2015-06-05 06:00

2015-06-06 10:28

Annorlunda blåa toner med Bert Deivert

INTERVJU

Han har spelat blues sedan tonåren.Amerikanen Bert Deivert är en av väldigt få i världen som ger ut bluesskivor där mandolinen är tongivande.

Ursprungligen från Boston på den amerikanska östkusten, via Kalifornien och San Fransisco till Sverige och Värmland.

Det var kärleken som tog Bert Deivert över Atlanten på 70-talet. Numera är de värmländska åren i hans liv fler till antalet än de amerikanska.

Men trots den geografiska förflyttningen är det fortfarande den amerikanska musikens rötter som intresserar honom mest. Bluesmusiken och dess förgreningar är något han pratar varmt och mycket kunnigt om, det är något som färgat en stor del av hans musikaliska gärning.

I veckan släpper han ett nytt album, det tolfte i ordningen. Ett bluesalbum med fötterna djupt rotade i det förgångna, ett album med ambitionen att lyfta fram en typ av blues som länge existerat bara i periferin.

– Jag hörde blues som spelades med mandolin för första gången i början av 70-talet, berättar Bert Deivert med påfallande amerikansk brytning.

Han förklarar att mandolinen var vanligt förekommande i det som kallas old timey-musiken, en nordamerikansk folkmusik som var en föregångare till den mer kända bluegrassmusiken som kom senare under 1940-talet.

– Från början så hade vita och svarta musiker samma repertoar, de spelade samma låtar. De spelade blues och old timey-musik med bland annat mandolin och banjo. Ett kvastskaft med ett snöre kunde fungera som bas.

Musiken spelades på danser. De svarta musikerna kom att spela mer blues och de vita närmade sig i sin tur bluegrass och country.

– Min största inspirationskälla är Yank Rachell, fortsätter Bert Deivert.

– Jag har lyssnat på honom väldigt mycket och sedan försökt att utveckla min egen spelstil.

De första inspelningarna som gjordes med Yank Rachell är daterade till 1929.

– Jag älskar både musiken och instrumenten som tillverkades under 30-talet!

För drygt 10 år sedan tog Bert Deivert beslutet att försöka lära sig spela mandolinblues på allvar.

– Fraseringen, hur du spelar tonerna och inte minst vilka toner du kan spela– allt är väldigt annorlunda om du jämför med till exempel gitarr. Blues med mandolin är en väldigt gammal tradition som nästan alltid varit ignorerad.

En av de artister som försökt lyfta fram musiken tidigare är amerikanen Ry Cooder.

– Eftersom det är så bortglömt känns det än mer viktigt att lyfta fram musiken i dag. Det är häftigt att göra något eget, annorlunda. När jag började så var det bara fyra andra i hela världen som hade spelat in bluesplattor med mandolin.

2007 gjorde Bert Deivert sin första skiva med den nya inriktningen. Veckans släpp, där han kompas av bandet Copperhead Run, blir den fjärde.

– I bluesmusiken handlar det ofta om att böja tonerna. Det är enkelt på en gitarr men nästan omöjligt på en mandolin. Så du behöver utveckla en helt ny spelstil, säger Bert Deivert och sträcker sig efter mandolinen som han har på armlängds avstånd i vardagsrummet.

Han spelar några toner för att visa. Snabba, korta.

– Mandolinen fungerar ofta som en trumma också, fortsätter han och spelar några ackord som kompar melodin med rytmiska slag.

Greppbrädan är väldigt smal – åtta strängar stämda i fyra olika toner, ligger tätt intill varandra.

– Jag spelade gitarr från början så först försökte jag hitta gitarrlicks på mandolinen men det funkade inte alls. Mandolinen har mer gemensamt med en fiol än en gitarr.

På nya skivan har de arbetat med en lite tyngre tradition. Mandolinen kompas av distad gitarr.

– När vi spelade tillsammans så fann vi groovet direkt. Det var väldigt organiskt.

Albumet är inspelat på fyra och en halv timme. Inklusive lunch och fikapaus.

– 12 låtar! Inga pålägg, allt är live. Vi skapade en fantastisk nerv. Egentligen var det tänt att vi skulle spela in några låtar för att ha som demos vi kunde skicka runt för att få spelningar. Men det blev en sådan wow-känsla när vi hörde resultatet. Vi har ett sound som ingen annat har. Det finns band som har liknande groove, men inte som har med mandolin.

