2015-10-16 06:00

2015-10-16 06:00

"Ett sätt att sluta fred"

INTERVJU: VÄRMLÄNDSKA FILMAREN LINDA-MARIAS FÖRSTA LÅNGFILM HAR REDAN PRISATS INTERNATIONELLT.

Hon tar avstamp i sig själv. Vänder sig mot unga och vill vara en berättare som kommer nära.
Värmländska filmaren Linda-Maria Birbeck långfilmsdebuterar nu med uppmärksammade Det borde finnas regler.

Just nu håller hon på att lägga sista handen vid en dramaserie för Sveriges television. Serien om tio avsnitt heter Drakhjärta och ska börja sändas i december. Animation blandas med filmad verklighet, Linda-Maria Birbeck beskriver resultatet som fint. Och häftigt. Hon låter påtagligt nöjd.

Men redan i helgen är hon aktuell med sin första långfilm. Den heter Det borde finnas regler och skildrar livet i gränslandet där barn blir vuxna.

Men att hon kom att syssla med film är något av en slump.

– Tankarna på en film började komma när jag cyklade. Det blev som en lek. Jag berättade för en kompis att jag hade skapat en film i huvudet och hon uppmanade mig att skriva ner den, berättar Linda-Maria Birbeck som under den här tiden var bosatt i Holland.

Men hon kände inte att hon kunde skriva.

– Men så blev jag utan uppkoppling en helg. Gatan där jag bodde skulle läggas om och under arbetet förstördes bredbandet. Det var då jag satte mig och började skriva. Manuset blev klart på bara en vecka.

Engångskamera

Hon blev uppmanad att visa resultatet för någon inom filmbranschen. En vän till henne skickade manuset till produktionsbolaget Mint i Malmö som hörde av sig direkt.

– Jag trodde aldrig att de skulle låta mig regissera! Jag hade ingen erfarenhet. Den första filminspelningen jag var på i mitt liv var min egen. Jag kände direkt att det här var mitt liv, det jag skulle syssla med.

Novellfilmen hon gjorde heter Som en Zorro och är baserad på hennes egen uppväxt. När hon gjort klart filmen lämnade Holland, där hon bott i 13 år, för Malmö med målet att satsa allt på filmyrket.

– Det var ett sätt att bearbeta det jag varit med om som barn. Jag trodde aldrig att jag skulle flytta tillbaka till Sverige, men jag packade mina saker och gav mig av på vinst eller förlust.

Det var tillfälligheter som förde in henne på filmen, likaså var det tillfälligheter som dessförinnan fick henne att intressera sig för fotografi.

– Vid ett tillfälle tog jag med mig en engångskamera till en musikfestival. En vän följde med mig, hennes pappa är en känd konstnär och när han fick se mina bilder så uppmanade han mig att söka till konstskola. Jag skickade de femton bilderna jag hade tagit med engångskameran och kom in!

Tuff uppväxt

Linda-Maria pausar, som för att ännu en gång slås över hur osannolikt det var. Hon trodde själv först att det var ett skämt när antagningsbrevet från den holländska konstskolan kom.

– Det blev som en upptäckt när jag tog upp den där engångskameran. Jag har varit med om en del som barn, haft en tuff uppväxt. Jag har förlorat många människor som funnits i min närhet. Men med fotograferandet upptäckte jag att jag kunde surra fast saker. Rama in en slags verklighet. Och människor kunde tycka vad de ville, men de kunde aldrig ta det ifrån mig. Det blev ett sätt för mig att hålla fast livet. Jag blev väldigt målmedveten.

Hon berättar att steget från stillbild till rörlig var kortare än hon trodde på förhand. Även med stillbilder hade hon alltid jobbat med att berätta historier med en början och ett slut.

– Behovet av att berätta har alltid funnits i mig.

Men det var först genom att upptäcka foto och film som du hittade verktygen?

– Så var det nog. Jag kommer inte från en bakgrund där de verktygen fanns. Jag visste ingenting om vare sig konst eller film, så en helt ny värld öppnade sig för mig.

Hur vill du beskriva din uppväxt?

– Tuff. Missbruksfamilj. Mina första 18 år handlade bara om att överleva. Medvetet eller omedvetet bestämde jag mig för att skaffa mig ett liv någon annanstans, så långt från allt jag varit med om som möjligt.

Och det blev Holland?

– Först New York och London men slutligen landade jag i Holland. Numera kan jag se min uppväxt som min styrka. Det har skapat möjlighet för mig att kunna berätta vissa historier.

Känner du att du kommer tillfreds med det som varit genom att skilda det?

– Absolut, så känns det. Speciellt med Som en Zorro. Att göra den var ett sätt att sluta fred med det som varit. Det blev också början på något nytt.

Best female director

Efter Som en Zorro började Linda-Maria arbetet med sin första långfilm. Den heter Det borde finnas regler och den har redan visats i valda sammanhang både internationellt och i Sverige. Den visades nyligen på Woodstocks filmfestival i USA och Linda-Maria Birbeck fick pris som Best female director.

