2015-03-26 13:51

2015-03-26 13:53

Ett hästjobb som skenar i väg

SCEN: HUMOR TILL HÄST

När Umeå blev utsedd till Europas kulturhuvudstad 2014 var det det största som hänt Västerbotten sedan bröderna Nordahl sparkade in Sverige i fotbollsvärlden.

Denna hedervärda utmärkelse kunde bara uppmärksammas på ett lika storslaget sätt. Svaret blev att stadens son Olof Wretling tillsammans med vännen Sven Björklund, båda kända från humorgruppen Klungan och radioprogrammet Mammas nya kille, gjorde en turné genom landskapet via hästrygg för att finkamma bygden på muntlig berättartradition.

Likt Bröderna Grimm i 1800-talets Tyskland skulle de ge sig ut i varje liten avkrok i syftet att äntligen kartlägga och pränta ner alla historier som fötts, florerat och fått evigt liv i Västerbotten.

Ingen Askungen

De fann kanske ingen Askungen i Burträsk eller några stadsmusikanter i Skellefteå. Däremot gott om människor som inte hade alla hästar hemma. Som svårt inavlade Natan med ett öga i naveln som blev hedersmedlem i Inavelssällskapet en riktig bragd i en bygd där simhud mellan tårna är gängse fotmodell. För att inte tala om Tommy Flodström som i 17 år var styrd av utomjordingar, men ingen ville lyssna på honom eftersom Ivanhoe gick på tv.

Anniki i Norsliden hade däremot upplevt Rödluvan och vargen i verkligheten, fast på västbottniska. Då hade man grovsnus i håret i stället för luvtröja. Och höns i socker i stället för socker.

Ja, ni fattar nog vart det barkar hän.

Tacksam plats

Jag inbillar mig att Värmland och kanske i synnerhet Fryksdalen är en särskilt tacksam plats för att framföra skrönor, myter och humbug – även de som enligt utsago är helt sanna. Det visar sig att jag har väldigt rätt.

Publikens hysteriska skratt är konstant och triggar om möjligt upp Wretling och Björklund ännu ett varv. Berättarglädjen är lyrisk, skriken snuddar vid frekvenser och energin brister nästan ut i atomer – men det blir också ganska rörigt.

Gärna lugnare skritt

En lugnare skritt hade kunnat ersätta den vilda galoppen och det hade inte gjort ett dugg för underhållningen. Tvärtom blir jag väldigt nyfiken på allt runt omkring själva historierna, som det bjuds smakprov på ur boken med samma namn. Hur klarade sig Olof på hästryggen med så svår astma? Finns partypatentverket kvar? Hur kom det sig att Vilhelmina hade en så obegriplig kommunslogan? Och berätta mer om den fantastiska sherpan! Detta är frågor som kvällen lämnar mig med. Vågar man hoppas på en andra ritt?

Denna hedervärda utmärkelse kunde bara uppmärksammas på ett lika storslaget sätt. Svaret blev att stadens son Olof Wretling tillsammans med vännen Sven Björklund, båda kända från humorgruppen Klungan och radioprogrammet Mammas nya kille, gjorde en turné genom landskapet via hästrygg för att finkamma bygden på muntlig berättartradition.

Likt Bröderna Grimm i 1800-talets Tyskland skulle de ge sig ut i varje liten avkrok i syftet att äntligen kartlägga och pränta ner alla historier som fötts, florerat och fått evigt liv i Västerbotten.

Ingen Askungen

De fann kanske ingen Askungen i Burträsk eller några stadsmusikanter i Skellefteå. Däremot gott om människor som inte hade alla hästar hemma. Som svårt inavlade Natan med ett öga i naveln som blev hedersmedlem i Inavelssällskapet en riktig bragd i en bygd där simhud mellan tårna är gängse fotmodell. För att inte tala om Tommy Flodström som i 17 år var styrd av utomjordingar, men ingen ville lyssna på honom eftersom Ivanhoe gick på tv.

Anniki i Norsliden hade däremot upplevt Rödluvan och vargen i verkligheten, fast på västbottniska. Då hade man grovsnus i håret i stället för luvtröja. Och höns i socker i stället för socker.

Ja, ni fattar nog vart det barkar hän.

Tacksam plats

Jag inbillar mig att Värmland och kanske i synnerhet Fryksdalen är en särskilt tacksam plats för att framföra skrönor, myter och humbug – även de som enligt utsago är helt sanna. Det visar sig att jag har väldigt rätt.

Publikens hysteriska skratt är konstant och triggar om möjligt upp Wretling och Björklund ännu ett varv. Berättarglädjen är lyrisk, skriken snuddar vid frekvenser och energin brister nästan ut i atomer – men det blir också ganska rörigt.

Gärna lugnare skritt

En lugnare skritt hade kunnat ersätta den vilda galoppen och det hade inte gjort ett dugg för underhållningen. Tvärtom blir jag väldigt nyfiken på allt runt omkring själva historierna, som det bjuds smakprov på ur boken med samma namn. Hur klarade sig Olof på hästryggen med så svår astma? Finns partypatentverket kvar? Hur kom det sig att Vilhelmina hade en så obegriplig kommunslogan? Och berätta mer om den fantastiska sherpan! Detta är frågor som kvällen lämnar mig med. Vågar man hoppas på en andra ritt?

  • Marina Johansson

Till häst genom Västerbotten, Olof Wretling och Sven Björklund.

Hemma hos Appelquist, Sunne.

Publik: cirka 130 (fullsatt)

! Sårschelle!

? Hur i helskotta har dessa historier hållit sig gömda fram till nu? Är alla västerbottningar är styrda av aliens?