Bandet består av Janne Zander, Per-Arne Pettersson och Fredrik Lindholm.

– Vi kommer nog aldrig att få något som kan liknas vid en hit, men jag gör det för att jag verkligen trivs med den här musiken och tycker att det förtjänat en större publik. Det här är ju musiken som inspirerade rocken. Det är bra gung och inte minst, bra nerv.

Skivan har redan rönt intresse på båda sidor av Atlanten och även i Asien. Det väntar flera festivalspelningar för gruppen i sommar. Irland, Danmark och Holland är några av resstoppen.

– Jag har alltid fått fler spelningar utomlands än i Sverige. men det kanske blir ändring på det med den här plattan, den kanske passar svenskarna bättre, skrattar han.

Många svenskar han möter har en uppfattning om vad traditionell blues egentligen är som skiljer sig rejält mot hans egen.

– Jag har träffat yngre som tror att den blues som till exempel Stevie Ray Vaughan spelade är traditionell. Absolut inget fel på honom, men det han spelar är definitivt inte traditionell blues! Den skapades på 20- och 30-talen.

– I Sverige förknippar man ofta blues med shuffle. Så jag har faktiskt sluta att kalla det blues när jag ska förklara för folk vad vi spelar. Jag säger hellre att det är en blandnigen mellan americana, roots, folk och jazz. Vi har väldigt många influenser från väldigt många olika stilar och epoker.

Men det råder inget tvivel om att det är just de blåa tonerna som berör honom mest.

– Jag har sjungit och spelat blues sedan jag var 16. Det känns väldigt äkta för mig det här. Jag har spelat annan musik genom åren men aldrig varit så avslappnad och naturlig som jag är när jag spelar blues. Jag gör det utan att behöva känna eller tänka efter.

 

 

Ursprungligen från Boston på den amerikanska östkusten, via Kalifornien och San Fransisco till Sverige och Värmland.

Det var kärleken som tog Bert Deivert över Atlanten på 70-talet. Numera är de värmländska åren i hans liv fler till antalet än de amerikanska.

Men trots den geografiska förflyttningen är det fortfarande den amerikanska musikens rötter som intresserar honom mest. Bluesmusiken och dess förgreningar är något han pratar varmt och mycket kunnigt om, det är något som färgat en stor del av hans musikaliska gärning.

I veckan släpper han ett nytt album, det tolfte i ordningen. Ett bluesalbum med fötterna djupt rotade i det förgångna, ett album med ambitionen att lyfta fram en typ av blues som länge existerat bara i periferin.

– Jag hörde blues som spelades med mandolin för första gången i början av 70-talet, berättar Bert Deivert med påfallande amerikansk brytning.

Han förklarar att mandolinen var vanligt förekommande i det som kallas old timey-musiken, en nordamerikansk folkmusik som var en föregångare till den mer kända bluegrassmusiken som kom senare under 1940-talet.

– Från början så hade vita och svarta musiker samma repertoar, de spelade samma låtar. De spelade blues och old timey-musik med bland annat mandolin och banjo. Ett kvastskaft med ett snöre kunde fungera som bas.

Musiken spelades på danser. De svarta musikerna kom att spela mer blues och de vita närmade sig i sin tur bluegrass och country.

– Min största inspirationskälla är Yank Rachell, fortsätter Bert Deivert.

– Jag har lyssnat på honom väldigt mycket och sedan försökt att utveckla min egen spelstil.

De första inspelningarna som gjordes med Yank Rachell är daterade till 1929.

– Jag älskar både musiken och instrumenten som tillverkades under 30-talet!

För drygt 10 år sedan tog Bert Deivert beslutet att försöka lära sig spela mandolinblues på allvar.

– Fraseringen, hur du spelar tonerna och inte minst vilka toner du kan spela– allt är väldigt annorlunda om du jämför med till exempel gitarr. Blues med mandolin är en väldigt gammal tradition som nästan alltid varit ignorerad.

En av de artister som försökt lyfta fram musiken tidigare är amerikanen Ry Cooder.

– Eftersom det är så bortglömt känns det än mer viktigt att lyfta fram musiken i dag. Det är häftigt att göra något eget, annorlunda. När jag började så var det bara fyra andra i hela världen som hade spelat in bluesplattor med mandolin.

2007 gjorde Bert Deivert sin första skiva med den nya inriktningen. Veckans släpp, där han kompas av bandet Copperhead Run, blir den fjärde.

