2017-11-12 09:16

2017-11-12 16:30

Saturday night Takida

Takida Var: Nöjesfabriken, Karlstad Publik: 1200

Få band upplever lapp på luckan i Karlstad. Än färre band återkommer till samma spelställe under samma 365-dagarsperiod. Folkliga Takida tillhör dock den där lilla skaran som kör med täta intervaller, men ändå drar publik.
Betyg:

I januari genomförde frontmannen Robert Pettersson ett utsålt dubbelpass med sina band Stiftelsen och Takida på Nöjesfarbrikens stora scen. Svettigt värre. Den här gången lämnar han Stiftelsen hemma och kör ett uppvärmningsgig innan en stundande Europasväng.

Det märks att bandet inte har spelat live på ett par månader. Det är tajt och samspelt, men det där lilla extra som infinner sig när ett band är på tour saknas. De är på tårna, men ändå lite försiktiga. Ja nästan trevande. Detta tycks publiken dock ha överseende med och det räcker med de inledande ackorden i Better och Purgatory (live and let die) för att dansgolvet ska bilda ett stormande klappa takten över huvud-hav. Better är verkligen mättad med feel good-energi denna afton, vilken hit, buggdrag à la Sandgrunds glansdagar.

Samtiden visar sin verkliga sida under balladerna Broken och Curly Sue. En savann av glödande mobiler vaggar taktfast i mörkret, men från ingenstans kommer en hälsning från 80-talet – en tändare. En ensamma levande flamma i en skog av konstgjort ljus, nostalgivibbar och visst saknar vi gårdagens tändarballader?

Takidas kaxiga radiorock har både inslag av smör, salt och granit. Kreddig Nickelback-rock mixas med nittiotalistiska grungetendenser och sentida Metallica. Det märks att de lyssnar på hårdrock privat. Både titlar och struktur i låtar som Evil eye och Skid row skriver under på den tesen.

En ful dansant ankunge i setet är annars Don’t wait up. Annorlunda och avig. Plötsligt blir det klaviaturdrivet elektrodisco. Var kom den ifrån Takida?

Stundtals rockar det både fett och gungar hårt, men visst var det bättre sist och nu bör nog Ånges söner vänta till nästa skivsläpp innan de besöker Fabriken igen.

Ett habilt hantverk som en polare brukar säga och även om det kanske blev ännu en dag på jobbet så är och förblir Takida ett fenomen som gör sin sak både bättre och smartare än många andra. Lagerjobb eller musiken? Takida valde det senare.

? Går det att se tuff ut när en rockar loss bakom en synth? Keyboardisten Chris Rehn gör det inte i alla fall.

! Samla enkla poäng framför en Karlstadpublik? Nämn Färjestads BK. Nej Robert Pettersson, nej! Lika billigt varje gång och totalt offside.

I januari genomförde frontmannen Robert Pettersson ett utsålt dubbelpass med sina band Stiftelsen och Takida på Nöjesfarbrikens stora scen. Svettigt värre. Den här gången lämnar han Stiftelsen hemma och kör ett uppvärmningsgig innan en stundande Europasväng.

Det märks att bandet inte har spelat live på ett par månader. Det är tajt och samspelt, men det där lilla extra som infinner sig när ett band är på tour saknas. De är på tårna, men ändå lite försiktiga. Ja nästan trevande. Detta tycks publiken dock ha överseende med och det räcker med de inledande ackorden i Better och Purgatory (live and let die) för att dansgolvet ska bilda ett stormande klappa takten över huvud-hav. Better är verkligen mättad med feel good-energi denna afton, vilken hit, buggdrag à la Sandgrunds glansdagar.

Samtiden visar sin verkliga sida under balladerna Broken och Curly Sue. En savann av glödande mobiler vaggar taktfast i mörkret, men från ingenstans kommer en hälsning från 80-talet – en tändare. En ensamma levande flamma i en skog av konstgjort ljus, nostalgivibbar och visst saknar vi gårdagens tändarballader?

Takidas kaxiga radiorock har både inslag av smör, salt och granit. Kreddig Nickelback-rock mixas med nittiotalistiska grungetendenser och sentida Metallica. Det märks att de lyssnar på hårdrock privat. Både titlar och struktur i låtar som Evil eye och Skid row skriver under på den tesen.

En ful dansant ankunge i setet är annars Don’t wait up. Annorlunda och avig. Plötsligt blir det klaviaturdrivet elektrodisco. Var kom den ifrån Takida?

Stundtals rockar det både fett och gungar hårt, men visst var det bättre sist och nu bör nog Ånges söner vänta till nästa skivsläpp innan de besöker Fabriken igen.

Ett habilt hantverk som en polare brukar säga och även om det kanske blev ännu en dag på jobbet så är och förblir Takida ett fenomen som gör sin sak både bättre och smartare än många andra. Lagerjobb eller musiken? Takida valde det senare.

? Går det att se tuff ut när en rockar loss bakom en synth? Keyboardisten Chris Rehn gör det inte i alla fall.

! Samla enkla poäng framför en Karlstadpublik? Nämn Färjestads BK. Nej Robert Pettersson, nej! Lika billigt varje gång och totalt offside.

  • Jesper Löfvenborg