2015-06-13 15:02

2015-06-14 08:26

Skön stämning på B in the park

FESTIVAL

Torsdagen bjöd på minifestivalen B in the parks första av tre kvällar.

Återigen fylldes residensparken med musik och folk, liksom förra året. Evenemanget är ett samarbete mellan Båten, Metal Clüb, Rosell & Bergson och Club Pebbles och i år hade man bokat artister som bland annat Hurula, Lorentz och Cleo.

Några timmar in på festivalen hittade man poeten och artisten Mattias Alkberg på scenen tillsammans med några lyssnare vid nedkanten av scenen som stampade i takt. Alkberg avslutade sin spelning med en lugnare version av Skända flaggan vilket spred en fantastisk sommarkvällskänsla i den värmande solnedgången.

Det uppskattats ha varit drygt 300 personer på själva festivalområdet under kvällen men det fanns också en hel del människor som letat sig upp på däcket för att lyssna på musiken med trevligt umgänge under tiden (sen fanns det såklart de som stod och försökte kika in genom springorna och fånga upp bild med hjälp av selfie-sticks).
Området bestod egentligen bara av ett öltält och en scen, om man bortser från Båten, men det räckte för att ge ett lite personligare intryck.

Senare under kvällen blev det dags för akten jag trodde skulle vara ett riktigt dragplåster, nämligen Hurula. Visst var det betydligt mer drag och glädje i publiken men det var inte märkvärdigt många fler som pallrade sig in genom entrén. Redan när bastrumman började slå för att ladda upp inför hiten 22 började dock majoriteten av de närvarande vakna till för att röra sig närmare och sjunga med i de poetiska texterna.
Efter detta började bandet rocka igång Allt ska försvinna och en redan uppvärmd publik började direkt klappa i takt och dansa på stället. Dängorna avlöste sedan varandra och jag upplevde att de trogna fansen längst fram var himla nöjda. Helt förståeligt med tanke på att Robert Hurula uppträdde med mycket engagemang och känsla!

 

 

 

Återigen fylldes residensparken med musik och folk, liksom förra året. Evenemanget är ett samarbete mellan Båten, Metal Clüb, Rosell & Bergson och Club Pebbles och i år hade man bokat artister som bland annat Hurula, Lorentz och Cleo.

Några timmar in på festivalen hittade man poeten och artisten Mattias Alkberg på scenen tillsammans med några lyssnare vid nedkanten av scenen som stampade i takt. Alkberg avslutade sin spelning med en lugnare version av Skända flaggan vilket spred en fantastisk sommarkvällskänsla i den värmande solnedgången.

Det uppskattats ha varit drygt 300 personer på själva festivalområdet under kvällen men det fanns också en hel del människor som letat sig upp på däcket för att lyssna på musiken med trevligt umgänge under tiden (sen fanns det såklart de som stod och försökte kika in genom springorna och fånga upp bild med hjälp av selfie-sticks).
Området bestod egentligen bara av ett öltält och en scen, om man bortser från Båten, men det räckte för att ge ett lite personligare intryck.

Senare under kvällen blev det dags för akten jag trodde skulle vara ett riktigt dragplåster, nämligen Hurula. Visst var det betydligt mer drag och glädje i publiken men det var inte märkvärdigt många fler som pallrade sig in genom entrén. Redan när bastrumman började slå för att ladda upp inför hiten 22 började dock majoriteten av de närvarande vakna till för att röra sig närmare och sjunga med i de poetiska texterna.
Efter detta började bandet rocka igång Allt ska försvinna och en redan uppvärmd publik började direkt klappa i takt och dansa på stället. Dängorna avlöste sedan varandra och jag upplevde att de trogna fansen längst fram var himla nöjda. Helt förståeligt med tanke på att Robert Hurula uppträdde med mycket engagemang och känsla!

 

 

 

  • Ida Myrin