– I bluesmusiken handlar det ofta om att böja tonerna. Det är enkelt på en gitarr men nästan omöjligt på en mandolin. Så du behöver utveckla en helt ny spelstil, säger Bert Deivert och sträcker sig efter mandolinen som han har på armlängds avstånd i vardagsrummet.

Han spelar några toner för att visa. Snabba, korta.

– Mandolinen fungerar ofta som en trumma också, fortsätter han och spelar några ackord som kompar melodin med rytmiska slag.

Greppbrädan är väldigt smal – åtta strängar stämda i fyra olika toner, ligger tätt intill varandra.

– Jag spelade gitarr från början så först försökte jag hitta gitarrlicks på mandolinen men det funkade inte alls. Mandolinen har mer gemensamt med en fiol än en gitarr.

På nya skivan har de arbetat med en lite tyngre tradition. Mandolinen kompas av distad gitarr.

– När vi spelade tillsammans så fann vi groovet direkt. Det var väldigt organiskt.

Albumet är inspelat på fyra och en halv timme. Inklusive lunch och fikapaus.

– 12 låtar! Inga pålägg, allt är live. Vi skapade en fantastisk nerv. Egentligen var det tänt att vi skulle spela in några låtar för att ha som demos vi kunde skicka runt för att få spelningar. Men det blev en sådan wow-känsla när vi hörde resultatet. Vi har ett sound som ingen annat har. Det finns band som har liknande groove, men inte som har med mandolin.

Bandet består av Janne Zander, Per-Arne Pettersson och Fredrik Lindholm.

– Vi kommer nog aldrig att få något som kan liknas vid en hit, men jag gör det för att jag verkligen trivs med den här musiken och tycker att det förtjänat en större publik. Det här är ju musiken som inspirerade rocken. Det är bra gung och inte minst, bra nerv.

Skivan har redan rönt intresse på båda sidor av Atlanten och även i Asien. Det väntar flera festivalspelningar för gruppen i sommar. Irland, Danmark och Holland är några av resstoppen.

– Jag har alltid fått fler spelningar utomlands än i Sverige. men det kanske blir ändring på det med den här plattan, den kanske passar svenskarna bättre, skrattar han.

Många svenskar han möter har en uppfattning om vad traditionell blues egentligen är som skiljer sig rejält mot hans egen.

– Jag har träffat yngre som tror att den blues som till exempel Stevie Ray Vaughan spelade är traditionell. Absolut inget fel på honom, men det han spelar är definitivt inte traditionell blues! Den skapades på 20- och 30-talen.

– I Sverige förknippar man ofta blues med shuffle. Så jag har faktiskt sluta att kalla det blues när jag ska förklara för folk vad vi spelar. Jag säger hellre att det är en blandnigen mellan americana, roots, folk och jazz. Vi har väldigt många influenser från väldigt många olika stilar och epoker.

Men det råder inget tvivel om att det är just de blåa tonerna som berör honom mest.

– Jag har sjungit och spelat blues sedan jag var 16. Det känns väldigt äkta för mig det här. Jag har spelat annan musik genom åren men aldrig varit så avslappnad och naturlig som jag är när jag spelar blues. Jag gör det utan att behöva känna eller tänka efter.

 

 

Läser biografier

Bert Deivert föddes 1950 i Boston och flyttade till Sverige 1974.

”Blood In my Eyes For You” är Bert Deiverts tolfte album och det fjärde med bluesmandolin. Skivan recenserades i NWT förra veckan och fick betyget fyra.

Lyssnar på:

– Jag har ofta tunnelseende när det gäller musik. Jag snöar in på en grej och bara kör det stenhårt. Just nu lyssnar jag mycket på Sunset serenaders från Gävle.

Läser just nu:

– En biografi om Sun house. Och jag har flera biografier som väntar efter den.

Tittar på:

– Jag tittar väldigt mycket på både film och tv-serier. True detective är bra. Väldigt bra musik och intressanta vinklar.

Världens bästa album någon alla kategorier:

– Ry Cooders Into the purple valley har påverkat mig väldigt mycket. Inte minst när det gäller mitt mandolinspel. Det sträcker sig över ett stort musikaliskt spektra. Den går fritt över alla gränser. Bluesmässigt är det Sleepy John Estes ”Broke and hungry” som har påverkat mig mest.

Källa: