2015-10-02 11:28

2015-10-02 15:50

Ljummet Mr. Lawless

RECENSION

W.A.S.P.
Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: Halvfullt
Betyg: 2

Låt oss först krasst konstatera ­­–torsdagskvällar är inte den optimala tidpunkten för livemusik i Karlstad, och antagligen inte i andra städer heller. I våras misslyckades Turbonegro att skapa den riktiga stämningen på just en torsdag, och i kväll var det W.A.S.P:s tur att möta torsdagskvällsgigdöden.

Obegripligt, två fenomenala liveband och festen liknar snarare ett reserverat kafferep. Nog om detta, men låt oss kalla fenomenet Lex torsdag och ha detta i baktanke till nästa gång det bokas band.

W.A.S.P., eller rättare sagt Blackie Lawless, bandets hövding, tycks älska Karlstad. Kvällens spelning på Nöjesfabriken är bandets tredje sedan 2007, och sist de gästade tegelkolossen stora scen, 2012, var det lapp på luckan. Det är betydligt glesare mellan leden denna oktoberkväll och det känns faktiskt lite avslaget. Trist. Måste det till alkohol för att njuta av hårdrock?

Blackie är inne på sitt trettiotredje år med W.A.S.P. och kärlek till hans skapelse går inte att ta miste på. De 75 minuter som bandet lirar är det ”Blackie time” och då ska man lyssna, annars kan man dra hem. Fokus kära publik, fokus.

Kvällens setlist innehåller inga överraskningar, men tyvärr fimpar de extranumret, tillika favoriten, Chainsaw Charlie (murders in the new morgue). Var det inte kul nog i kväll Mr. Lawless? Då borde han (ja jag skriver han...) istället ha hoppat över de båda coverlåtarna The real me och I don’t need no doctor, vilka intetsägande parenteser. On your knees, Inside the electric circus och Hellion levereras, inga konstigheter, men bästa bidraget från det galna 80-talet är ändå L.O.V.E. machine. Äntligen lite riv i pipan. Från purfärska skivan Golgotha får vi tre smakprov. Bruce Springsteen-minnande radiodängan Last runaway, titelspåret och powerballaden Miss you. Det känns som man lägger mer kraft på det nya materialet, fylligare ljud och mer engagemang. Medan 80-talslåtarna dammas av utan riktig passion och inlevelse.

Kvällens höjdpunkt är definitivt Arena of pleasure. Här finns just den där passionen jag påkallar –äntligen lite hjärta och själ. Elektriskt.

Finalen då? Ingen Chainsaw Charlie, men självklart Wild child och en muppig version av allsångsklassikern I wanna be somebody. Med en ännu-en-dag-på-jobbet-känsla och lite lätt besviken traskar jag hem genom natten. Jag älskar W.A.S.P., du sjunger fortfarande bra, men seriöst, det här var ganska ljummet Mr. Lawless.

 

! Diggar när en gôbbgrinig Blackie spyr galla över en bråkig besökare framför scenen som själ publikens uppmärksamhet under ett ögonblick. ”I’m the star, don’t ruin my show”. Typ.

? Säger det igen: varför envisas med halvtaskiga elektroniska skärmar när det finns klassiska backdrops?

Låt oss först krasst konstatera ­­–torsdagskvällar är inte den optimala tidpunkten för livemusik i Karlstad, och antagligen inte i andra städer heller. I våras misslyckades Turbonegro att skapa den riktiga stämningen på just en torsdag, och i kväll var det W.A.S.P:s tur att möta torsdagskvällsgigdöden.

Obegripligt, två fenomenala liveband och festen liknar snarare ett reserverat kafferep. Nog om detta, men låt oss kalla fenomenet Lex torsdag och ha detta i baktanke till nästa gång det bokas band.

W.A.S.P., eller rättare sagt Blackie Lawless, bandets hövding, tycks älska Karlstad. Kvällens spelning på Nöjesfabriken är bandets tredje sedan 2007, och sist de gästade tegelkolossen stora scen, 2012, var det lapp på luckan. Det är betydligt glesare mellan leden denna oktoberkväll och det känns faktiskt lite avslaget. Trist. Måste det till alkohol för att njuta av hårdrock?

Blackie är inne på sitt trettiotredje år med W.A.S.P. och kärlek till hans skapelse går inte att ta miste på. De 75 minuter som bandet lirar är det ”Blackie time” och då ska man lyssna, annars kan man dra hem. Fokus kära publik, fokus.

Kvällens setlist innehåller inga överraskningar, men tyvärr fimpar de extranumret, tillika favoriten, Chainsaw Charlie (murders in the new morgue). Var det inte kul nog i kväll Mr. Lawless? Då borde han (ja jag skriver han...) istället ha hoppat över de båda coverlåtarna The real me och I don’t need no doctor, vilka intetsägande parenteser. On your knees, Inside the electric circus och Hellion levereras, inga konstigheter, men bästa bidraget från det galna 80-talet är ändå L.O.V.E. machine. Äntligen lite riv i pipan. Från purfärska skivan Golgotha får vi tre smakprov. Bruce Springsteen-minnande radiodängan Last runaway, titelspåret och powerballaden Miss you. Det känns som man lägger mer kraft på det nya materialet, fylligare ljud och mer engagemang. Medan 80-talslåtarna dammas av utan riktig passion och inlevelse.

Kvällens höjdpunkt är definitivt Arena of pleasure. Här finns just den där passionen jag påkallar –äntligen lite hjärta och själ. Elektriskt.

Finalen då? Ingen Chainsaw Charlie, men självklart Wild child och en muppig version av allsångsklassikern I wanna be somebody. Med en ännu-en-dag-på-jobbet-känsla och lite lätt besviken traskar jag hem genom natten. Jag älskar W.A.S.P., du sjunger fortfarande bra, men seriöst, det här var ganska ljummet Mr. Lawless.

 

! Diggar när en gôbbgrinig Blackie spyr galla över en bråkig besökare framför scenen som själ publikens uppmärksamhet under ett ögonblick. ”I’m the star, don’t ruin my show”. Typ.

? Säger det igen: varför envisas med halvtaskiga elektroniska skärmar när det finns klassiska backdrops?

  • Jesper Löfvenborg