barn. För inte så länge sedan hörde jag ett barn i publiken ropa till sin mamma för att ”filmen” inte hade börjat än, så jag tror det är viktigt att man tar sig ur skärmvärlden och ser på lite riktiga sagor ibland också.

Du som artist, alltså Markoolio, är väl också lite utav en roll? Vad är skillnaderna?

– Visst är det det! Men på teaterscenen får jag klä upp mig i fina kläder och spela någon helt annat, det är spännande och utmanande.

”Jag ger mig inte”

Teater, radio, musik och tv. Marko har många bollar i luften men menar att det är skönt med variation.

– Man tröttnar aldrig på sitt jobb då. Jag tror att det är extra viktigt att vara alert inom nöjesbranschen, annars lyser det nog igenom till publiken. Så länge det inte blir för mycket tror jag att det är nyttigt att vara inne på flera spår.

Har det blivit för mycket för dig någon gång?

– Ja, ett tag fick jag för mig att jag skulle prata i radio fem dagar i veckan, men de tidiga morgnarna var inget för mig. Då körde jag teater samtidigt så jag fick ta privatflyg till föreställningarna, sedan ta mig hem igen för att gå upp tidigt och prata. Det där ekorrhjulet blev inte så bra.

Finns det något kvar inom nöje som du skulle vilja testa? Författare?

– Haha, det har jag inte tänkt på. Men långfilm skulle jag vilja göra. Jag ringer och tjatar på Felix Herngren då och då och jag ger mig inte förrän han ringer tillbaka och ger mig något! Han hade provfilmning för en kommande tv-serie för inte så längesedan men där gick det inte så bra. En julkalender skulle också vara lite utav ett hedersuppdrag. Jag har tjatat lite på SVT om att göra en julkalendern av serien Familjen Rysberg, som jag medverkar i, men vi får väl se.

Nostalgi och glädje

Nu är det snart 20 år sedan låten Vi drar till fjällen släpptes och Markoolio blev namnet på svenska folkets läppar.

– Det är helt sinnes. Jag tänker att det bara är några år sedan jag slog igenom men sedan ser jag folk på universitetet klä ut sig till olika Markooliokaraktärer och inser då att det är ett bra tag sedan allt tog fart, säger Marko.

Under de här åren har du också fångat, framför allt, 90-talisterna med olika tv-program. Hur är det med Doktor Mugg i dag?

– Du, det var faktiskt prat om att göra en långfilm med Doktor Mugg, men det rann ut i sanden. Det jag kan säga är att den där svarta latexdräkten inte var superhärlig mot slutet, det var så himla varmt.

Har du kvar den?

– Den blev tyvärr förstörd av råttor där ute i boden, men toalettringen är kvar där någonstans!

Ganska nyligen började Marko ge sig ut på turnéer med sin musik igen, och responsen har varit större än förväntat.

Kunde du tro det när du släppte din första platta för 20 år sedan?

– Verkligen inte! Jag trodde att man skulle prata vuxet och gå runt i kostym när man är över 40, så jag hade aldrig trott att jag skulle få vara kvar i den här rosa bubblan, som jag kallar det. I början var jag alltid orolig för vad jag skulle göra när musiken inte funkade längre, eftersom jag inte har en utbildning att falla tillbaka på, men det verkar lösa sig hela tiden så numer är jag lugn. I värsta fall får jag stå köra lite Markooliodängor på någon pizzeria, det är inte mer än så.

Varför tror du det går hem hos publiken än i dag?

– Alla som växte upp med mina låtar gillade dem förr, kom in i en period där det blev töntigt och är nu så pass gamla att de känner någon sorts nostalgi, så de här spelningarna blir helt galna.

Marko fortsätter och berättar att mycket handlar om glädje.

– Det kanske blir lättare att få feeling på spelningarna eftersom jag är lika ung i skallen än, trots att min kropp har åldrats. Jag såg nyligen en gammal mingelbild på mig och Tobbe Trollkarl och insåg att jag såg ut att vara en liten snorunge. Även om det inte syns så finns den där ungen kvar, tillsammans med energin och glädjen. Jag har aldrig skrivit låttexter som handlar om vilken häftig gangster jag är, utan det kretsar verkligen bara kring glädje!

– Premiären gick jättebra! Vi hade precis ett juluppehåll från rep och genomdrag så man var verkligen tvungen att koncentrera sig för att komma ihåg allt. Men det gick bra och det är skönt att det är överstökat, det är alltid så nervöst och stressigt med premiärer, säger Marko.

Det är Robert Dröse som står bakom både manus och regi för familjeföreställningen. Grundstoryn är densamma som i den klassiska sagan om Aladdin, men Dröse har gjort vissa ändringar för att fräscha upp det hela lite. Samma typ av sensmoral finns dock kvar.

– Den här gången luras pojken Aladdin ned i en grotta av mig, den elaka trollkarlen El Zallham, för att jag vill ha den magiska lampan. När jag väl får den så önskar jag mig alldeles för mycket saker, så det går käpprätt åt skogen. Det finns liksom en undertext som säger att det inte handlar om att man ska vara rik och mäktig för att vara glad och få det man egentligen vill ha, berättar Marko.

Rikstäckande turné

Inför premiären repade gänget intensivt och än får de inte vila. Innan de kliver på scenen i Löfbergs Arena värmer de upp på Stockholm Waterfront.

– Efter miniturnén, där Karlstad är inräknat, ska vi dessutom tillbaka till Stockholm en sväng innan det är dags för den stora turnén från norr till söder. Det blir en intensiv period men det känns roligt, det är ett skönt gäng jag får jobba med, säger Marko och berättar sedan lite mer om själva produktionen.

– Det ligger ett väldigt stort jobb bakom den här föreställningen, med mycket scenografi. Jag tror det är typ tre långtradare som kör runt på alla grejer mellan föreställningarna, så de riktiga hjältarna är egentligen de som varje gång packar ned alla prylar och kastar sig ut på vägarna för att bygga ihop allt igen.

Känner ni skådespelare varandra sedan innan?

– Nja, litegrann. Jag och Kim Sulocki, som spelar dromedaren Jabaar, har gjort Trollkarlen från Oz tillsammans, vi är ett roligt par tycker jag. Sedan har jag träffat Claes Malmberg, som spelar anden i lampan, i olika tv- och radiosammanhang.

Teater öppnar upp fantasin

År 2001 agerade Marko skådespelare i en teaterföreställning, närmare bestämt Karlsson på taket på Göta Lejon, för allra första gången och fastnade direkt. Efter det har han medverkat i bland annat Rasmus på luffen, Saturday night fever och Trollkarlen från Oz.

Vad är det som är så härligt med teater?

– Det är något särskilt med den där livekänslan, man kan inte bryta och göra om scenen utan man har bara en chans. Det är en helt annan sorts nerv. För publiken tror jag det handlar mycket om att man kan svepa sig in i fantasin.

Brukar du själv gå mycket på teater?

– Ja, framför allt med mina barn. För inte så länge sedan hörde jag ett barn i publiken ropa till sin mamma för att ”filmen” inte hade börjat än, så jag tror det är viktigt att man tar sig ur skärmvärlden och ser på lite riktiga sagor ibland också.

Du som artist, alltså Markoolio, är väl också lite utav en roll? Vad är skillnaderna?

– Visst är det det! Men på teaterscenen får jag klä upp mig i fina kläder och spela någon helt annat, det är spännande och utmanande.

”Jag ger mig inte”

Teater, radio, musik och tv. Marko har många bollar i luften men menar att det är skönt med variation.

– Man tröttnar aldrig på sitt jobb då. Jag tror att det är extra viktigt att vara alert inom nöjesbranschen, annars lyser det nog igenom till publiken. Så länge det inte blir för mycket tror jag att det är nyttigt att vara inne på flera spår.

Har det blivit för mycket för dig någon gång?

– Ja, ett tag fick jag för mig att jag skulle prata i radio fem dagar i veckan, men de tidiga morgnarna var inget för mig. Då körde jag teater samtidigt så jag fick ta privatflyg till föreställningarna, sedan ta mig hem igen för att gå upp tidigt och prata. Det där ekorrhjulet blev inte så bra.

Finns det något kvar inom nöje som du skulle vilja testa? Författare?

– Haha, det har jag inte tänkt på. Men långfilm skulle jag vilja göra. Jag ringer och tjatar på Felix Herngren då och då och jag ger mig inte förrän han ringer tillbaka och ger mig något! Han hade provfilmning för en kommande tv-serie för inte så längesedan men där gick det inte så bra. En julkalender skulle också vara lite utav ett hedersuppdrag. Jag har tjatat lite på SVT om att göra en julkalendern av serien Familjen Rysberg, som jag medverkar i, men vi får väl se.

Nostalgi och glädje

Nu är det snart 20 år sedan låten Vi drar till fjällen släpptes och Markoolio blev namnet på svenska folkets läppar.

– Det är helt sinnes. Jag tänker att det bara är några år sedan jag slog igenom men sedan ser jag folk på universitetet klä ut sig till olika Markooliokaraktärer och inser då att det är ett bra tag sedan allt tog fart, säger Marko.

Under de här åren har du också fångat, framför allt, 90-talisterna med olika tv-program. Hur är det med Doktor Mugg i dag?

– Du, det var faktiskt prat om att göra en långfilm med Doktor Mugg, men det rann ut i sanden. Det jag kan säga är att den där svarta latexdräkten inte var superhärlig mot slutet, det var så himla varmt.

Har du kvar den?

– Den blev tyvärr förstörd av råttor där ute i boden, men toalettringen är kvar där någonstans!

Ganska nyligen började Marko ge sig ut på turnéer med sin musik igen, och responsen har varit större än förväntat.

Kunde du tro det när du släppte din första platta för 20 år sedan?

– Verkligen inte! Jag trodde att man skulle prata vuxet och gå runt i kostym när man är över 40, så jag hade aldrig trott att jag skulle få vara kvar i den här rosa bubblan, som jag kallar det. I början var jag alltid orolig för vad jag skulle göra när musiken inte funkade längre, eftersom jag inte har en utbildning att falla tillbaka på, men det verkar lösa sig hela tiden så numer är jag lugn. I värsta fall får jag stå köra lite Markooliodängor på någon pizzeria, det är inte mer än så.

Varför tror du det går hem hos publiken än i dag?

– Alla som växte upp med mina låtar gillade dem förr, kom in i en period där det blev töntigt och är nu så pass gamla att de känner någon sorts nostalgi, så de här spelningarna blir helt galna.

Marko fortsätter och berättar att mycket handlar om glädje.

– Det kanske blir lättare att få feeling på spelningarna eftersom jag är lika ung i skallen än, trots att min kropp har åldrats. Jag såg nyligen en gammal mingelbild på mig och Tobbe Trollkarl och insåg att jag såg ut att vara en liten snorunge. Även om det inte syns så finns den där ungen kvar, tillsammans med energin och glädjen. Jag har aldrig skrivit låttexter som handlar om vilken häftig gangster jag är, utan det kretsar verkligen bara kring glädje!

  • Ida Myrin

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.