– Den handlar om vänskap, den sortens vänskap man kan ha som ung. Den som nästan blir stark som en förälskelse. Det handlar om den turbulenta tiden då man är mellan barn- och vuxenlivet. Det är så mycket som händer under den här tiden i livet. För mig var det viktigt att få skildra detta med värme, humor och svärta.

Filmen lägger stor vikt vid det visuella.

– Varje bild ska berätta något. Jag har byggt hela filmen genom att cykla runt i Malmö och fotografera platser där handlingen utspelar sig, samtidigt som jag skrivit manuset i huvudet. Så jag utgår ifrån bild. Och dialog. Det viktigaste.

Händer här och nu

– När vuxna ska berätta om unga blir det gärna att man berättar om i stället för att berätta för barn och unga. Jag har varit mån om att det skulle vara ungdomarnas film, jag skulle vara nära, det skulle inte vara någon tillbakablick utan det ska kännas som att det händer här och nu, sett ur deras ögon. Samtidigt finns det otroligt mycket av mig själv i filmen.

Att investera så mycket av sig själv, är det bara positivt?

– Ja. Men det går bara om du älskar det du gör. Att göra film har blivit så otroligt viktigt för mig, de senaste åren har varit de lyckligaste jag upplevt. Så att jag skapar med hjärtat, det sker av sig självt på något vis. Jag försöker skapa världar som är nära verkligheten, fast aningen förhöjda. Det är så givande att arbeta med unga, de är så otroligt mycket i nuet. De har ofta ett enkelt och rakt sätt att se på saker. Mer ärligt.

Känner du att du hittat din nisch?

– Ja. Det är ett val jag gjort. Jag tror aldrig jag kommer att göra film för enbart vuxna. För man har ju alltid kvar barnet i sig. Jag har visat långfilmen för vuxna och många blir väldigt tagna. Och de skrattar år helt andra saker än ungdomarna skrattar åt.

16-18 oktober arrangeras Buff, en internationell barn- och ungdomsfilmfestival, i Karlstad. Linda-Maria Birbeck gästar festivalen den 17:e i samband med visningen av Det borde finnas regler. Se hela programmet på Karlstad.se. Det borde finnas regler har biopremiär över hela landet den 23 oktober.

Just nu håller hon på att lägga sista handen vid en dramaserie för Sveriges television. Serien om tio avsnitt heter Drakhjärta och ska börja sändas i december. Animation blandas med filmad verklighet, Linda-Maria Birbeck beskriver resultatet som fint. Och häftigt. Hon låter påtagligt nöjd.

Men redan i helgen är hon aktuell med sin första långfilm. Den heter Det borde finnas regler och skildrar livet i gränslandet där barn blir vuxna.

Men att hon kom att syssla med film är något av en slump.

– Tankarna på en film började komma när jag cyklade. Det blev som en lek. Jag berättade för en kompis att jag hade skapat en film i huvudet och hon uppmanade mig att skriva ner den, berättar Linda-Maria Birbeck som under den här tiden var bosatt i Holland.

Men hon kände inte att hon kunde skriva.

– Men så blev jag utan uppkoppling en helg. Gatan där jag bodde skulle läggas om och under arbetet förstördes bredbandet. Det var då jag satte mig och började skriva. Manuset blev klart på bara en vecka.

Engångskamera

Hon blev uppmanad att visa resultatet för någon inom filmbranschen. En vän till henne skickade manuset till produktionsbolaget Mint i Malmö som hörde av sig direkt.

– Jag trodde aldrig att de skulle låta mig regissera! Jag hade ingen erfarenhet. Den första filminspelningen jag var på i mitt liv var min egen. Jag kände direkt att det här var mitt liv, det jag skulle syssla med.

Novellfilmen hon gjorde heter Som en Zorro och är baserad på hennes egen uppväxt. När hon gjort klart filmen lämnade Holland, där hon bott i 13 år, för Malmö med målet att satsa allt på filmyrket.

– Det var ett sätt att bearbeta det jag varit med om som barn. Jag trodde aldrig att jag skulle flytta tillbaka till Sverige, men jag packade mina saker och gav mig av på vinst eller förlust.

Det var tillfälligheter som förde in henne på filmen, likaså var det tillfälligheter som dessförinnan fick henne att intressera sig för fotografi.

– Vid ett tillfälle tog jag med mig en engångskamera till en musikfestival. En vän följde med mig, hennes pappa är en känd konstnär och när han fick se mina bilder så uppmanade han mig att söka till konstskola. Jag skickade de femton bilderna jag hade tagit med engångskameran och kom in!

Tuff uppväxt

Linda-Maria pausar, som för att ännu en gång slås över hur osannolikt det var. Hon trodde själv först att det var ett skämt när antagningsbrevet från den holländska konstskolan kom.

– Det blev som en upptäckt när jag tog upp den där engångskameran. Jag har varit med om en del som barn, haft en tuff uppväxt. Jag har förlorat många människor som funnits i min närhet. Men med fotograferandet upptäckte jag att jag kunde surra fast saker. Rama in en slags verklighet. Och människor kunde tycka vad de ville, men de kunde aldrig ta det ifrån mig. Det blev ett sätt för mig att hålla fast livet. Jag blev väldigt målmedveten.

Hon berättar att steget från stillbild till rörlig var kortare än hon trodde på förhand. Även med stillbilder hade hon alltid jobbat med att berätta historier med en början och ett slut.

– Behovet av att berätta har alltid funnits i mig.

Men det var först genom att upptäcka foto och film som du hittade verktygen?

– Så var det nog. Jag kommer inte från en bakgrund där de verktygen fanns. Jag visste ingenting om vare sig konst eller film, så en helt ny värld öppnade sig för mig.

Hur vill du beskriva din uppväxt?

– Tuff. Missbruksfamilj. Mina första 18 år handlade bara om att överleva. Medvetet eller omedvetet bestämde jag mig för att skaffa mig ett liv någon annanstans, så långt från allt jag varit med om som möjligt.

Och det blev Holland?

– Först New York och London men slutligen landade jag i Holland. Numera kan jag se min uppväxt som min styrka. Det har skapat möjlighet för mig att kunna berätta vissa historier.

Känner du att du kommer tillfreds med det som varit genom att skilda det?

– Absolut, så känns det. Speciellt med Som en Zorro. Att göra den var ett sätt att sluta fred med det som varit. Det blev också början på något nytt.

Best female director

Efter Som en Zorro började Linda-Maria arbetet med sin första långfilm. Den heter Det borde finnas regler och den har redan visats i valda sammanhang både internationellt och i Sverige. Den visades nyligen på Woodstocks filmfestival i USA och Linda-Maria Birbeck fick pris som Best female director.

– Den handlar om vänskap, den sortens vänskap man kan ha som ung. Den som nästan blir stark som en förälskelse. Det handlar om den turbulenta tiden då man är mellan barn- och vuxenlivet. Det är så mycket som händer under den här tiden i livet. För mig var det viktigt att få skildra detta med värme, humor och svärta.

Filmen lägger stor vikt vid det visuella.

– Varje bild ska berätta något. Jag har byggt hela filmen genom att cykla runt i Malmö och fotografera platser där handlingen utspelar sig, samtidigt som jag skrivit manuset i huvudet. Så jag utgår ifrån bild. Och dialog. Det viktigaste.

Händer här och nu

– När vuxna ska berätta om unga blir det gärna att man berättar om i stället för att berätta för barn och unga. Jag har varit mån om att det skulle vara ungdomarnas film, jag skulle vara nära, det skulle inte vara någon tillbakablick utan det ska kännas som att det händer här och nu, sett ur deras ögon. Samtidigt finns det otroligt mycket av mig själv i filmen.

Att investera så mycket av sig själv, är det bara positivt?

– Ja. Men det går bara om du älskar det du gör. Att göra film har blivit så otroligt viktigt för mig, de senaste åren har varit de lyckligaste jag upplevt. Så att jag skapar med hjärtat, det sker av sig självt på något vis. Jag försöker skapa världar som är nära verkligheten, fast aningen förhöjda. Det är så givande att arbeta med unga, de är så otroligt mycket i nuet. De har ofta ett enkelt och rakt sätt att se på saker. Mer ärligt.

Känner du att du hittat din nisch?

– Ja. Det är ett val jag gjort. Jag tror aldrig jag kommer att göra film för enbart vuxna. För man har ju alltid kvar barnet i sig. Jag har visat långfilmen för vuxna och många blir väldigt tagna. Och de skrattar år helt andra saker än ungdomarna skrattar åt.

16-18 oktober arrangeras Buff, en internationell barn- och ungdomsfilmfestival, i Karlstad. Linda-Maria Birbeck gästar festivalen den 17:e i samband med visningen av Det borde finnas regler. Se hela programmet på Karlstad.se. Det borde finnas regler har biopremiär över hela landet den 23 oktober.

Älskar Håkan Hellström

Linda-Maria Birbeck är född i Karlstad 1974, uppväxt på Hammarö.

Bor numera med sambo i Malmö, familjen väntar tillökning efter nyåret.

Tittar på:

– På allt! Både skräp och kvalitet. Älskar This is England-serierna. Just det brittiska sättet att blanda humor och svärta ligger nära hur jag själv jobbar.

Lyssnar på:

– Musik betyder väldigt mycket för mig. Min första stora upptäckt var The Cure och de lyssnar jag fortfarande på. Och så älskar jag Håkan Hellström.

Läser:

– Mycket! Under alla år utomlands läste jag mycket svenskt för att behålla språket. Just nu har jag börjat läsa Steglitsan av Donna Tart.

Filmografi:

Som en Zorro (2012, Belönades med Stora novellfilmspriset och Publikpriset på Göteborgsfilmfestival)

Hitta bort (2015, Visades nyligen i SVT)

Det borde finnas regler (2015, Biopremiär den 23 oktober, Filmen har även rönt uppmärksamhet i Tyskland, Kanada och Italien och ska visas på tre filmfestivaler i New York under oktober)

Källa: