2015-03-27 06:00

2015-03-27 07:57

Torsbys rockabillykatter är tillbaka

INTERVJU: Albumaktuella Top Cats

Fredrik Lilja och Jon Kleppenes har spelat tillsammans sedan grundskolan. I nian släppte de första albumet med sin skapelse Top Cats. Nu är gruppen aktuell med det nya albumet ”Kick down”.

– Det första skivsläppet när vi gick i nian, det var lite speciellt, säger Jon Kleppenes och skrattar.

– Vi gjorde allt själva.

Från det första albumet till det som ligger klart för release 1 april har Top Cats hunnit ta hela varvet runt. Från Melodifestival och kontrakt med skivbolagsbjässe, till att åter sköta det mesta för egen maskin.

– Vi sa upp skivkontraktet för en dryg månad sedan. Det känns skönt, speciellt eftersom det var vi själva som dumpade, vi blev inte dumpade.

Anledningen till att gruppen valde att avsluta samarbetet var bland annat att det rådde skilda uppfattningar om hur bandets framtid skulle planeras.

– Vi vill kunna tänka långsiktigt. Top Cats är ju mitt och Jons viktigaste projekt, och det har det varit sedan vi var små, förklarar gitarristen Fredrik Lilja.

– Vi ville inte hänga upp allt kring eventuell medverkan i Melodifestivalen. Vi vill kunna jobba resten av året också. Vi lever ju på att turnera, kompletterar Jon.

Eftersom bandet skötte det mesta av allt arbete som omger ett professionellt band till en början, var de väldigt klara med vad som väntade i arbetsväg när de valde att starta ett eget bolag och åter driva verksamheten själva.

– Förväntar man sig att jobbet bara består i att stå på scenen blir man lätt besviken, konstaterar Fredrik.

– Vi arbetar i regel 40 timmars veckor plus spelningar på helger, säger Jon.

– Fyra, fem timmars kontorsarbete, sedan rep utöver det.

Medlemmarna i Top Cats är utspridda i landet. Fredrik, pianisten Olle Sätterström och Jon har flyttat till Falun och där har numera gruppen sitt kontor. Lagret och trummisen Robert Jansson är kvar i Torsby. Kontrabasisten Martin Lindahl bor i Malmö.

– Det är kärleken som har ställt till det. Min flickvän är skidåkare och bor i Falun så jag flyttade dit, säger Jon.

– Och att Martin är i Malmö är också kärlekens fel. Den styr och ställer med oss alla.

Det nya albumet innehåller låtar som är skrivna av bland andra Timo Räisänen och Peter Kvint. Dessutom är flera av låtarna sigernade bandet själva.

– Vi har skrivit låtar tidigare men det är först nu vi tycker de håller hela vägen fram och platsar på ett album, fortsätter Fredrik.

– Det har blivit något av en nytändning för oss. Vi har känt en frihet med musiken, vi har verkligen kunnat ta ut svängarna helt som vi själva velat.

Så nu låter ni mer Top Cats än någonsin?

Fredrik: – Ja, det kan man säga.

Jon: – Inte minst genom att vi varit med och mixat och producerat också.

På vilket sätt skiljer sig den här skivan från era tidigare?

Fredrik: – Jag tycker den är råare. Det låter inte riktigt lika stort som tidigare, mer nära och akustisk.

Jon: – Mer inslag av akustiska gitarrer än tidigare, det låter mer autentiskt med hur vi låter i replokalen och på scenen. Många av låtarna är inspelade rakt upp och ner och överlag är det väldigt mycket mindre polerat i studion.

Fredrik: – Många tror att vi tidigare var hårt styrda av skivbolaget när det gäller hur vi lät, men det var vi faktiskt inte. Vi ändrade aldrig vårt sound och blev någon skivbolagsprodukt på det sättet många trodde. Vi hade spelat tillsammans i 10 år när vi sajnade och det var ett väldigt medvetet beslut att jobba med en popproducent. Vi har rockabilly naturligt i kroppen efter alla reptimmar i garaget, så vi tyckte det var kul att lägga till ett ackord eller två i låtarna, utveckla vårt sound och inte bara vara fast i det gamla. Det funkade ju dessutom väldigt bra. Och den där vägen fortsätter vi att gå.

Jon: – Vi spelar i en genre där det kan vara farligt att utveckla sig alltför mycket. Många tycker att allt ska vara på ett visst sätt.

Fredrik: – Till viss del är vi sådana själva också, säger han och skrattar.

– Vissa gitarrsound är bannlysta!

Senast när Torsbybandet medverkade i Melodifestivalen fick de se sig besegrade av Loreen, Danny Saucedo och Thorsten Flinck räknat utifrån det svenska folkets röster.

Ni kommer från en plats där rockabillykulturen är stor, har ni lyckats behålla de tidiga fansen genom åren?

Fredrik: – Ja, faktiskt. Många kommer fortfarande fram och vill snacka efter spelningar.

Känns det viktigt för er att ni fortfarande har deras ”godkännande”?

Fredrik – Ja, det är väldigt viktigt. Oerhört.

Jon: – Vi är ju bland de sista banden som finns kvar ur den där klungan med band som kom fram när rockabillyn var som störst i Torsby. Tyvärr är återväxten dålig. Vi var yngst och när vi växte upp såg vi hur de äldre killarna i andra band gjorde. Vi såg hela tiden upp till de äldre banden.

Fredrik: – Vi repade in deras låtar. Stundtals var vi nog jävligt jobbiga, ringde hela tiden och frågade om grejer, lånade prylar och så vidare. Vi fick ju väldigt mycket hjälp från de där banden och det känns viktigt och kul att många av de musikerna lyssnar på oss i dag.

Jon:– Intresset kring den här musiken går i cykler. Föreningen Lonsome Drifters anordnade en musiklubb i Torsby som betydde enormt mycket. Från det att vi gick i sexan kom vi in där och det var där vi fostrades musikaliskt. Vi kunde se artister som Eva Eastwood och inspireras. Tre band under en kväll för en hundring. Kanon.

Fredrik: – Vi kan ju hoppas att den framgång vi upplever kan inspirera unga att börja spela.

Jon: – Det är med musiken som med idrotten tror jag. Har vi inga framgångsrika friidrottare har vi ingen återväxt. Nu har vi framgångar inom längdskidåkning, då kommer återväxten starkt.

Fredrik: – Torsby och Värmland överlag är starkt när det gäller musik. Mycket tack vare Kulturskolorna.

Efter skivsläppet väntar åter turnésvängen. Är det ett slitsamt liv ni lever?

Jon – Ja, stundtals. Vissa månader är det mycket. Det krävs förstående familj och flickvänner.

Fredrik: – Att man spelar i ett resande band är inget du kan undvika att berätta på första daten. ”En lördagkväll ihop, det kan du glömma”.

Jon: – De sena nätterna är inget vi kan göra något åt. Fast det är först på senare år som vi har börjat klaga över dom. Tidigare ville vi alltid spela så sent som möjligt eftersom det största bandet alltid spelar sist. Nu är det mer ”Yes, vi börjar redan klockan 22!”. Börjar vi spela vid midnatt går vi av halv 2, sedan är vi uppe i varv till halv fyra på morgonen.

Fredrik: – Sedan ska vi upp tidigt och börja lasta in grejerna i bussen. Vi har aldrig tagit ett aktivt beslut att alla måste sluta kröka, det har skett naturligt. För det är jävligt pissigt att vakna bakfull när du bara har fyra timmar sömn i kroppen och snart ska börja jobba igen.

Jon: – Vi har aldrig haft några regler eller förbud överhuvudtaget faktiskt. Det har inte behövts. Det händer att vi festar då och då, men det är oftast när vi spelat tidigt på kvällen och det är ledigt dagen efter.

Hur ser landet ut för er, är ni mer populära i vissa orter?

Fredrik: – Det har gått lite trögt i Skåne för oss. Bäst går det i Mellansverige. Och på hemmaplan i Värmland så klart. Vi har haft spelningar uppåt landet där folk har rest i dagar för att komma och se oss. En gång kom det folk från Ryssland, de hade åkt över Sibiriska gränsen och över Finland för att komma. Samtidigt kan publiken i Skåne tycka att det är drygt att åka tre mil...

Hur många spelningar per år behöver ni för att allt ska gå runt?

Fredrik: – Det finns runt 150 spelställen i Sverige som vi åker runt på. Vi behöver 60-70 spelningar per år för att få ihop det, då kan vi gå på Ica utan att skämmas.

Jon: – Vi siktar på runt 100. Då blir det riktigt bra.

 

Läs recensionen av Top Cats nya album här.

Fredrik Lilja och Jon Kleppenes från Top Cats bjuder NWT:s läsare på ett extra bonusspår från den nya albumet Kick down.

– Det första skivsläppet när vi gick i nian, det var lite speciellt, säger Jon Kleppenes och skrattar.

– Vi gjorde allt själva.

Från det första albumet till det som ligger klart för release 1 april har Top Cats hunnit ta hela varvet runt. Från Melodifestival och kontrakt med skivbolagsbjässe, till att åter sköta det mesta för egen maskin.

– Vi sa upp skivkontraktet för en dryg månad sedan. Det känns skönt, speciellt eftersom det var vi själva som dumpade, vi blev inte dumpade.

Anledningen till att gruppen valde att avsluta samarbetet var bland annat att det rådde skilda uppfattningar om hur bandets framtid skulle planeras.

– Vi vill kunna tänka långsiktigt. Top Cats är ju mitt och Jons viktigaste projekt, och det har det varit sedan vi var små, förklarar gitarristen Fredrik Lilja.

– Vi ville inte hänga upp allt kring eventuell medverkan i Melodifestivalen. Vi vill kunna jobba resten av året också. Vi lever ju på att turnera, kompletterar Jon.

Eftersom bandet skötte det mesta av allt arbete som omger ett professionellt band till en början, var de väldigt klara med vad som väntade i arbetsväg när de valde att starta ett eget bolag och åter driva verksamheten själva.

– Förväntar man sig att jobbet bara består i att stå på scenen blir man lätt besviken, konstaterar Fredrik.

– Vi arbetar i regel 40 timmars veckor plus spelningar på helger, säger Jon.

– Fyra, fem timmars kontorsarbete, sedan rep utöver det.

Medlemmarna i Top Cats är utspridda i landet. Fredrik, pianisten Olle Sätterström och Jon har flyttat till Falun och där har numera gruppen sitt kontor. Lagret och trummisen Robert Jansson är kvar i Torsby. Kontrabasisten Martin Lindahl bor i Malmö.

– Det är kärleken som har ställt till det. Min flickvän är skidåkare och bor i Falun så jag flyttade dit, säger Jon.

– Och att Martin är i Malmö är också kärlekens fel. Den styr och ställer med oss alla.

Det nya albumet innehåller låtar som är skrivna av bland andra Timo Räisänen och Peter Kvint. Dessutom är flera av låtarna sigernade bandet själva.

– Vi har skrivit låtar tidigare men det är först nu vi tycker de håller hela vägen fram och platsar på ett album, fortsätter Fredrik.

– Det har blivit något av en nytändning för oss. Vi har känt en frihet med musiken, vi har verkligen kunnat ta ut svängarna helt som vi själva velat.

Så nu låter ni mer Top Cats än någonsin?

Fredrik: – Ja, det kan man säga.

Jon: – Inte minst genom att vi varit med och mixat och producerat också.

På vilket sätt skiljer sig den här skivan från era tidigare?

Fredrik: – Jag tycker den är råare. Det låter inte riktigt lika stort som tidigare, mer nära och akustisk.

Jon: – Mer inslag av akustiska gitarrer än tidigare, det låter mer autentiskt med hur vi låter i replokalen och på scenen. Många av låtarna är inspelade rakt upp och ner och överlag är det väldigt mycket mindre polerat i studion.

Fredrik: – Många tror att vi tidigare var hårt styrda av skivbolaget när det gäller hur vi lät, men det var vi faktiskt inte. Vi ändrade aldrig vårt sound och blev någon skivbolagsprodukt på det sättet många trodde. Vi hade spelat tillsammans i 10 år när vi sajnade och det var ett väldigt medvetet beslut att jobba med en popproducent. Vi har rockabilly naturligt i kroppen efter alla reptimmar i garaget, så vi tyckte det var kul att lägga till ett ackord eller två i låtarna, utveckla vårt sound och inte bara vara fast i det gamla. Det funkade ju dessutom väldigt bra. Och den där vägen fortsätter vi att gå.

Jon: – Vi spelar i en genre där det kan vara farligt att utveckla sig alltför mycket. Många tycker att allt ska vara på ett visst sätt.

Fredrik: – Till viss del är vi sådana själva också, säger han och skrattar.

– Vissa gitarrsound är bannlysta!

Senast när Torsbybandet medverkade i Melodifestivalen fick de se sig besegrade av Loreen, Danny Saucedo och Thorsten Flinck räknat utifrån det svenska folkets röster.

Ni kommer från en plats där rockabillykulturen är stor, har ni lyckats behålla de tidiga fansen genom åren?

Fredrik: – Ja, faktiskt. Många kommer fortfarande fram och vill snacka efter spelningar.

Känns det viktigt för er att ni fortfarande har deras ”godkännande”?

Fredrik – Ja, det är väldigt viktigt. Oerhört.

Jon: – Vi är ju bland de sista banden som finns kvar ur den där klungan med band som kom fram när rockabillyn var som störst i Torsby. Tyvärr är återväxten dålig. Vi var yngst och när vi växte upp såg vi hur de äldre killarna i andra band gjorde. Vi såg hela tiden upp till de äldre banden.

Fredrik: – Vi repade in deras låtar. Stundtals var vi nog jävligt jobbiga, ringde hela tiden och frågade om grejer, lånade prylar och så vidare. Vi fick ju väldigt mycket hjälp från de där banden och det känns viktigt och kul att många av de musikerna lyssnar på oss i dag.

Jon:– Intresset kring den här musiken går i cykler. Föreningen Lonsome Drifters anordnade en musiklubb i Torsby som betydde enormt mycket. Från det att vi gick i sexan kom vi in där och det var där vi fostrades musikaliskt. Vi kunde se artister som Eva Eastwood och inspireras. Tre band under en kväll för en hundring. Kanon.

Fredrik: – Vi kan ju hoppas att den framgång vi upplever kan inspirera unga att börja spela.

Jon: – Det är med musiken som med idrotten tror jag. Har vi inga framgångsrika friidrottare har vi ingen återväxt. Nu har vi framgångar inom längdskidåkning, då kommer återväxten starkt.

Fredrik: – Torsby och Värmland överlag är starkt när det gäller musik. Mycket tack vare Kulturskolorna.

Efter skivsläppet väntar åter turnésvängen. Är det ett slitsamt liv ni lever?

Jon – Ja, stundtals. Vissa månader är det mycket. Det krävs förstående familj och flickvänner.

Fredrik: – Att man spelar i ett resande band är inget du kan undvika att berätta på första daten. ”En lördagkväll ihop, det kan du glömma”.

Jon: – De sena nätterna är inget vi kan göra något åt. Fast det är först på senare år som vi har börjat klaga över dom. Tidigare ville vi alltid spela så sent som möjligt eftersom det största bandet alltid spelar sist. Nu är det mer ”Yes, vi börjar redan klockan 22!”. Börjar vi spela vid midnatt går vi av halv 2, sedan är vi uppe i varv till halv fyra på morgonen.

Fredrik: – Sedan ska vi upp tidigt och börja lasta in grejerna i bussen. Vi har aldrig tagit ett aktivt beslut att alla måste sluta kröka, det har skett naturligt. För det är jävligt pissigt att vakna bakfull när du bara har fyra timmar sömn i kroppen och snart ska börja jobba igen.

Jon: – Vi har aldrig haft några regler eller förbud överhuvudtaget faktiskt. Det har inte behövts. Det händer att vi festar då och då, men det är oftast när vi spelat tidigt på kvällen och det är ledigt dagen efter.

Hur ser landet ut för er, är ni mer populära i vissa orter?

Fredrik: – Det har gått lite trögt i Skåne för oss. Bäst går det i Mellansverige. Och på hemmaplan i Värmland så klart. Vi har haft spelningar uppåt landet där folk har rest i dagar för att komma och se oss. En gång kom det folk från Ryssland, de hade åkt över Sibiriska gränsen och över Finland för att komma. Samtidigt kan publiken i Skåne tycka att det är drygt att åka tre mil...

Hur många spelningar per år behöver ni för att allt ska gå runt?

Fredrik: – Det finns runt 150 spelställen i Sverige som vi åker runt på. Vi behöver 60-70 spelningar per år för att få ihop det, då kan vi gå på Ica utan att skämmas.

Jon: – Vi siktar på runt 100. Då blir det riktigt bra.

 

Läs recensionen av Top Cats nya album här.

Fredrik Lilja och Jon Kleppenes från Top Cats bjuder NWT:s läsare på ett extra bonusspår från den nya albumet Kick down.

Bildades 2001

Top Cats bildades i Torsby 2001.

Bandet består av Jon Kleppenes, Fredrik Lilja, Robert Jansson, Martin Lindahl och Olle Sätterström.