2015-06-26 16:31

2015-06-26 16:31

Ge mig något nytt nu, Sommar!

OSKAR NYSTRÖM

Så var de äntligen igång igen. Sommarpratarna är här för att förgylla våra lata dagar i hängmattan med rörande, insiktsfulla, begåvat förmedlade historier ur makalösa levnadsöden. David Batra berättar om sitt förflutna som mobbare - en tid i livet som varit för jobbig för att helt bearbeta innan idag, med Sveriges Radio i ryggen och ett helt land som lyssnar. Detta medan Lena Olin talar ut om barndomen och uppväxten. Att förlora sin bror till cancer och se sin far bli förlamad. Det har varit svårt men de har tagit med sig lärdomar och blivit starkare individer i slutändan. Vi som lyssnar, vi gråter och skrattar om vartannat. Vi häpnas under anekdoterna och kontemplerar det som blivit sagt under låtarna. Sedan, när sommarpratet är slut, då går vi vidare i livet som rikare människor.

Eller gör vi verkligen det? Klarar vi av att bli djupt och innerligt berörda sju dagar i veckan genom hela sommaren? Jag inbillar mig förstås inte att du lyssnar slaviskt på alla sändningar, och även jag tycker om att bli berörd, så låt mig förtydliga att min poäng är följande: det finns numera en formel som avgör vad ett bra sommarprat ska innehålla, och jag är redan – efter en veckas sommarprat – dödstrött på den.

Formeln skrevs redan för många år sedan, jag inbillar mig inget annat, men att trenden pekar åt samma håll direkt, redan i startgroparna av 2015 års sommarbabbel, ger åtminstone mig en stark känsla av olust. Jag kan riktigt höra det i deras röster, att alla vill bli en ny Maja Ivarsson, Mustafa Can eller Lars Lerin. Alltsammans i samråd med en genomskicklig producent som finslipar varje sekund. Varje ord.

Jag orkar faktiskt inte mer. Det här går inte. Det blir som ett förhållande där man bara pussas och kramas hela dagarna, och snart blir det tydligt för båda två att vi inte gör någonting produktivt längre, att pussarna och kramarna inte kittlar som förut. Men ingen säger någonting, alltsammans bara fortsätter, för det finns ju ingenting bättre än pussar och kramar - väl?

Så var de äntligen igång igen. Sommarpratarna är här för att förgylla våra lata dagar i hängmattan med rörande, insiktsfulla, begåvat förmedlade historier ur makalösa levnadsöden. David Batra berättar om sitt förflutna som mobbare - en tid i livet som varit för jobbig för att helt bearbeta innan idag, med Sveriges Radio i ryggen och ett helt land som lyssnar. Detta medan Lena Olin talar ut om barndomen och uppväxten. Att förlora sin bror till cancer och se sin far bli förlamad. Det har varit svårt men de har tagit med sig lärdomar och blivit starkare individer i slutändan. Vi som lyssnar, vi gråter och skrattar om vartannat. Vi häpnas under anekdoterna och kontemplerar det som blivit sagt under låtarna. Sedan, när sommarpratet är slut, då går vi vidare i livet som rikare människor.

Eller gör vi verkligen det? Klarar vi av att bli djupt och innerligt berörda sju dagar i veckan genom hela sommaren? Jag inbillar mig förstås inte att du lyssnar slaviskt på alla sändningar, och även jag tycker om att bli berörd, så låt mig förtydliga att min poäng är följande: det finns numera en formel som avgör vad ett bra sommarprat ska innehålla, och jag är redan – efter en veckas sommarprat – dödstrött på den.

Formeln skrevs redan för många år sedan, jag inbillar mig inget annat, men att trenden pekar åt samma håll direkt, redan i startgroparna av 2015 års sommarbabbel, ger åtminstone mig en stark känsla av olust. Jag kan riktigt höra det i deras röster, att alla vill bli en ny Maja Ivarsson, Mustafa Can eller Lars Lerin. Alltsammans i samråd med en genomskicklig producent som finslipar varje sekund. Varje ord.

Jag orkar faktiskt inte mer. Det här går inte. Det blir som ett förhållande där man bara pussas och kramas hela dagarna, och snart blir det tydligt för båda två att vi inte gör någonting produktivt längre, att pussarna och kramarna inte kittlar som förut. Men ingen säger någonting, alltsammans bara fortsätter, för det finns ju ingenting bättre än pussar och kramar - väl?